Dags att lägga sig under kniven?

Såg en tragisk dokumentär igår om piffiga brudar som tog till plastikkirurgi för att se ut som på sina egna retuscherade instagrambilder. 
Missförstå mig inte. Jag tycker att man alltid ska se så bra ut som möjligt (det gör dig själv gladare och mer rakryggad och dina medmänniskor får nåt att blänga på och njuta av) och som jag alltid säger: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. 
Men det hela var tragiskt då argumenten var så tragiska. ”Min kille lämnade mig och jag såg en massa snygga brudar på instagram…” och ”nu efter operationerna kanske jag vågar dejta killarna som gillat mina foton”.

Mhmm. Så jag knäppte ett par foton på mig själv och fixade till dem. 
Det är ju synd att jag ser bättre och fräschare ut på fotona till höger, men så är det. 
Ska dock ej lägga mig under kniven än på ett tag.

retouched man

Öppen (och klok) som en bok

Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem.
En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?

Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker).
Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.

En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”.
I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.

Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)

Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.

Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på?
Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk.
Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?

Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”

MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!

Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.

Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.

Dynamik

På ”kursen” idag talade vi om HALT. Ät, bli av med din ilska, snacka med en polare samt sov en stund innan du gör nåt dumt. 
Vi hade även fysiska övningar där vi fokuserade på att våga lita på andra. (Mycket symboliskt.)
Och som vanligt på tisdagar så tackade vi av dem som avslutar ”kursen” genom att tala om dem i positiva och negativa ordalag. Så att man lär sig att ta emot såväl beröm som (förhoppningsvis konstruktiv) kritik.

HALT Hungry Angry Lonely Tired
HALT

Det är förresten lustigt det här med att dynamiken i en grupp förändras totalt när en person försvinner eller en annan tillkommer. 
När nu två pratkvarnar som krävt extremt mycket uppmärksamhet har lämnat scenen så är det jag som har tagit steget fram, dragit på mig ledartröjan och förvandlats till en pratkvarn. 

Väcker intressanta tankar på ett psykologiskt plan (och det är ju det psykologiska som hela ”kursen” går ut på).

Fyrverkerier. President. Komplimanger. Droger. Ensamhet.

I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.

1 januari

Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.

1 januari

Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.)
Spola fram för svenskspråkiga delen.

1 januari

Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”

Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken.
Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!

1 januari

Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.

Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮
Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu!
Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.”
Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.

2 januari

Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*.
De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.

Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.

*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.

2 januari

Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik.
Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum.
Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.

På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.

Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.

I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken.
Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.

3 januari

Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.

”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”

3 januari

God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv.
Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger.
”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”

Vad lär vi oss av detta?
Minst två saker:
– börja inte knarka
– sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.

3 januari

Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.

Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.)
Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.”
Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)

Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!

Så ”hård” och ”oresonlig” är jag

Eftersom jag ofta blir anklagad för att ha ”hårda” och ”oresonliga” politiska åsikter så ska jag idag ta det hela till ett personligare plan, så att det kanske är lättare att förstå varför jag tycker som jag tycker.

Hade jag (som medborgare) fått samma bidrag och hjälp av staten som min f.d. flyktinggranne så hade jag inte behövt bli hemlös för tre månader sedan.

Hade min pensionerade väninna som arbetat och slitit i hela sitt liv fått högre pension så hade hon inte behövt klippa sina cigarettfilter i två delar (”då räcker de ju dubbelt så länge”) (och innan nån drar ”hon har ju råd att röka-kortet” så vill jag inflika att a) pga sjukdom avråder hennes läkare henne att sluta röka och b) att röka är det enda nöje hon har kvar i livet och den enda motion hon får är när hon orkar ta sig ut på gården med rullatorn för att ta sig en cigg).
Hade den där flyktinggrannen inte fått sitt gymkort (!) betalt av staten så hade pensionären inte behövt klippa sina filter. Hade inte det varit mer rättvist? Hon har ju för fan betalat SKATT i hela sitt liv, men inte ens cigarettfilter (€ 1,50/100 st.) har hon råd att festa till det med.

Så kom inte med det där förbannade tugget om ”rasism” och främlingsfientlighet etc. etc. När blev du hemlös senast då du inte hade råd att betala hyran eftersom du inte lyckas landa ett jobb? Och när hade du inte råd att köpa filter?

Om det är ”rasistiskt” att anse att det egna landets medborgare ska komma först, så varsågod: kalla mig rasist och främlingsfientlig eller vad fan som helst.
Ironiskt nog har jag i hela mitt liv haft invandrarbakgrund. 
Så håll käften och försök sätta dig in i andra människors verklighet.

Slut på meddelandet.

Artig man, kåt dam, fumlig somaliska, tillgjort leende

Det flyttade in en ny ung väluppfostrad man här i kollektivet. Han kom in i vardagsrummet nyss och presenterade sig för alla och tog i hand på ett mycket elegant och artigt vis. 
Blake skällde ut honom. Han är en riktig vakthund. Underskatta aldrig en chihuahua! Är du en främling så får du knacka på och presentera dig och ditt ärende. Verkar du kosher så kanske du blir insläppt. Det är så det fungerar.
Bör gälla även vid landets gränser.

i told my therapist about you

En morgon i Mitt Innehållsrika Liv™️

Kvinnlig bekant ringer. 
”Kim, kan du ringa efter en taxi åt mig? Jag kan inte ringa betalsamtal, så som till en taxiväxel, och jag måste verkligen ta mig till andra sidan stan då jag _måste_ få kn***a! Jag minns inte när jag kn*****e senast.”
Sagt och gjort. Taxin är på väg och nu blir det åka av för damen. På fler sätt än ett.

Mitt i all misär så greppar vi efter halmstrån.
Positiva veckan: 1000 tack till den somaliska kvinnan som hade svårt att använda biljettavläsningssystemet så att buss 550 (aka blatte-expressen) blev så sen att jag hann med den.
1000 tack till alla som inte var på Baggböle apotek så att jag slapp köa och därmed hann med även nästa buss, nummer 67 (aka busslinjen för de lyckade och lyckliga).
1000 tack till blattebusschauffören som när han kliver av sitt pass i Månsas alltid vänder sig om till ”församlingen” och önskar en god fortsatt dag. Och lika många tack till nästa blatte som tar över och likt en dirigent vänder sig mot publiken och säger ’god dag’.
Så… Tusentals tack har jag att dela ut. Mitt i all misär.

sockenbacka hälsostation

Jag stannar upp och ler
Åt allting skönt jag ser
Tar ingenting
Förgivet mer…

…Sjöng någon i mina lurar när jag var på väg till hälsostationen*. 
Yeah right. 
#TillgjortLeende #LivetÄrBullshit 
#AlltidÄrDetNåt

*Vårdcentralen på rikssvenska.

Fredagsfrågan: fördom eller fakta?

Inspirerad av alla diskussiongrupper jag deltar i under min rehabilitering slänger jag nu ut denna tanke och fråga: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?
Låt oss säga att du har vissa erfarenheter av en viss folkgrupp och att dessa människor till hundra procent har betett sig på samma (sviniga, i detta fall) sätt. Låt oss säga att de gånger du har blivit utsatt för sexuella övergrepp, de gånger du blivit rånad samt de gånger du har blivit bedragen så har förövaren tillhört samma folkgrupp. Är det då konstigt och – fördomsfullt – om du i framtiden är försiktig gällande människor som tillhör denna folkgrupp? Handlar det då inte mer om faktabaserad överlevnadsinstinkt?
Lägg till att fyra av dina närmsta vänner samt tre släktingar har mer eller mindre identiska erfarenheter av samma folkgrupp. Resterande närstående har inga som helst erfarenheter – alltså varken positiva eller negativa.

Tänk, baby, tänk!

Nu är så klart inte alla som tillhör folkgruppen i fråga likadana, men det finns ju så klart kulturella strukturer (och genetiska aspekter också, för den delen) så det är där min uppriktiga fråga kommer in.

Alltså: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?

Detta är en uppriktig, ärlig och nyfiket ställd fråga. Ej ”rasistisk” (åh, detta urvattnade ord som numera helt saknar innebörd!).

Gener

Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener. 
Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament. 
Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.

Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig. 
Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.

Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.

Jag tror att jag och Blake är ganska lika.

Som sista desperata säsongen

Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv.
På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.

På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.

Vad sjöng jag?
Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer)
För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton)
Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad)
I only want to be with you (ett nytt paradnummer)
Min kärlek (comeback)
Snälla snälla (alltid)
Tule luo (dyker upp då och då)
Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)

En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!

På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade.
Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.

Snälla snälla…

Julefrid, trots allt

Fotografierna: Ja, vad gör man inte för konsten? Man lägger sig naken i snön exempelvis.

Nu är jag ju ingen julfirare men jag känner ett slags julefrid ändå. Känner mig lugn och trygg och oändligt tacksam över att det sociala skyddsnätet faktiskt fungerade den här gången, och räddade mig när jag var på väg ner i ett svart hål.
Vilken julklapp va’!?
1000 tack till Helsingfors stad och alla som har ”arbetat” med ”mitt fall” under de gångna månaderna.

Och så tar vi och politiserar det lite, eftersom jag ju trots allt är eder Kim. Det är bland annat just detta våra skattepengar ska gå till: att hjälpa medborgarna när de behöver hjälp. Inte till en massa annat blaj. Och absolut inte som bistånd till ociviliserade människofientliga stater etc. Inte heller till lycksökande låtsasflyktingar medan fattigpensionärerna, som byggde den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo, blir fler och fler och sover på bussar och offentliga toaletter.

God jul!

hairy hunk
Här är jag i all min skönhet, som Skaparen skapade mig.

Avslutningsvis ett meddelande från Facebook, på utrikiska:

Every time I post something ”gay” someone unfriends me.
Every fu@king time.
FLASH: I’m a homosexual male. 
I am also a religious Jew, and politically I’m conservative (I’ve tried the liberal lifestyle and it made me miserable).
I swear a lot and I smoke (a lot at the moment) and I have a very, very vulgar and kinky sense of humour.
I know this combination is hard for some people to take in…
But that’s the way it is.
Oh! And I’m in love with a Muslim (MAN!).

Oy vey! 
Have a Gay Christmas!