Rehabilitering – dag 15 (stadsbesök)

krigstidens kvinna till ära

Idag åkte jag med ”husets bil” in till stan för att uträtta ett par ärenden. Bland annat gick jag på en bostadsrelaterad intervju och de gillade mig och jag gillade dem och jag är välkommen dit när jag lämnar behandlingshemmet.

Döljer mitt sönderbrända ansikte så gott jag kan.

Helsingfors var väldigt grått och trist idag. Det var så där otrevligt kyligt. Hellre minus 15 och en massa snö än detta gråa tradiga och småkyliga.
Passade på att slinka in på apoteket för att inhandla hydrocortison och en annan kräm till mitt sönderbrända ansikte. Jag river av stora hudbitar titt som tätt och det är väldigt äckligt.
(Jag satt alltså för nära datorskärmen alldeles för länge. Detta har hänt mig två gånger tidigare, men inte så här illa. Nu har jag ändrat inställningarna så skärmen är väldigt dov.)
Det känns som att jag genomgått en mycket omfattande ansiktslyftning. Jag kan inte röra ansiktet ordentligt. Hoppas det går över snart.

Men vad är väl ett sönderbränt ansikte i det stora hela, när allt känns blajigt?
Jag är dock hoppfull om en blomstrande och kärleksfull och harmonisk framtid.

Efter tre timmars vandrande på stan åkte jag tillbaka till behandlingshemmets trygga lugn. På grund av denna tripp så missade jag dagens möte med psykologen. Synd, då jag verkligen hade behövt prata av mig. Får boka in ett nytt möte asap.

Jobbade i köket på eftermiddagen och det var lika trevligt som vanligt. Jag var hög på socker. Från Facebook:

Jag är ju inte mycket för sötsaker men i några dagar har jag varit extremt sugen på choklad. Köpte en stor Marabou idag när jag var i stan och jag tryckte i mig den.
Sen kom jag tillbaka till behandlingshemmet och gick och arbetade i köket. Jag bara log och skrattade och sjöng oavbrutet då jag fick en sån sockerkick och endorfinerna slog kullerbyttor.
Jag sa till min ”kollega” och vän Ynglingen att ”jag är hög på socker men snart kommer dippen och jag blir jättetrött, så nu jobbar vi på så att vi är färdiga innan jag dippar”.

Jag är fortfarande ‘hög’ och lycklig. Även om jag egentligen är deppig av en anledning som jag inte ska gå in på här.

blake the chihuahua
Blake!

Ja, och på kvällen kom Blake äntligen hit (Clifford är hos en väninna). Han sniffade länge och väl på omgivningarna och hälsade på en av de andra chihuahuorna och sedan föll han pladask ihop och somnade intill mig. Trygg och kärlekskrank.

På avdelningens kvällsmöte frågade en man om kvinnan (min lesbiska väninna) som körde min hund hit är min fru.
Alltså… Jag måste nog komma ut snart. Trodde att jag var färdig med mitt komma-utande för ett decennium sedan, men tydligen inte.

Känner mig svenskt kränkt.

Gilla, dela, följ gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *