Stackars heterosexuella män

kim da costa
Förvirrad man

Kollade (lyssnade) på två dejtingprogram medan jag utförde hushållssysslor. Det var förvirrande att få en inblick i dagens ”feministiska” kvinnors huvuden.

Lärde mig bland annat att mannen gärna ska stå för notan. Detta enligt samtliga damer. ”Det är roligt om någon betalar för mig.” (Så jäkla skönt att vara gay och slippa detta ert eviga ”problem”. Ni kommer aldrig att lösa det!)
Mannen ska vara dominant och ”visa vägen” och kvinnan ska följa efter. En kvinna lade till: ”En man ska vara en man!” 🙄
Samtidigt ska mannen ”vara känslig” och ”kunna visa sina känslor på exempelvis begravningar” (!).
Det här med att hålla upp dörren då (som jag har varit inne på tidigare)? Svårt. En gentleman håller upp dörren men kvinnan kan ju vara rabiat och fräsa att hon minsann kan öppna dörren själv. Svår avvägning. Gammaldags och artig eller manschauvinistisk svinig gubbe? 🤷🏻‍♂️
Sen detta eviga, tröttsamma joller om hur hushållssysslorna ska fördelas… Har ni verkligen inte kommit längre? (Skönt att vara gay och slippa detta ”problem”. Uppdelningen har alltid skett automatiskt och helt naturligt i mina relationer. Jag rensar inte avlopp men jag sköter tvätten, exempelvis.) 💁🏻‍♂️

Det måste vara svårt att vara heterosexuell man i dagens så kallade feministiska samhälle, med dess utsuddade könsroller.

STYRKEKRAMAR 🤗

Min väninna dog igår

När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S.
S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar.
Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter.
Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).

Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.

S tecknade mina hundar…
…Och mig.

S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.

Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många.
Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra.
Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.

Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.

S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”

S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.

S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.

S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är.
Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus.
Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.

Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.

Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S.
Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.

S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!

Musiken i september

Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM).
I september blev det av någon anledning väldigt mycket Céline Dion; de nysläppta bitarna från kommande albumet ”Courage” är toppen! Dion bryts sedan av med lite Wizex. Så klart. How very me.
Det märks även att jag kollat en del på Vain elämää (finska Så mycket bättre).

ARTISTER

  1. Orup
  2. Céline Dion
  3. Bananarama
  4. Melanie C
  5. Geri Halliwell
  6. Antti Tuisku
  7. Madonna
  8. Saara Aalto
  9. Lauri Tähkä
  10. Sandra

LÅTAR

  1. Céline Dion ”Flying On My Own”
  2. Céline Dion ”A New Day Has Come (Radio Remix)”
  3. Céline Dion ”Courage”
  4. Céline Dion ”Imperfections”
  5. Wizex ”Dans med en främling”
  6. Céline Dion ”Lying Down”
  7. Céline Dion ”Faith”
  8. Céline Dion ”Because You Loved Me”
  9. Céline Dion ”Coulda Woulda Shoulda”
  10. Céline Dion ”I’m Alive”

Posörer!

Allt dessa poserande.
Alla är så ”medvetna” och alla ”tar ansvar” hela jävla tiden.
Nä. Ingen bryr sig. Alla vill bara se bra ut och just nu är det klimatsekten som gäller. Om ett par månader någonting helt annat.
*gäsp*

Vad hände förresten med de legendariska hålen i ozonskiktet, som skulle ta kål på oss alla om vi inte slutade använda hårspray?
Den 16 september var det tydligen ”Världsozonhålsdagen”. Inte mycket pompa och ståt då inte.

Länk till inlägget nedan

Var lite mer som en hund

När jag avslutade min (långa!) tid i ’gruppterapin’ sa ena handledaren att jag lyft fram ”hur man ska behandla människor OCH djur”. Det var väl fint sagt!
Jag ÄR ju en fin och bra man, trots att mina åsikter om ditt och datt är en smula spetsiga. Man får ju nämligen inte – likt en svensk politiker – vara naiv, blåögd och bäng. Snarare hård och rättvis och man ska se om sitt hus och vara skeptisk mot främlingar från kulturer där man vill ha ihjäl en. Det är helt naturligt.
Man ska helt enkelt vara lite mer som en hund; ett jävla skällande och nosande vid ytterdörren men visar sig främlingen vara ’kosher’, reko och hyvens så blir den en del av flocken med samma rättigheter OCH skyldigheter som alla andra. Inga konstigheter.

Ha en bra dag.
Var lite mer djurlik, så blir allt bra.
Sluta försöka vara så jävla märkvärdigt mänsklig!

En vanlig fredag

Har en ledig dag bakom mig och den tillbringade jag med Blake. Vi var ute på ett par långa promenader.
I förmiddags strosade vi runt i Tölö och satt ett tag i Topeliusparken där Blake ’cruisade’ ’bitches’. Blake gillar damhundar.

På eftermiddagen promenerade vi mot Fölisön och stannade till i Mejlans arboretum som jag inte visste existerade. Ser fram emot att återvända till Rosengården när rosorna inte ser så vissna ut som nu.

Kvällen avslutade jag med att träffa tre vänner från min nu avslutade ’gruppterapi’. Det är bra människor det. Bra människor identifierar sina problem – OCH tar tag i dem.

Igår testade jag ett nytt preparat som ska hjälpa mig att sova. Insomningen tog ett tag men när jag väl somnat så sov jag. Banne mig. Får se om det var en tillfällighet eller om preparatet faktiskt hjälpte. Ska göra om proceduren i natt och se vad som händer. Återkommer i ämnet.

Sista dagen (för den här gången)

Då var dagen kommen. Sista dagen i det som jag valt att här på bloggen kalla ’gruppterapin’.
Jag kommer att skriva ett utförligt inlägg om denna fantastiska upplevelse vid ett senare tillfälle, men här är några ord från handledare och ’medpatienter’.

”Tack Kim för en fantastisk tid. Det har varit ett privilegium att få lära känna dig. Du är en underbart känslig och på samma gång modigt stark människa. Du är en stjärna så låt dig själv skina, och visa din glans för hela världen.”

”Du är världens bästa fjolla.”

”Du har mycket ljus och känslighet och tillsammans är de din styrka.”

”Du är vacker och oförglömlig!”

Med fotot nedan vill jag hylla och tacka ’gruppterapiprogrammet’ Mangeln.

Israelbesatta ”journalister”

Det här med medias hetsjakt på Micael Bindelfeldt och hans födelsedagspartygäster – jag måste bara snabbt kommentera detta äckliga beteende.
För hetsjakt var ordet och tänk att skräp-Expressen skyltade sina artiklar med ”På plats i Tel Aviv” (LOL!). Som om det hela vore någonting värt att ”bevaka”. Men bevakade var vad de gjorde. Och förföljde. Bokstavligt talat. De är ju i och för sig kända för att förfölja folk. Inte minst så kallat ”vanligt folk”.
Så fruktansvärt patetiskt. Och äckligt. Och patetiskt.

Och när de sedan inte hade någonting mer att komma med så drog de i sista artikeln till med att försöka ge gästerna FLYGSKAM; denna nya patetiska folkliga superskam.
Det här med att många (om inte de flesta) av gästerna har hem i olika länder och därmed flyger kors och tvärs stup i kvarten har aldrig bekommit de så kallade ”journalisterna”.
Nä, hela detta halabaloo hade så klart att göra med att födelsedagsfestligheterna ägde rum i det (fantastiska men) av svenska media hatade Israel.

”Journalisterna” häckade på gästernas instagramkonton och skrev ihop skitartiklar när de inte var ute på banan och rent fysiskt förföljde de firande. Detta är för övrigt den nya tidens så kallade journalistik: att göra artiklar av instagramuppdateringar. Oy vey..!

Så fruktansvärt äckligt alltihop.
Och patetiskt.
Och äckligt.
Usch!

Puh. Nu var det sagt.

Posörer som slår in öppna dörrar

Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt.
Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.

Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.

Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.