Rehabilitering – dag 24 (locka till dig bra folk)

Som synes på fotot så känner jag att jag har fått tillbaka ett visst ’glow’ under tiden här på behandlingshemmet.
Det går inte riktigt i ord att förklara vilken enorm skillnad jag känner i mitt mående nu, jämfört med för några veckor sedan.
Jag känner mig som en ’normal’ människa och jag har ett stabilt humör och en nyfunnen livsglädje. Tänk alla dessa år då jag vandrade i dimman och in och ut ur depressioner. Nu har jag kommit tillbaka. Jag alltså. Mitt verkliga jag.


Vissa lever inte som de lär.
Först var det ”lärarinnan” för hälsa och kost som är så bestämd och ordentlig (och skrämmande). Hon tog för sig av frukosten med händerna. Grävde bland korv och ost utan gaffel. Usch.
Sen var det sjuksköterskan som plötsligt tände en cigg. Hoppsan.

Nyss hade vi ”musik och känslor”-grupp. Vi fick spela upp låtar och alla fick sedan berätta vilka känslor som väcktes.
Ja, jag spelade så klart ”Det börjar verka kärlek banne mej” och Dana Internationals ”Love Boy”. Deltagarna kände ”glädje” och ”karneval” och ”midsommar” osv. Själva spelade de melankoliska finska låtar så mina upplyftande val var populära. De kände dock inte igen hebreiskan, utan trodde att Dana sjöng på svenska!
Det blev så klart lite snack om Israel och någon hade varit där och längtade tillbaka. Där ser man.
Jag berättade om min tatuering (achshav ba toro shel ha-rega ha-tov) (ung. nu är det dags för de goda tiderna) och det fick bli dagens motto.

Sprang på en kvinna ur personalen och hon frågade hur det kommer sig att jag är på så gott humör numera. Berättade om den fungerande medicineringen och all terapi och att jag känner mig glad, hoppful och på ett stabilt humör. Hon var mycket nöjd, glad och sken som en sol.


Tillbaka från depressionsgruppen. ”Lärarinnan” höll med mig om mitt eviga mantra. De flesta här går omkring i myspysbyxor och noppiga tröjor. Och sandaler. Det gör inte jag! Ser man inbjudande ut så lockar man till sig positiva människor. Annars blir det bara ett deprimerande grunge-möte av det hela.

klä upp dig

Kvällen avslutades med ett möte med NA – Anonyma narkomaner.
Jag var väldigt frispråkig eftersom alla andra var det också, och jag kände mig trygg. Berättade om sånt som ingen annan känner till. Mina mörkaste hemligheter och mina pinsammaste, mest skämmiga ögonblick. Nu känner elva personer till dessa skandaler.

Och ni heterosexuella vet nog inte hur det känns med detta ständiga komma ut-ande som sker när man är runt nya människor.
Som på mötet då jag berättade om min ex-make (=komma ut). Ingen brydde sig så klart. Dagens unga gör ju inte det. Bland annat därför ska vi sluta tvångsimportera människor från kulturer där det är regel och allmänt accepterat att vi HBT-personer ska kastas från hustak.
Vi har kommit för långt för att vrida klockan tillbaka. Det handlar – för vissa av oss – om överlevnad. Punkt slut.

Tack för en bra dag.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *