Dolly

Jag älskar Dolly. Här är tredje krönikan:
Å, Dolly!
Efter fredagens Dolly Parton-hyllning ställer jag mig frågan varför jag inte har några Dolly-skivor i min annars så generösa samling. Måste genast kolla efter en samlingsskiva. Hon är ju så strålande på alla sätt och har skrivit så många fantastiska låtar! Jag tror bestämt att de flesta av oss har en liten Dolly inom oss och världen vore både roligare och smartare om vi bara tillät oss att plocka fram henne lite oftare. Nina Persson, som jag insett är den skandinaviska coolheten personifierad, började med att läsa upp ett fax från Dolly herself och temperaturen steg snabbt i parken. Och tänk om hon faktiskt skulle komma nästa år, som det ryktas om i tidningarna, det skulle ju toppa det mesta.
Fredagen på Pride brukar kännas som något slags mellandag och så var även i år. Man har inte riktigt hunnit återhämta sig från torsdagen och sparar sig gärna till lördagens avslutningsfest så det blir att man går på sparlåga. Det var många bra artister på scen under kvällen, men de flesta okända för den stora massan. Förra årets miss Pride, Marko, levde ut sina drömmar och skakade loss till Carolas ”Genom allt”. Närmare Carola lär vi ju dessvärre aldrig komma (men vi har ju Dolly). Laleh, som jag antar är en flatfavorit, fick igång massan med sin underbara ”Invisible”. I övrigt hade jag gärna blivit lite mer överraskad, men jag fick i åtminstone min dagliga dos Pay TV, om än i något omstöpt form.
Höjdpunkten var så klart Robyn. Vi vill höra mer av Robyn på Pride! Vi vill höra hennes egna låtar också! När denna Stjärna sjöng de första tonerna av ”I will always love you” var min kväll komplett.
Bara på Pride träffar jag flator. Varför är det så? Jag har aldrig pratat med så många som under dessa augustikvällar. Var är ni resten av året? Det bästa med Pride är just mixen av människor med åtminstone det gemensamt att samtliga har ett mer eller mindre öppet sinne. Man möter folk man aldrig annars skulle träffa och vidgar sina vyer ytterligare. Det vore så kul om det kunde fortgå året runt. Glädjen, gemenskapen och stoltheten måste ju inte ta slut när Pride Park stänger.

Krönika 2

Torsdag betyder schlager och schlager betyder kärlek
Pride Park förvandlades återigen till ett hav av schlagerälskare och förra årets något ljumna torsdagsafton föll snabbt i glömska. I år svängde det mer och allsångspubliken på Skansen skulle ha haft en hel del att lära. Det är en nästan obeskrivbart underbar känsla att stå bland alla dessa människor och skråla med i låtar man inte hört på ett decennium eller två. Sol, öl, musik, glada människor och en romans därtill är total lycka. Bättre än så blir det bara inte.
Kvällens drottning var utan konkurrens Arja Saijonmaa. En mer parant donna är lika svårfunnen som havre på ett risfält. Hon bjöd så klart på ”Högt över havet” och ”Vad du än trodde så trodde du fel”, som ju kändes kultförklarad redan innan hon floppade med den i Melodifestivalen. Som bonus fick vi höra ”Om natten”, låten hon valde bort till Jessica Folckers stora glädje. Det var också underbart att se Kikki Danielsson och Elisabeth Andreassen sjunga ”Dag efter dag” som Chips. Andra efterlängtade duor var systrarna Kätkä i Cat Cat (”Bye Bye Baby”) och Karin & Anders Glennmark (”Kall som is”).
Närmare paradiset kan man som schlagerbög inte komma, än att stå bland tusentals människor som också kan koreografin till Bel Airs ”1+1=2”. Man fylls lätt av en nostalgisk overklighetskänsla när barndomsidolerna plötsligt bara står där och sjunger sina gamla låtar. Jag menar, har jag någonsin hört Annica Burman sjunga ”I en ding ding värld” bortsett från den där kvällen 1988? Jag tror inte det. Och så bara hon uppenbarar sig och texten sitter som klistrad i mitt huvud. Anna Book har ju uppträtt både på Pride och i andra gaysammanhang hur många gånger som helst, ändå är det alltid lika lovely att höra hennes ”ABC”. Trots Lasse Holms oersättliga bidrag till schlagervärlden trodde jag väl aldrig att jag skulle få se honom på en Pride-scen. Men det fick jag, och med Monica Törnell dessutom!
Mina personliga höjdpunkter denna kväll var ändå då Elisabeth Andreassen sjöng en av mina absoluta favoritlåtar, ”I evighet”, samt Anabel Condes framförande av ESC-tvåan ”Vuelve conmigo”. Två drömmar som gick i uppfyllelse.
Man kan ju spekulera hur mycket som helst i hur det kommer sig att schlager är så poppis bland homosarna, men det får någon annan göra. Jag älskar artisterna och jag älskar det lättsamma och glättiga och alla over-the-top-kreationer, men framförallt älskar jag musiken. Så enkelt är det faktiskt i mitt fall. Inget slår en schyst refräng. Ja, det skulle väl vara en riktigt läcker tonartshöjning i så fall.

Drama

Har precis mailat in min andra krönika.
Hade en underbar dag igår. Först öl med Havre och PM på Söderkällaren. En kille undrade om jag ville vara med i en filminspelning under natten som komma skulle. Jag skulle badat i en fontän. Jag tackade nej. Taxi till Pride Park för att inte missa början av schlagerkvällen. Öl. Fest. Lovely. Berättar mer sedan. Allt slutade med drama. Fick skicka hem Havre i en taxi. En kvinna i hennes tillstånd kan inte åka kollektivt. Skulle just hem då fröken Gucci hörde av sig och hade drama med sin KK/pv/whatever. Som tur var befann hon sig på samma gata som jag så jag hämtade henne och tog med henne hem.
Lite stressad nu. Ska äta lunch/middag med MM och ML på Göken. Sedan är det ju Dolly Parton tribute i parken. I love Dolly.

Finally

Nu är jag glad igen. Är publicerad på Prides hemsida:
År efter år ses vi som avlägsna släktingar
Under invigningen av Stockholm Pride slog det mig hur Pride betyder olika för olika människor. Efter att ha varit med sedan Europride 1998 plus några Frigörelseveckor åren innan har meningen med Pride för mig gått från något väldigt politiskt till en fest och självklar semestervecka. Under Priden i allmänhet och i Pride Park i synnerhet träffar jag människor jag aldrig annars träffar – år efter år ses vi som avlägsna släktingar. För andra är det första gången de deltar och ett sätt att synas, ett sätt att komma ut och sällan är väl publiken så mixad som under den här veckan.
Till onsdagens höjdpunkter hörde uppträdanden med Alcazar, Afro-Dite och Sylvia Vrethammar.  Personligen såg jag mest fram emot att se Pay TV, som ju verkar vara en lika självklar del av Stockholm Pride som de regnbågsfärgade ballongerna i entrén.. I år gjorde Pay TV bland annat en härlig version av Madonnas ”Material Girl”.
Årets tema, hatbrott och homofobi, kändes plötsligt läskigt aktuellt i och med den skadegörelse som skedde redan innan festen hunnit börja. Länspolismästaren Carin Götblad sade i sitt bejublade, både allvarliga och humoristiska, invigningstal bland annat att Pride behövs för att provocera det som är norm, vare sig det handlar om sexuell läggning eller traditionella könsroller.

Grinig

Så här är det: jag satt på jobbet, alldeles ensam på hela kontoret, precis som jag var hela gårdagen. Efter enormt lite sömn tänkte jag lägga mig och vila en timme men knappt hade jag kastat mig i soffan förrän det ringde på dörren. Inte bara en gång, utan plötsligt var det fyra personer på kontoret, varav en städare (lokalvårdare?) med en dammsugare i högsta hugg. Ingen vila. Är fortfarande kräkfärdigt trött.
Halv fyra ska jag träffa kamrater på sunk-Carmen på Söder. Hoppas en billig bira får igång denna arma lekamen.
Min gode vän PG:s visdomsord idag: “Anledningen till att förhållanden funkar med yngre killar är att de inte hunnit bli så skadade ännu, så de vågar kasta sig in i något med huvudet före”.
I know, my friend. Alla är vi mer eller mindre skadade. Jag har slösat på tok för mycket tid och energi på dåliga, urkassa, pojkvänner. Jag är alldeles för snäll och foglig. När jag väl ska protestera så fungerar inte det. Om jag t ex bestämmer mig för att komma försent till ett möte med någon för att den personen alltid är sen så slutar det så klart med att personen i fråga kommer ännu senare. Eller om jag minsann ska vara djärv och stänga av telefonen för att inte kunna bli nådd så är det självklart ingen som ens försökt. Slutsats: mina små protester är värdelösa.
Läste just i en blogg någonstans att folk inte tvättar händerna efter toalettbesök. JAG VET! På jobbet delar vi kontor med en massör, vars kunder går på toaletten mitt emot där jag sitter exakt just nu och de tvättar ofta inte händerna! Vuxna kostymkarlar som ska vara så himla viktiga och de vet inte bättre än så! Tvi vale! Det är en sak som gör mig riktigt upprörd! Jag ska berätta om fler äcklosaker nästa gång jag är trött och grinig. Nu ska jag lyssna på Gwen och dricka mitt kaffe. See you.

Vatten

Så ja. På jobbet igen efter en lite för lång kväll/natt på Priden. Jag är törstig, det blev ju en öl eller två. Bäst var Pay TV, som vanligt. Älskar deras electropop. De gjorde förutom Trendy Discotheque och Refrain Refrain en cover på Madonnas Material Girl. Lovely så klart. Sylvia Vrethammar var också trevlig att se. Alcazar däremot… igen och igen och igen. Enough. Jag gillar deras diskodängor, men deras stundande paus är nog välbehövlig för oss alla. Hmm.. annars då. Ljummen flasköl för femtiolappen. Hungrig blev jag så klart eftersom jag inte ätit ordentligt på länge så jag vräkte i mig lantchips. Allvarligt, hur goda är de inte!?
Jag undrar när Josh from New York ska skicka de där nyttiga chipsen han pratade om, som inte säljs i Sverige ännu. Är hemskt nyfiken. Är chipsoman, när allt kommer omkring.
Är så fruktansvärt trött idag att jag mår illa, men ingen vila blir det. D ringde och väckte mig vid 03. Som vanligt blev det ett långt samtal. Han är trots allt den bäste av dem alla.

Stenattack

Jaha, så har de satt igång med sitt djävulskap då och krossat rutorna på mitt älskade Torget. Det är så sorgligt, så sorgligt och jag önskar att människor kunde ha något annat att sysselsätta sig med.
Gårdagen då.. jo, hämtade ut dog tagsen med fyra kamrater. Sedan mat (liquid lunch för mig) på något asiatiskt ställe och så var vi så klart tvungna att gå till Torget och sponsra dem så de kan fixa sina fönsterrutor 😉
På jobbet nu. Tror jag blir ensam på kontoret hela dagen, vilket känns… så där. Tog med mig tre Björkskivor, inklusive den senaste som jag fortfarande inte hunnit lyssna igenom ordentligt, så jag ska nog klara mig.

Mögel

Nu har exet R just cyklat hem. Vi såg en film och skulle äta pizza, men allt var stängt. Det fick bli mackor istället, men osten var lite möglig. Trots att jag nyss köpte den. R: “det är bara att hyvla bort det mögliga”. Jag: “det funkar inte så för mig”.
Så nu är jag hungrig och allt är fortfarande stängt.
I alla fall. Trevligt att umgås med R. Han tycker inte att jag är jobbig och han tycker att jag inte alls borde vara mer obrydd. Att jag bryr mig om sånt som är viktigt i det långa loppet.
Jag vet att jag är som jag är och jag vet att det finns väldigt konkreta anledningar till varför det är så.
En vacker dag ska jag våga känna tillit till människor, men den dagen har dessvärre inte kommit ännu.

Hemmakväll

Känner mig småsjuk. Halsont och feberkänningar. Ensam hemmakväll för mig: pasta med pesto och vegeschnitzel. Till det keso, soltorkade tomater och fetaost samt vitlöksklyftor i olja.
Det är lycka det.
Annars är allt elände. PV:n blev förbannad/sur över mitt nattliga besök och allt är drama just nu. Vi skulle åka till IKEA men han skickade ett mail och bad mig åka hem och ”tänka över mitt beteende”.