Rehabilitering – dag 33 (en öppensinnad generation, tack och lov)

kim calvin klein

Fredag igen och så här såg dagens schema ut: avdelningens morgonmöte (läs mer nedan), möte med socialsekreteraren (fick en viktig punkt avbockad), motionsrunda i skogen (4-5 km, mycket uppfriskande), avslappningsgruppen (somnade nästan, men sedan hakade CD:n upp sig så vi kom av oss lite…), fredagsfika (läs mer nedan). Därefter tog vi helg och några åkte på ’permission’. Så dock icke jag. Trivs så bra här på behandlingshemmet.

Under helgen ska jag göra ett litet översättningsjobb. Mer om det senare. Därutöver ska jag gå igenom en massa papper och sortera och ta tag i saker som jag inte har orkat ta tag i eftersom jag på vardagskvällarna är så slut i huvudet efter all terapi och alla diskussionsgrupper osv.

Nästa vecka är min sista vecka här och jag ska spela in material till en liten ”dokumentär” som jag ska sätta ihop när jag är tillbaka i Helsingfors. (Kan inte redigera i den sopiga dator som jag har med mig här.)

Jag börjar så sakteliga längta hem till Helsingfors. I veckan när vi var på studiebesök i stan så tittade jag in i alla upplysta fönster och det såg så mysigt ut. Där var de – alla lyckliga människor med sina perfekta liv i sina ljuvliga våningar. Tvåsamhet och harmoni.
Eller?


i am gayMin socialsekreterare sa efter morgonmötet med avdelningen att jag var ”modig” för att jag under vår stående punkt ”fiiliskierros”, dvs ”humörrunda”, berättade ”öppet om pojkvänsgrejer”.
Hon frågade om jag fått några ”negativa kommentarer” här på hemmet, pga min homoemotionella och -sexuella läggning.
”Nej”, svarade jag, ”den yngre generationen bryr sig överhuvudtaget inte, tack och lov”.

Och varför skulle jag sitta och lyssna på grabbarnas tugg om sina brudar om jag sedan inte skulle kunna dela med mig av tankar och känslor kring ”pojkvänsgrejer”.

Ja, jag är gay och jag skäms inte över att Skaparen gav mig förmågan att älska.
(Och att jag tycker att karlar är mums rent fysiskt. Hur kan man inte tycka det, liksom?)

Att vara sig själv – inget modigt i det!


Oj. Jag fick ett meddelande angående en arbetsintervju. Jag lämnade in en öppen ansökan i början av året och nu kontaktade de mig.
Ska ringa upp dem på måndag.
Se. Sak efter sak ordnar sig alltid.
Den här veckan:

✔️ boende efter behandlingshemmet
✔️ boendet ekonomiskt godkänt av Helsingfors stad
✔️ öppen vård (fortsättningsvård fyra dagar i veckan; terapi, samtalsgrupper etc.)
✔️ arbetsintervju
✔️ samt en liten seger i mitt privataste privatliv

שבת שלום
שבת שלום

Nyss: avslappningsövningar i samlad trupp. Nu väntar veckoavslutningsfika med avdelningen och sedan kan jag med gott samvete ta helg, efter denna produktiva vecka.

THINGS WILL BE OK.

Shabbat Shalom. שבת שלום.

Uppdatering: På fredagsfikat skulle vi som vanligt berätta om veckan. Jag sa att den gått ”uppåt och framåt” och sen skulle övriga säga nåt positivt om var och en. Jag darrade av skräck. Tydligen är jag ”ordentlig”, ”glad”, ”lugn”, ”trevlig” samt ”aktiv i alla grupper” och ”om ingen räcker upp handen så gör Kim(i) det”. Tack!


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 9
Kväll: 8


Det är nu det börjar slå slint!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *