Ser jag in i framtiden?

Ja ja, det varnas för ”den där appen”. Tydligen riskerar användaren att se sitt ansikte uppklistrat på någon reklampelare i Ryssland, eller nåt, men… ehm… det skrämmer mig föga.
Jag har väldigt roligt med appen i fråga och när jag testade ”den föryngrande effekten” så dök mitt ansikte ut så som det såg ut för femton år sedan (se nedan). Det är nästan skrämmande; JAG SÅG JU UT SÅ DÅ!
Betyder det att jag om ”några” år kommer att se ut som herrn till vänster? Skrämmande det också. Men jag har åtminstone håret kvar.

Unik hudkräm?

Musiken i juli

Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM).

Här kommer de mest spelade artisterna och låtarna i juli 2019.
En redig blandning måste jag säga!
Fler underbara musiktips finns i fotoalbumet Music Man på Facebook.

ARTISTER

  1. Roxette
  2. Kikka
  3. Leila K
  4. Ted Gärdestad
  5. Laura Voutilainen
  6. Marie Fredriksson
  7. Sanna Nielsen
  8. Mauro Scocco
  9. Madonna
  10. Antti Tuisku

LÅTAR

  1. Laura Voutilainen ”Koska mä voin”
  2. Panetoz ”Efter solsken”
  3. Laura Voutilainen ”Mä en kestä”
  4. Kikka ”Parhaat puoleni”
  5. Family Four ”Härliga sommardag”
  6. Madonna ”Back That Up To The Beat”
  7. Madonna ”Extreme Occident”
  8. Madonna ”Faz Gostoso” (feat. Anitta)
  9. Madonna ”Killers Who Are Partying”
  10. Panetoz ”Håll om mig”

Tankar under AC:n

Detta känns helt klart som mitt livs konstigaste sommar. Jag sitter här klockan halv elva på kvällen, under AC:n, och våndas i denna helveteshetta och funderar på sommaren som är.

I snart fyra månader har jag väntat på att min tvångssemester ska ta slut och på måndag är jag äntligen tillbaka i gruppterapin igen. Saknar (!) såväl mina ’medpatienter’ som handledarna. Det är så skönt att inte bara jollra om sig själv (och folk faktiskt lyssnar) utan även att lyssna på, och ta del av, andras berättelser om vardagen samt allt som pågår i huvudet.

Jo, en vecka var jag ju på landet och var en återvändande stjärna på rehabiliteringen som jag lämnade den tredje december i fjol. Den veckan bara kom och gick men den gjorde mig gott. Den var bra för mitt självförtroende och för min självkänsla.

I onsdags gjorde jag den AA-grupp som jag besökt frekvent på senare tid till min så kallade hemgrupp. Gott folk där. Den här veckan har jag varit där tre gånger och det är skönt att prata av sig om ditt och datt, samt att (återigen) lyssna på andra. (Speciellt nu när terapin är på paus.) Man lär sig alltid någonting om sig själv, genom andra. Och om vad det innebär att vara människa.

Idag när jag satt på bussen bevittnade jag någonting romantiskt.
En man och en kvinna kom cyklande från varsitt håll. De sken som små solar. Möttes på en bro. Stannade och kysstes. 
Så vackert. 
De där romantiska filmerna kan bli rena rama verkligheten. 
Önskar oss alla himlastormande kärlek. Inga psykopater och inga otrogna svin.

Det skulle sitta bra med lite romantik nu. Lagom inför hösten, som förhoppningsvis snart är här.

Se ut som en luffare!

När jag besökte min dåvarande makes hemland Brasilien tvingade han mig att ta av mig mina smycken innan vi gav oss ut på stan. 
Hans familj bodde i ett ganska fint område i Rio de Janeiro och där var det relativt tryggt, även om det några dagar innan min ankomst hade varit skottlossningar runt husknuten. Men det är ju någonting som händer i mitt kära födelseland Sverige varenda dag numera.

Tillbaka till det där med smyckena.
Bara några år senare gäller tydligen samma regel även i Det Humanitära Dårhuset Sverige. 
Ska tänka på detta när jag kommer och hälsar på. Om jag nu någonsin kommer att våga återvända till Vilda Västern. 
(Vad fan håller ni på med?)

klä upp dig
Mitt motto (ett av många) gäller inte längre.

På de osmarta mobiltelefonernas tid

På de osmarta mobiltelefonernas tid kunde man beställa ”ikoner”, d.v.s. bakgrundsbilder (som ju inte var bilder) och ringsignaler och jag arbetade ett kort tag i kundservice, dit missnöjda kunder ringde. 
Naturligtvis var det de småekivoka ”bilderna” som sålde bäst. En gång ringde en ung kis som hade fått fel ”bild”. Jag frågade vad det var han hade beställt och kisen blev blyg och mumlade till slut fram att ”det var en sån där med tuttar”.
Rart.

I kundtjänsten hette jag Emil och det var ett par damer som blev förtjusta i ”mig”. De ringde ibland bara för att småprata.

Några år tidigare, i mitten av 90-talet, arbetade jag på en sån där partyline. Ni minns kanske de festliga reklamfilmerna som rullade på MTV. Till ”min” linje ringde glada homofiler från Australien. Jag underhöll dem bäst jag kunde och kopplade ihop dem när de ville tala på tu man hand. De fick inte snacka snusk och de fick inte ens svära. Jag kallade mig Ricky. På den tiden var nämligen Rickie Lake på tapeten. 
Jag fick beundrarpost till kontoret hela vägen från Australien och ibland faxade (!) kunderna små kärleksmeddelanden och foton på sig själva. ”Jag” var mycket populär.

Efter det jobbade jag en mycket kort sväng på en lite mer vågad linje. Dit ringde heta amerikaner som ville tala med en blond ung skandinav. Jag kallade mig Louis. Haha. 
De som ringde ville dock mest bara prata om ditt och datt då de var ensamma. När bomben smällde i Oklahoma ringde folk därifrån för att prata av sig sin oro. Sedan dök moralpolisen upp och dessa telefontjänster förbjöds. 
Jag har kvar dessa beundrarbrev och tittar på dem ibland när jag känner mig ful.

Ja, sånt sysslade jag med när jag var runt 20.

välmående
Det var då det.

Nu har jag varit på rehab igen

Förlåt. Jag tyckte att det var en fräsig titel på detta inlägg.
Men jo, jag har varit på rehab igen. Eller är fortfarande när detta skrivs; på ett veckolångt återbesök. Den tredje december åkte jag härifrån efter att ha fått de första verktygen till skapandet av ett bättre och fysiskt samt psykiskt mer välmående liv.

Det har var lite lite sommarkänsla här. På samma irriterande sätt som att en massa ställen håller stängt hela juli. Sparlåga så att säga. Dessutom ska verksamheten flytta i slutet av året så saker och ting mer eller mindre avvecklas i ett långsamt tempo redan nu.

Men här har vi varit, jag och Blake, hela veckan och i morgon bitti åker vi hem till Helsingfors igen.
Jag har varit på möten och i diskussionsgrupper precis som förra gången och i fredags höll jag mitt utlovade ”föredrag” då jag berättade om mig och mitt liv och om mitt sätt att se på saker och ting. Det gick bra och var roligt och jag fick applåder av bibliska mått och en handfull nyfikna frågor efteråt.
Handledarna var nöjda även de och en av dem kallade mitt ”föredrag” ”lysande” och ”inspirerande”. Kul att det var lysande och ännu roligare att det var inspirerande eftersom det är just det jag vill göra: inspirera andra. KAN JAG SÅ KAN DU.

Läs tidigare inlägg i ämnet med start här: Rehabilitering – dag 1 (incheckning)

När internet kom till byn

Alla är vi barn i början. 
Jag läste i min dagbok om när jag skaffade min första dator. 
Året var 1998 och jag hade lärt känna en man som vi kan kalla Björnen. 
Björnen arbetade som AD och han visade mig hur han jobbade och det var så spännande och jag gillade ju allt sånt där då jag är en sån där ”skapande” och ”estetiskt lagd” person. 
Så Björnen tyckte att jag skulle köpa en Mac. 
En stor, tung, svart Macintosh blev det och vi ”ringde upp internet” (lyssna noga, wifi-generation!).

Jag kände mig mycket blond då jag inte visste hur jag skulle hitta alla hemsidor som jag ville besöka. ”Hur vet jag vilken www-adress det är?”
Björnen visade mig Altavista. Därifrån fick jag söka. (Man ”googlade” inte på den tiden.)

Det var så spännande allting och jag hade sån respekt för den nya tekniken, som jag var en smula rädd för. (Obs. Jag var ingen farbror på den tiden, utan blott 23 jordsnurr!)

Och så när jag sedan satt inne på nån site och läste så ringde nån på min hemtelefon och internet kopplades ifrån och det var alltid lika frustrerande. (På den tiden ringde min telefon hela tiden eftersom jag var ung, pinnsmal och attraktiv och ett hett byte i Stockholms uteliv där jag tillbringade 75% av min vakna tid.)

Internet ja… Det var ju nåt mycket märkligt. 
Jag skrev att jag ”beställde en skiva _på internet_” och att jag ”fikade med någon _från internet_”. 😌 Som om internet var så att säga en enda sak. Så talar vi ju inte en dag. ”Jag beställde en skiva på CDON” eller ”jag fikade med nån från fika-akuten.com” el. dyl. säger vi ju idag.

Jag visste inte då att jag bara några år senare skulle vara utbildad webbdesigner och arbeta med hemsidor. 
Idag lever jag på det där beryktade internet. Som ju enligt vissa förståsigpåare skulle vara en fluga. Precis som ”hemdatorerna”.

Ah, det är roligt att läsa vad jag skrev för 20 år sedan.
Mycket lillgammal, men nu börjar tiden hinna i kapp och jag är ”i balans”.

P som i Perfekt

God morgon. 
Era liv är så perfekta. Ni vaknar med håret på plats och sammetslen hy utan fåror eller blemmor. Citronfräsch morgonandedräkt. Slätstrukna lakan (absolut inte från Ikea). En doft av barrskog fyller sovrummet. Ni dricker en hääärlig smoothie innan ni gymmar utan att svettas.

Lunchen väntar. Potatis från typ Vietnam, kokt med några örtiga kvistar importerade från nåt svårtillgängligt berg i Sydamerika. Vinet väl utvalt. Biffen har gonat till sig i nån mirakelmarinad i flera veckor innan den landar på designergrillen.

I nystrukna kläder går ni hand i hand på solskenspromenad. Sensuell samvaro i sänghalmen följer, utan stök och kroppsvätskor. Lakanen lika slätstrukna efteråt.

Eventuella barn sitter rakryggade i söndagskläder och läser böcker. Inga snoriga näsor. 
Inte ens husdjuren fjärtar.

Här är jag. Direkt uppstigen och på morgonpromenad. En kopp snabbkaffe och en hemrullad cigg. Ser fram emot lunch: klyftpotatis och sojakorv från Lidl. Stark, inte det minsta hemlagad, senap med en massa e-ämnen. Keso. Eller grynost som den kallas på finlandssvenska. Inte lika blöt som den svenska varianten. Lite mindre smak. Och kranvatten. Eventuellt en citronskiva om en citron hittas. Hunden är lös i magen.

Slappna av.

R som i Romantik

Farbror sitter och funderar.
När jag var yngre och vi ungdomar dejtade så var vi mycket romantiska. Vi skickade blommor till varandra och en gång när jag sett Titanic på bio och gråtit jättemycket så skickade en date filmmusiken och ett paket näsdukar till mig.

Några år sedan.

Och vi ringde och lämnade ljuvliga meddelanden på telefonsvararen och vi hämtade varandra på arbetsplatsen och gick ut och åt middag för att sedan åka hem var och en till sig. (Förutom kanske ett par gånger i månader då även farbror släppte till.) Och vi gick på teater och utställningar och annat (jag hatar iofs teater).
Vi gav så att säga varandra lite tid (för hektiskt idag?) och vi lärde känna varandra ordentligt (innan den ena dumpade den andra).
Eller den där gången då jag träffade en kis på ett besök i Malmö och längs bilresan hem till Stockholm så köpte jag vykort på olika mackar i diverse hålor. Vykort som jag skickade till honom under resans gång. Det var la’ gulligt!

Gör ni ungdomar sånt? Eller är det bara ett himla svajpande till höger eller vänster och snabba känslokalla snabbligg som gäller?

Kikka!

Jag har just lyssnat igenom samtliga 20 avsnitt av radiodramat Kikka – Tarina tähdestä och jag rekommenderar denna musikdokumentär, eller vad den ska kallas. Kikka har ända sedan dag 1 varit min finska favoritvokalist och äntligen börjar hon få lite, lite kredd för det hon faktiskt gjorde.

Förra gången det rådde plötslig klimathysteri och planeten var på väg att explodera om vi inte slutade använda hårspray, så släppte min finska favoritvokalist Kikka en låt som behandlade ämnet. 
Men för att toka till det hela så var denna miljömedvetna låt även en sång om kärlek och erotik.

”Återanvänd mig”, sjöng hon till sin man som kanske var på väg att lämna henne.

Vidare (fritt översatt):

”Det gör oss inte gott att byta till en ny modell, när den gamla får nytt liv i dina händer.”
”Man behöver inte spara, utan festligt slösa.”
”Återanvänd mig, så kommer vi båda till användning på nytt.”

Kikka slog igenom som Finlands Madonna år 1989 och hon är en av landets mest säljande kvinnliga artister någonsin. Hon lämnade oss 2005 då kroppen gav upp pga en kombination av utmattning, tabletter och alkohol. 
Hon är en legend, utskrattad och hånad, som nu börjar få den kredd hon förtjänar. Hennes texter och hela hennes persona var guld. Nej. PLATINA.

Jag hade äran att se Kikka live en gång. Dessvärre bara en. Året var 1993, vill jag minnas. I ett köpcenter i Lahtis. Åh, vad hon svängde med armarna! Fina, fina Kikka.

Ja, ni ser ju själva vilka fina betyg den legendariska Kikkas kultlåtar får av mig: