Rehabilitering – dag 12 (sisu och chutzpah)

Den här dagen på behandlingshemmet:

  • Ett snabbt morgonmöte där vi berättade i tur och ordning om vårt mående. Jag läste upp en ansökan. Det är nämligen så att om vi ska lämna området så måste vi inkomma med en skriftlig ansökan som alla på avdelningen sedan ska ta ställning till. I ansökan framgår när och hur vi ska åka och komma tillbaka och vad vi ska göra och hur detta hjälper oss i vår rehabilitering. Samt lite annan information. Jag ska åka in till stan på måndag för att gå på ett bostadsrelaterat möte samt hämta min post.
  • Jag har bränt mitt ansikte då jag har suttit för länge och för nära min Macbooks skärm. Huden flagnar som om jag bränt mig i solen. Gör ont och jag ser anskrämlig ut.
  • Damerna som delar ut mediciner morgon och kväll tycker att jag har ett så ”fint” efternamn. Tack.
  • Mycket kaffe och många cigaretter (det är inte rätt läge att här och nu sluta med nikotin – och dessutom skulle jag känna mig väldigt ensam eftersom alla på avdelningen röker).
  • En slapp timme då vi ska ”göra nåt ihop”. De flesta körde biljard. Någon frågade om jag ville spela schack men jag har aldrig någonsin spelat schack (och jag vet inte ens om det stavas så…). Jag körde hudvård (se ovan). Ser verkligen ut som om jag vistats i solen utan solskydd i 14 timmar.
  • Lunch följt av avdelningens kaffestund där vi alltid diskuterar veckan som gått och tar emot den kommande veckans schema.
    Ena handledaren sa att psykologen sagt om veckans psykologilektion: ”Det var ett helt otroligt och fantastiskt samtal som jag hade med Kim och NN – eller snarare det samtal som de, som kommer från så olika världar, förde. En helt underbar upplevelse för mig som psykolog att få bevittna detta.”
  • Sjuksköterskan sa att jag är i ”mycket fin fysisk form. Jag skulle inte skicka dig till nåt marathon men du är i mycket god form rent fysiskt.”
  • Kvällsjobb på biblioteket (vilket jag ju älskar).

Och det bästa av allt! Idag fick jag huxflux äntligen flytta! Nu bor jag i huset där husdjur är välkomna, så snart kommer åtminstone Blake hit och gör mig sällskap. Rummet är större och finare än det förra och huset är ett radhus där några av dem som jobbar på behandlingshemmet bor i permanent.

Så hur mår jag psykiskt idag då? Hmm. Jag har lite motstridiga känslor. Känner hopp men samtidigt förtvivlan. Glädje men sorg. Kraft men svaghet. Mod men rädsla. Vet inte om min nytillkomna medicinering har nåt med mitt känslotillstånd att göra men i den situation jag befinner mig i nu så är det förmodligen helt naturligt att känna som jag gör.

Mitt liv skulle ju inte se ut så här! Så känner jag också. Besvikelse. Till en viss grad även förnedring.
Men å andra sidan så har jag ju både sisu (pga finländare) och chutzpah (pga jude) och jag vet att jag kommer att resa mig – mer rakryggad än någonsin.

Jag fick en fin kommentar på Facebook idag:

Tack så mycket!

Och så lite facebookande från dagen:

Oy vey!
Läser tidningarna och bestämmer mig för att varje gång jag gör bort mig eller nåt går åt pipsvängen så ska jag säga att det har ”brustit i mina rutiner” och att det är ”olyckligt” och att jag ska ”se över och gå till botten med detta” och att det inträffade naturligtvis är ”oacceptabelt”. Eventuellt tillsätter jag en haverikommission.

Och, angående allt som händer i SSU:

God morgon.
Här sitter jag med mitt ”smutsiga blod” och kliar mig i huvudet då jag undrar varför jag inte röstade på de lismande, maktkåta socialdemokraterna…
Men så här går det ju när man välkomnar islamister som vill vrida klockan tillbaka. Allt är till salu och den berömda ”värdegrunden” är ingenting värd när makten står på spel.
Kvinnor är andra klassens medborgare. HBT-personer är ”smutsiga” och judar är jävulen själv.
Är det ingen som har lite ryggrad och kraft nog att sätta dessa islamister på plats?
De har ingenting här att göra.

Har vi kämpat så hårt och så länge för vårt öppna, toleranta samhälle helt förgäves?
Man ska inte tolerera de intoleranta, till att börja med.

Men det kommer bara att bli värre ju fler islamister som väller in och utnyttjar vår demokrati (som de ju föraktar lika mycket som de föraktar oss ickemuslimer).

Det är ta mig f@n helt j@vla sinnessjukt att så få verkar bry sig om vad som håller på att hända. VAKNA.

Det har tack och lov inte gått lika långt här i Finland som i mitt födelseland Sverige. Tack och lov har finländaren lite stabilare ryggrad och en rejäl dos sisu och överlevnadsinstinkt kvar efter alla krig och allt elände.

Och sossarna borde bara skämmas. Och sluta jollra om andra partiers ”mörka förflutna”. Tala mer om här och nu!

MVH, orolig judebög som älskar och högaktar kvinnor.

TREVLIG HELG och SHABBAT SHALOM!

Rehabilitering – dag 11 (låg men… sen blev det karaoke!)

Efter ett väldigt kort morgonmöte med avdelningen hade vi en värdelös lektion i ”hälsa”, med ämnet ”kost”.
En mycket dominant dam höll låda och vi fick den gamla utslitna matpyramiden framför oss.
Vi skulle lära oss att ”äta nyttigt och ordentligt”. Den timmen får jag aldrig mer tillbaka.
Jag äter väldigt nyttig mat som jag själv lagar från scratch, men när jag mår dåligt så äter jag ingenting alls. Inga nyheter här. Bara en skrämmande tant som bara saknade en pekpinne som hon slog oss med.

Därefter köksarbete. Det är rätt skönt att bara stå där i disken och låta tankarna vandra iväg medan en plockar och sorterar den rena disken. Och att samtala med min ”kollega” Ynglingen och de bastanta damerna som arbetar i köket.

Lite sorgsen känsla idag. Tänker på livet och på framtiden. Vet inte om min nya medicinering spökar och gör mig låg.

Efter en runda i tvättstugan så frågade en man om vi inte skulle ta och fixa en karaokekväll. ”DET ÄR KLART VI SKA!”
Mina standardlåtar fanns ej till hands så jag brände av:
Sata salamaa
Rakkaus on
Lika a Prayer
Sinä lähdit pois

Underbart var det att få sjunga ut sina sorger och besvär. Som vanligt.

Idag ville jag vara osynlig. Tills jag greppade mikrofonen.

Rehabilitering – dag 10 (kokhett kaffe och kokande hjärna)

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ‘intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: eder sverigefinska fredliga judeschlagerfjolla.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ‘tappa ansiktet’ och förlora sin ‘stolthet’ om han inte ‘vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ‘tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ‘stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ‘medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ‘trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ‘toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

het kim
Kaffefarbror.

Rehabilitering – dag 9 (aggressioner och depressioner)

En riktigt jobbig dag här på behandlingshemmet. Har varit på uruselt humör. Nästan som en tonåring som smäller i dörrarna.

Ja, irritation och sömnlöshet leder lätt till en panikångestattack och en sådan var på inkommande under förmiddagens andra gruppmöte. Jag skulle besvara en fråga och jag darrade och kippade efter andan:
”Jhaag bhee-er om uhhrsäkht. Jaahg ha-aar en dååhlig dahhg och äähr på vhääg att fhåå en pahhnikånghestattaaahhhck.”

Ja, då fick alla se hur jag ser ut under en av dessa helvetiska attacker, som får hela kroppen att dra ihop sig. Speciellt magmusklerna. Det känns efteråt som om jag gjort 1000 situps.

Köksjobbet med den där Ynglingen fick mig på bättre humör. Idag talade vi om våra tatueringar och han lovade att ta bort sin anarkisttatuering som han gjort själv med nål och bläck när han var yngre (han är 22 nu, så då måste han ha varit bara barnet).

Har ”bråkat” med FPA (ung. försäkringskassan) idag igen. Till och med min socialarbetare tappade tålamodet. De på FPA gör allt så jobbigt de bara kan. Allt ska krånglas till. Orkar inte gå in på det nu, men ni skulle sett socialarbetarens ansiktsuttryck när hon försökte tala FPA-kärringen till rätta.

Måste säga det igen. Personalen här på behandlingshemmet är verkligen toppen.
Gårdagens psykolog var fantastisk och idag när hon såg att jag mådde dåligt (efter panikångestattacken) så kom hon och frågade om jag ville tala om saken. Och det ville jag så klart.
”Det är bra att du blir arg, Kim. Det är så mycket bättre med positiv och konstruktiv ilska än passiv sorg och depression.”

Och när vi nyss åt middag så frågade en annan medarbetare om ”det jobbiga” hade ordnat sig.
”Delvis”, svarade jag och utvecklade.

I morse påbörjade jag (trots att jag egentligen inte vill, på grund av dåliga erfarenheter) en medicinsk behandling som i kombination med all (fantastisk) terapi kanske kan få min depression att ge med sig. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. En ny sort. Hoppas att den inte ger mig de biverkningar som jag fått vid tidigare försök. Jag ger det en chans. Jag ger allt en chans.

Dagens andra runda på köksjobbet var snuskig. Min andre ”kollega” (lika ung som Ynglingen) drog snuskiga anekdoter här och där (”oj, nu fick jag fisksoppa i ansiktet – men det har jag ingenting emot” etc. Ja, ni förstår ju..) och han sa: ”Kim, jag har väldigt grov humor. Hoppas du står ut med det.”
”Hörrö”, svarade jag. ”Har du jobbat på *bolagsnamn* i Stockholm i elva år? Där ligger du i lä. Ett helt kontor med medelålders damer som snackar om stock och slickepinnar från morgon till kväll.”
De som jobbar i köket är äldre damer och de verkar bli väldigt pigga när vi något yngre herrar gör dem sällskap.

Där ser man!

Nu har jag två timmars paus innan dagens sista punkt på agendan ska bockas av: ett ”spirituellt” möte. Vet inte riktigt vad det betyder. Vi får väl se.

Hoppas att morgondagen blir trevligare än den här skitdagen.

kim usch kim

Rehabilitering – dag 8 (psykiskt utmattad)

Äntligen måndag och ”vardag” här på behandlingshemmet. Efter frukosten hade vi som vanligt ett morgonmöte där vi alla talade i tur och ordning om vårt mående. Jag sa att jag inte minns när jag senast sov så här gott så många nätter på raken. ”Det måste bero på att jag känner mig trygg här. Och att alla problem som jag har får vänta, ty nu måste jag bry mig om mig själv.”

Därefter ännu ett (mindre) möte. Ska inte gå in på det nu, men det var mycket inspirerande. Bland annat sades det att 80% av den vård vi får här får vi av interaktionen med de andra ‘intagna’, och det stämmer verkligen. Det är som sagt väldigt givande att ta del av andras livshistorier, tolkningar, problem och problemlösningar.

kocken kimJag påbörjade mitt jobb för den här veckan: i köket. Stod och diskade. Eller snarare tog emot den rena disken som min nya vän Ynglingen hade diskat. Vi har en rätt härlig jargong och vi kommer så väl överens, trots att jag är 20 år äldre än pojkspolingen. Vi skrattade åt att det känns som att vi befinner oss på en internatskola, eller ännu mer som att vi är med i Big Brother.

”Det finns ju kameror överallt också.”
”Ja, och vi får olika uppgifter att utföra.”
”Och så ligger vi mycket i soffan och dricker kaffe och skvallrar.”
”Mmm. Och varje vecka är det nån som åker ut.”
”Eller någon som bara sticker.”
”Och så är vi alla mer eller mindre psykiskt störda.”
”Ha ha ha!”

Det var väldigt skönt att arbeta i köket. Jag skojar inte. Jag gjorde nåt och jag behövde inte använda hjärnan. Den fick vila ett tag. Så underbart!

Men dagens höjdpunkt var mitt besök hos psykologen. Jag satt i en timme och pratade om mig själv och det var ju härligt. Hon och läkaren hade redan innan detta möte, då de gått igenom mitt ”fall” och mina ”mentala tester”, kommit fram till det som jag har vetat sedan jag som ett mobbat litet bögbarn lärde mig att tänka själv: Jag är kroniskt deprimerad. Jag har gått in och ut ur depressioner sedan jag var runt elva år gammal (finns dokumenterat i mina dagböcker – ett skrivande som jag har hållit på med ända sedan jag var i just den åldern).

Vi pratade mycket om mitt dåliga självförtroende (nåt som kanske inte alltid syns utåt, utan man kan istället verka dryg eller kaxig) och om hur jag under en lång tid har lagt på hyllan sådant som alltid gjort mig lycklig: musik och skrivande och läsande. Det är ju jag i ett nötskal, trots allt.
Jag sa att just i lördags så gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge (eftersom jag, när jag mår dåligt, inte gör sånt som gör mig glad eftersom det då inte ger mig någonting): jag satte mig på mitt rum och lyssnade på musik. Alltså verkligen _lyssnade_. Inget bakgrundsbrus alltså, utan rent lyssnande. Gärna med låttexterna framför mig (och som karaokekung så tar jag så klart ton hela tiden också). Detta gjorde jag förr i tiden mest varje dag men jag har som sagt plågats av mina demoner, men de har börjat tystna nu och den verkliga Kim är på väg tillbaka.

Sedan imponerades psykologen av hur mycket jag har skrivit i mina dagar.
”Det är ju helt klart du, Kim”, sa hon. ”Du måste ta upp skrivandet igen.”
”Det har jag gjort sedan jag kom hit”, svarade jag. ”Till och med min dagliga blogg är uppe igen.”
”Bra. Jag råder dig att uttrycka dig mer än du redan gör. I tal såväl som i skrift.”

(Detta råd kommer att ogillas av ”Mannen” som redan nu tycker att jag talar för mycket. Han som kallar mig ”Newspaper”, ni vet. Sorry, darling.)

Sedan såna där saker som att jag lägger för mycket skuld på mig själv. Ja, jag har fattat fel beslut flera gånger i livet och vissa saker har slutat i katastrof, men kanske fanns det just där och då inget bättre alternativ? Kanske valde jag rätt men fel? Jag valde så att säga rätt fel istället för fel rätt.
”Du måste ändå sluta att skylla på dig själv, Kim. Jag är helt säker på att det har funnits saker och händelser som du inte själv har kunnat påverka. Acceptera det och se framåt.”

Nu när jag skriver detta så låter det så futtigt men det är svårt att återge allt som sades, men tro mig: denna session gjorde mig gott och jag var helt mentalt utmattad efteråt. Psykologen och jag ska träffas igen om en vecka. Ser fram emot det.

En rolig anekdot. Här på behandlingshemmet finns bara finsktalande finländare, en eller två ryssar och så jag. Purfinnarna talar mycket slang och ibland hänger jag inte med, men jag har lärt mig exempelvis att ”skulaa” betyder ”fungera” (rätta mig om jag har missuppfattat) och ”hiffaa” betyder ”haja”.
Sedan till den roliga anekdoten. Det finns ju människor här med drogproblem och de talar om sitt knark med en massa konstiga ord och uttryck som jag inte förstår mig på eftersom jag inte är knarkare.
Så var det en vacker kvinna som berättade om att hon lagt ner en massa pengar på ”hästen”, och jag satt tyst och lyssnade och undrade vad det var för drog hon talade om. Ett kodord så att säga. Nåt hemligt ord som de använder på gatan. *spännande*
”Ja, alltså, under elva år har jag lagt ner 100 000 € på hästen.”
Hon berättade vidare om hur mycket hon slösat och jag gick i mitt huvud igenom alla typer av droger som jag känner till men inget ord lät som ”hästen”. Inte när jag översatte dem till finska heller.
Sedan framgick det till slut att det var hennes dotter som red och att hon som mamma faktiskt hade lagt ner 100 000 € på en häst-häst och flickans hästintresse.
Jag var tacksam över att jag inte hunnit fråga vad det var för drog hon jollrade om…

Så nej, hon var inte narkoman. Bara en vanlig alkoholist.

På kvällsmötet, där tidigare ‘intagna’ ibland dyker upp, var det en ung man som talade och svor så passionerat om sin ångest att jag blev djupt berörd och jag började nästan gråta. Jag verkligen kände hans ångest.
Ville bara krama honom men jag tyglade mig.

Avslutningsvis en uppmaning:

Snälla ni läsare som är föräldrar: Vänligen se till att era barn inte mobbar andra barn. Denna mobbning sitter i hela livet. Det är ingenting man bara dammar av sig och glömmer. Denna plåga sitter i själen och under huden. Alltid. Den påverkar en människas hela framtid.
(Gäller även vuxna. Sluta mobba den där ‘udda’ typen som ni skvallrar om i arbetsplatsens fikarum. Bara lägg av. Väx upp, för fan!)

Rehabilitering – dag 7 (bibliotek och 20 cent)

Efter en jobbig och sömnlös natt (och patetisk vrida-klockan-tillbaka) så sken äntligen solen och jag fick mig en redig och grötig frukost efter gårdagens missade middag.

Låg i vårt vardagsrum/kök och läste. Småpratade med Ynglingen och ett par andra herrar.

Sakta men säkert skakade jag av mig mitt dåliga humör och min allmänna oro. Det var kallt men solen sken som sagt. Bara en sån sak.

Sedan var det dags att arbeta igen – på mitt favoritställe här på behandlingshemmet: biblioteket.
Idag hittade jag av en händelse den svenskspråkiga avdelningen och lånade med mig ett par böcker. Endast finsktalande noterar det ekivoka inslaget på fotot ovan. Någon måste ha haft en dålig dag. (Eller helt enkelt toppenbra, beroende på ens preferenser.)

kim arméEfter en r e j ä l söndagsmiddag besökte jag loppmarknaden i huset intill. Fyndade en underbar armégrön skjorta för 20 cent.

Därefter veckans quiz. (På helgerna har vi ingen terapi, utan vi bara ‘leker’. Men mest sitter vi och skvallrar och dricker stora mängder kaffe.)
Precis som i kasta pil-tävlingen så kom jag inte sist, utan nånstans i mitten. Det får jag väl vara nöjd med. Jag visste inte vad ‘val’ (som bor i havet) heter på finska så jag skrev ‘vaali’, och inom parentes: ”Vad heter det på finska?” Fick rätt för det och lärde mig att val heter VALAS. Det är vid just såna här tillfällen som min finska inte räcker till. Hur ofta har jag, som ändå talar flytande vardagsfinska, använt ordet ‘valas’? Exakt NOLL.

Jo, och så löd en av frågorna: ”Vad heter den där ‘hatten’ som judar bär på huvudet?” Jag var den ende som visste det. (Kippa.)
Sedan behövdes en utslagsfråga och värdinnan kom inte på nåt, så jag – som den schlagerfjolla jag är – frågade: ”Vilket land vann årets Eurovision?” Ingen visste. ESC är ju helt enkelt inte så poppis här i östra rikshalvan. (Israel.)
De singlade slant till slut istället.

bingo på dårhuset
Bingo på ‘dårhuset’.

Kvällen – och veckan – avslutades med bingo. Bingo på ‘dårhuset’!
Och äntligen fick jag vinna! Full bricka x 2. Tre kaffekuponger vann jag.

Hade ett långt och trevligt telefonsamtal med Mannen och efter det ringde en vän från stan och han nämnde i förbifarten hur en subba som vanligt snackat en massa smörja om mig. Att hon har mage, den jävla suputhaggan! För bara två veckor sedan blev jag uppringd av en gemensam vän och ombedd att komma och hjälpa till att få hem kärringjäveln då hon inte kunde stå upp på benen. Och som den gentleman jag är så rusade jag för att hjälpa en kvinna i nöd och under hela hemvägen sluddrade hon: ”Kim, du är så schnäll. Jag älschkar dig. Ge mig en pusch.” Och då visste jag att hon redan tidigare yttrat sig på bl.a. detta vis: ”Jag får lust att kräkas varje gång jag ser Kim.”
Varför är så många medelålders kvinnor så fruktansvärt bittra och ormaktiga?

USCH!

”No ei sen kännilutkan enää tarvitse minulle soitella kun tarvitsee apua!”

Avslutningsvis: Jag meddelar via högtalarsystemet hela området om att biblioteket nu har öppnat för dagen. Naturligtvis på landets båda officiella språk, på grund av… är språknazist. Underbart att jobba på bibliotek! Böcker, böcker, böcker! Visst låter jag proffsig! Det ännu proffsigare pling-plong-ljudet (innan mitt tal till nationen) kom tyvärr inte med på inspelningen.

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

Rehabilitering – dag 6 (kreativ dag)

Idag hade vi sovmorgon och frukost först klockan 09. När åt jag senast frukost sex morgnar på raken?
Lördagar här på ‘dårhuset’ betyder att vi är helt lediga, men vi hade en kasta pil-tävling ute i de aggressiva oktobervindarna och det var första gången jag kastade pil sedan ca år 1989 och jag kom inte sist. Kom kanske femma eller sexa av tio. Femma tror jag nog. Så det får jag väl vara nöjd med.  (Lite ‘risky’ att kasta pil på ett ‘dårhus’? Obs. Svart humor!)

Vi är väldigt få ‘intagna’ just nu. Bara tre på min avdelning. De övriga är på ‘permission’ över helgen. De ‘roligaste’ är kvar, och vi hänger mest i vårt kök/vardagsrum och pratar om ditt och datt. Och dricker en massa kaffe.

Det är lite skolkänsla. Jag har alltid varit allergisk mot situationer där jag är med människor som jag inte har valt själv. Då blir jag osäker och introvert till skillnad från när jag är med folk som jag valt att vara med. Då kan jag lätt bli en bossig pratkvarn och ledartyp.
Ja, det är inte lätt att vara människa.

Man kanske tror att det bara är dårfinkar på ett sånt här ställe men det är helt ‘normala’ människor som av en eller annan anledning insett att de behöver hjälp med att bryta ett mönster. Och ingen skäms över nåt. (Befriande!)

Igår började en ung hipsteraktig man tala med mig och jag frågade vad som hade fört honom hit.
”Mediciner. Jag hade ångest i flera år och blev medicinerad och sedan blev jag beroende. När jag inte fick fler piller utskrivna var jag tvungen att få tag på nåt på egen hand.”
(Som sagt: sluta medicinera – börja gå i terapi istället!)

Det är väldigt intressant att sitta och snacka med dessa människor. Alla bär de (vi) på en historia och det är så lätt att döma någon, så låt oss alla komma ihåg att vi inte vet vad var och en av oss har varit med om, eller vilken börda vi går omkring och bär på.

Dagens konversation med en äldre herre som satt och plinkade på sin gitarr:

Jag: Jag försökte att lära mig att spela piano när jag var yngre, men det blev ingenting av det. Numera är mitt instrument min röst. Jag älskar att sjunga karaoke.
Han: Även helt nykter?
Jag: Javisst. Inga problem. I somras gjorde jag ett test. Jag lämnade plånboken hemma och gick till en karaokebar och drack vatten hela kvällen. Och jag sjöng sammanlagt tolv låtar. Så nej, inga problem. Även om jag kan verka blyg och introvert ibland så trivs jag med en mikrofon i näven.
Han: Härligt. Ja, man får ju ut sina känslor genom musik. Även av att bara lyssna, men att få spela eller sjunga tar det till en helt annan nivå.
Jag: Exakt så. Jag känner mig alltid några kilo lättare när jag går hem efter en av mina ‘konserter’.

israel mapJag och min nya kompis Ynglingen gick idag till nåt som kallas ”Gröna verkstan”. Där kan man dreja, snickra, sy och en massa annat. Verkligen en massa annat.
Jag valde att slipa till en sten i en läskig maskin (var rädd att bli av med ett finger eller två). Som du kanske ser så föreställer stenen – som ska bli ett halsband – nu mitt tredje hemland, så som det ser ut på kartan. Inte så pjåkigt va’!?

Missade dessvärre middagen idag. Den intas löjeväckande tidigt här men något senare på helgerna. Trodde klockan 15, men jag var en timme sen. Åt ett sparat päron. Är hungrig. Vi har en kiosk här som är öppen ett par timmar per kväll och jag har en euro i fickan. Hur tragiskt är inte livet? Vad får jag för en euro?
Och jag får inte lämna området förrän på tisdag (förutom när vi är på gemensamma utflykter).

Förutom att jag är hungrig och hög på kaffe och dessvärre väldigt röksugen så trivs jag bra här.

Om du missade mitt förra inlägg så har du här en ny chans att höra mig tala hebreiska. Klicka här.

Rehabilitering – dag 5 (jag blottar mig totalt)

Nu kommer ett viktigt inlägg. Sanningens ögonblick. Jag blottar mig nu totalt.

Jag har nu varit här på behandlingshemmet i fem dygn och jag vet inte hur många timmar terapi jag har fått äran att genomgå/lida. Både ensam och i grupp.
Jag kom verkligen till rätt ställe. Det är detta jag har väntat på i åratal.
Jag har sökt psykhjälp tidigare men det har alltid bara skrapats lite på ytan. Man har inte tidigare grävt så här djupt i själen.
Här är personalen så otroligt kunnig och de vet exakt i vilka trådar de ska dra. Och ingenting hastas fram, utan allting får ta den tid det tar. (Jag ska vara här i sammanlagt sex veckor ju!)

kim milrell da costa

Nu har jag i alla fall fått det bekräftat även ”utifrån”, även om jag vetat om det själv i flera år: jag lider – och har alltid lidit – av ett visst mått av psykisk ohälsa. Detta på grund av traumatiska upplevelser som vi inte måste gå in på nu (men vi kan väl säga som så att jag alltid har varit för snäll och alltför förlåtande och jag har aldrig tänkt tillräckligt mycket på mig själv) (eller älskat mig själv tillräckligt, och om du känner MIG på riktigt så vet du att det finns en jävla massa att älska utav bara helvete).

kim da costa

Då har jag i perioder självmedicinerat. Det har kunnat vara alkohol, det har kunnat vara piller, det kan ha varit vad som helst som fått mig att ”stänga av” ett tag. Det som funnits till hands.
Jag har sökt professionell hjälp tidigare. Både inom psykvården och jag har fått diverse preparat utskrivna av lata läkare i vita rockar, som fått mig att känna mig skyldig och som en ”jobbig typ”. (Ständigt denna jävla ”skuld”. ”Jaha, jag är människa – förlåt mig då så jävla mycket”.)
Preparat som bara gör en apatisk. Att vara apatisk passar inte en sådan som är en känslomänniska. Jag måste få känna – annars existerar jag inte. Då bara är jag.
lever jag inte. Jag bara överlever.
Jag har i stort sett bara två lägen: antingen svävar jag bland molnen eller så gräver jag ner mig i en grop i marken. Vad jag är i behov av är en hälsosam balans.

kim erik mäntylä

Men vad jag vill komma fram till är att mitt problem är varken alkohol- eller tablettmissbruk, utan mitt problem är psykisk ohälsa och denna psykiska ohälsa har jag desperat på egen hand försökt att medicinera bort. Det enda som hjälper – har jag slutligen insett – är TERAPI.

I dag har vi haft gruppterapi i två timmar i två olika omgångar. Det var så jävla skönt att bara prata öppet. Om allt. Exakt allt. Om sånt som jag gjort fel gentemot andra människor. Om sånt som andra gjort mot mig. Om ”vänner” som stuckit kniven i ryggen och om pojkvänner som svikit och bedragit mig och som har misshandlat mig psykiskt. (Om ni bara visste.)

Jag skäms inte över att vara en känslomänniska, även om jag ibland inte kunnat hantera mina extremt starka känslor, vilket då har lett till någon typ av självmedicinering.

Hellre är jag en kännande typ än en som bara lallar runt. Som varken kan känna eller tänka. Som bara är. Usch, vilken mardröm.

bibliotikarie
Idag jobbade jag på biblioteket.

Det har också varit väldigt lärorikt att under de här fem dygnen ha fått höra andra människors historier. Om deras ångest. Om hur de har hanterat eller inte hanterat den. Om hur de har självmedicinerat. Allt från droger till alkohol till piller till spelmissbruk till sex till… Ja, vad som helst egentligen. Mat? Choklad? Coca cola? Anorexi? Bulimi? Att idrotta alldeles för mycket? Ja… Vad som helst.

Om du lider av psykisk ohälsa (vilket i så fall förmodligen beror på att du är för smart för ditt eget bästa) så är mitt tips: sök hjälp. Riktig hjälp. Och ta inte emot antidepressiva eller annat skräp som får dig att ”stänga av”. Åk in på ett behandlingshem och ta emot all den professionella hjälp som du kan få.

Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas för.
Du är, som sagt, helt enkelt bara för smart för ditt eget bästa.

(Jag är på så gott humör att jag bjuder på en fake-finlandssvensk video också.)

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on