Diplom, Molempi parempi, Flirt, Kulturministern

Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades. 
Först sex veckor på rehab. 
Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor. 
Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.)
Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.

Tack Helsingfors stad för hjälpen. 
Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.

Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻‍♂️

västra psykiatri- och missbrukarcentralen helsingfors stad
Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad

Fick fin post idag. 
Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är. 
Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.

Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.

tala gärna svenska med mig
Tala gärna svenska med mig

Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet. 
Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr. 
Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med. 
Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög
Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win. 

Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam! 

Fiskehamnen.

Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:

Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister. 
Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd. 
(Själv ska jag ju mördas.)

Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön.
Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”?
De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?

När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?

Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.

I am Kim. Kim I am.

Den andra delen av öppenvårdens ”kurs” tar slut den här veckan och vi hade därför ett möte då jag berättade om hur jag upplevt allt och därefter kom gruppen samt handledarna med feedback.

Vad jag så här rakt upp och ned kommer ihåg av det som sades:

Tydligen har jag en ”vacker själ” och jag är inte bara ärlig – jag är genomärlig.
Jag kan tala om sånt som de flesta andra inte kan/törs tala om. (Hallå, liksom!)
Jag är mycket känslosam och har inga problem med att våga vara sårbar. (Mm-hmm.)

När jag berättar om nåt jobbigt så avslutar jag det hela ändå på nåt positivt sätt och med ett leende. Överlag ler jag väldigt mycket. (En nyhet för mig.)

Jag bör städa bland mina mänskliga kontakter eftersom vissa människor inte är bra för mig och de gör mig stressad. (Kvasten plockade jag fram redan i somras.)
Jag är en ”bra kamrat” och mycket reko och punktlig (de var på vippen att ringa efter ambulans idag då jag var sen pga två försenade bussar).

Jag får inte vara för snäll och godtrogen och öppna livets dörrar för vilken gangster som helst. (Jag har börjat förstå det…)
Jag är ”lugn och fin” men man märker att det slår gnistor inne i mig. 
Jag kommer väl överens med alla typer av människor (förutom med sådana som inte kan uppföra sig).
Det är fint att jag inte är cynisk med tanke på mina erfarenheter. (Det är ett mirakel.)

Ja. Som ni som känner mig väl hör, så stämmer allt.

(Mor! Jag fick mycket beröm för min stickade tröja.)

I am Kim. Kim I am.
I am Kim. Kim I am.

Bland gamlingar

För det första: hatten av för HRT – Helsingforsregionens trafik. Tidtabellen sa att bussen skulle landa på Järnvägstorget kl 21:00 och trots trafikkaos, en halvmeter snö, halka etc. så slog klockan exakt 21:NOLL NOLL när vi var framme. Imponerande.

Jag träffade den där 67-årige mannen som jag sprang på på nyår. Han som tyckte att jag var en så ”obeskrivligt intressant människa”.
Vi satt och talade om livets stora ämnen i en och en halv timme. Bra. Vi ska ses på biblioteket i veckan. Och så sprang jag av en slump på Den Finlandssvenska Professorn som jag brukar äta middag med en gång varannan vecka. Han är ju halvblind och snart 70 och vi har alltid bra diskussioner.

Vet inte riktigt varför men under de senaste åren har det dykt upp en massa ”gamlingar” i mitt liv. Det är betydligt mer givande att samtala med såna som är 20-30 år äldre än jag. Och jag är ju så klart också klok som en bok och i min späda kropp bor en extremt gammal och erfaren själ.

Förresten. På öppenvården i fredags fick jag äntligen lite ensamtid med den där 63-årige ”kollegan”. (Inte den där jobbiga glappkäften i noppiga kläder, utan den välartade mannen av samma årgång. Han som man ser på att var en heting när han var yngre – man ser att han fällde pumor på löpande band, likt skogshuggare hugger träd i skogen. Han föredrog väl en helt annan typ av ’buske’ dårå.)
Vi promenerade tillsammans efter ”kursen” och det är så härligt att hänga med dessa kloka ”gamlingar” och de verkar gilla mig och min lastgamla själ också.

Det vara bara det. Nu på bussen hemåt. Saknar Blake som väntar på mig. Saknar ”Zlatan” också, men han är på väg till sitt skitnattjobb. Han är ju bara 36 men eftersom han är blatte så ser han betydligt äldre ut. Även han klok pga god uppfostran och traumatiska upplevelser. Typ IS och homofientliga skäggiga, fula imamer.

kim & blake
Blake <3

Kretsloppet

Så här ser livet – kretsloppet – ut för de flesta människor i vår del av världen:

Du har ett okej jobb med en okej lön som du kan försörja dig på och du får lite cash över. Du betalar skyhög skatt som används till skräp.
Du är inte direkt olycklig men du känner meningslöshet och tomhet.
Efter dina fem dagar i gruvan så går du ut och super för att försöka glömma hur trist och meningslöst allting egentligen är. Du låtsas ha så j@vla roligt men det har du inte. Du – och alla omkring dig – fejkar.
Du lägger upp ”lyckliga” bilder ur ditt fantastiska liv på sociala media och alla andra gör samma sak och alla vet att allting är fake och polerad yta.

Dagen därpå mår du sämre och du bestämmer dig för att hitta mening och mål. Att förändra någonting.
Du hinner dock inte mer än tänka tanken för sedan ska du in i ledet igen, då det blir måndag igen och allting fortsätter som vanligt i ekorrhjulet. Kretsloppet.

Du kommer till en punkt i ditt liv då du behöver hjälp. Du får kämpa förtvivlat för att få någon hjälp över huvudtaget och du undrar vart dina skattepengar tog vägen då den som just anlände till landet och aldrig har bidragit med någonting får allt det som du inte får. Du anser att detta är orättvist och du försöker påverka genom att byta politiskt parti.
Över en natt går du från att ha varit en lydig lobotomerad robot till att vara paria. Och rasist och nazist och fascist. Och gu’ vet vad.

De sopiga politiska partierna – som har ställt till med all skit och som trots det, i de lobotomerades värld, fortfarande anses vara kosher – gör allt för att din röst ska kvävas. De hittar på diverse överenskommelser, såsom DÖ och JÖKEN och gu’ vet allt, för att du ska känna dig ännu mer värdelös och betydelselös. Du är ingenting värd och existerar bara för att finansiera det pågående bygget av Helvetet.

Frustrationen bara växer.
Sedan har du media också, som istället för att granska makten numera istället granskar folket. Sinnessjukt.
Den som inte diggar det jag nyss beskrev hängs ut och stämplas som olydig.

Du funderar återigen lite på vart de där skattepengarna egentligen tar vägen och du inser att ditt lands regering sponsrar mördardiktaturer. Du betalar alltså för terror mot dig själv och i det långa loppet finansierar du din egen undergång.

Du super och knarkar för att psykiskt stå ut med skiten.
Och så är det måndag igen och allting börjar om.

Är det värt det?

fuck you kim

Seriöst

Dagarna är fyllda av terapi- och diskussionsgrupper och efter dagens öppenvård (som jag avslutade med mitt livs första jogapass – en succé!) så har vi haft veckomöte här hemmavid.

Jag lärde mig ett nytt finskt ord: HILPEÄ. Aldrig hört. ”Typ glad”, fick jag som förklaring. ”Uppsluppen” hälsar google translate. 
Så under loppet av några dagar har jag fått höra att jag LYSER och att jag är GLAD/UPPSLUPPEN. Och det stämmer ju.

Jag är mitt uppe i mitt livs viktigaste resa och den äger rum inuti mitt huvud.
Efter sex veckor på rehab och snart sex veckor i öppenvården mår jag bättre än någonsin, skulle jag vilja påstå. En vecka kvar. Sedan ska jag söka till nästa etapp som heter Mangeln och där rotar man runt ännu mer och extremt intensivt i skallen i hela sex månader.

När man går igenom nåt omvälvande och förlorar nästan allt så inser man vad som är viktigt här i livet. En klassisk klyscha men klyschor har uppstått av en anledning.

Varför skriver jag om så många privata angelägenheter på sociala medier, blogg etc? Därför att det är mitt sätt att uttrycka mig och om jag inte uttrycker mig så kvävs jag. Det spelar inte ens nån roll om någon läser eller inte. Måste bara få vräka ur mig. 
Och trots att jag numera har en rejält inoljad käft så är det via tangentbordet som jag uttrycker mig bäst.

I drygt 40 år sökte jag glädje, trygghet, mening genom andra människor men nu har jag slutligen insett att allt det där måste jag finna inuti mig själv. (Ännu en klyscha som man inte riktigt på allvar kan ta till sig bara så där.)

Och jag har börjat älska mig själv. Det finns j@vligt mycket att älska! Och om man inte älskar mig så har man svårt att inte åtminstone tycka om mig eftersom jag är så festlig, vänlig och allmänt hyvens. (Jante bor fortfarande inte här. Jante har hängt sig.)

Igår uttryckte jag mina kärlekskänslor i ett långt meddelande till ”Zlatan” och han svarade nåt i stil med att han blev glad och varm av mina ord. Och att han inte kan uttrycka sina känslor på samma sätt. ”You are the writer.”
Men han avslutade med att skicka ett sällsynt ❤️ och orden ”love you always” och vad mer kan jag önska mig? Ingenting.

Sedan är det ju så att min bror dog när han var lika gammal som jag är just nu, så varje dag är en bonus. Vad f@n har jag att gnälla om?
Inte så mycket. 
Jag har förlorat så mycket men jag har funnit så mycket mer. Inom mig. Och det betyder så oändligt mycket mer än allt krimskrams i världen.

Nu kastade min rumskompis Herr Finlandssvensk en snusdosa på mig. Jag har lärt känna så många bra människor på sistone. 
Han har förresten ett nytt smeknamn: Knu**kungen. (Ska inte säga så mycket mer om det men en liten hint: dambesök, viagra och en sönderkn***ad säng.)

Det var allt för nu.

Valet av foto: bara för att man är seriös så måste man inte vara tråkig. Glöm aldrig det. Vem orkar med en tradig människa i längden? Inte jag.

Du betydelselösa sophög till människa, hör upp!

Så vi sitter i en diskussionsgrupp här på öppenvården.
Åtta losers.
Och jag funderar.
Tänk så betydelselösa vi är. Bara ett patetiskt gäng människor med problem som alla andra (men kloka nog att ta tag i dem). Små parenteser i mänsklighetens historia. Dammkorn i den aggressiva vinden. 

Haven är fulla av plast (tack vare den vidriga människan) som sakta kommer att förgifta oss och allt levande. Så vem bryr sig om mina ”problem”?
Djuren lider på slaktbänkarna. Den äckliga köttindustrin visar ingen respekt för levande individer. Världen vore bättre utan människor. Vi är vidriga. 
Enorma länder skitar ner miljön men vi som är så få ska få dåligt samvete om vi unnar oss en flygresa. 
Sopsortera, du sällsynta nordbo, medan alla miljarder syd- och latinamerikaner bygger sopberg! Logiskt. 
Kineserna förorenar luften men koncentrera dig istället på att kossan i hagen fjärtar för mycket. Logiskt.

Allt är äckligt, allt är skit, allt är meningslöst och idiotiskt.

Hur kan man inte bli deprimerad och ta till droger och diverse flyktmedel?

Men vet ni vad? Varje betydelselös människa – vartenda störigt människodammkorn – är för någon annan den allra viktigaste människan i världen. En svindlande tanke.

Min pojkvän sa att jag är den viktigaste människan i hans liv (åtminstone just nu, min anm.).
Och Blake skulle bli väldigt deprimerad om jag bara försvann.

Så även en betydelselös sophög till människa har betydelse. 
Kom ihåg det.

Näin on.
Så är det.
Det är mysigt att bli inbakad i pappas kroppsvarma pyjamas när det är kyligt på morgonkvisten.

Allmänt nöjd

05:30

God morgon.
Vi farbröder vaknar ofta runt 04. Det är nåt som kommer med åren. På ålderns höst har vi ingen tid att förlora, signalerar kroppen. 

På väg till öppenvården. Vem behöver berusa sig när en är kär? Kärleken är den största (och farligaste) drogen. Ibland gör man galna saker. 
Man kanske ger sig ut i snöstormen och tar sig till andra sidan stan för att lämna en kärleksgåva i någons brevlåda. Eller frångår alla sina principer och skaffar nya. Förlåter någonting egentligen oförlåtligt. 
Ja, listan är lång på mer eller mindre tossiga upptåg. 

Idag ska jag bara sprida positivitet omkring mig. Och värme och omtanke och kärleksfull inspiration. 
Jag ska inte störa mig på öppenvårdens ociviliserade glappkäft. Jag kanske avbryter honom med insiktsfulla visdomsord. Jag kanske säger att om han är tyst ett tag så kanske han kan höra vad Skaparen försöker säga till honom. 
Vi får se. 

Det är tradigt Ukrainaväder utanför fönstret men i hjärtat skiner solen och i kalsipperna råder värmebölja med överraskande uppfriskande skurar. En blixt eller två en klarblå dag. 

Önskar er en underbar, romantisk dag. 
Tänk på att detta kan vara din eller din älskades sista dag, så gör nåt av vikt. Berätta för någon att h*n är älskad och värdefull. Berätta för dig själv att du är reko och hyvens och att du duger. I morgon kan det vara för sent. 

Älska livet, dig själv och din nästa (dock ej bovar och banditer, terrorister, våldtäktsmänniskor, pedofiler, djurplågare, mobbare etc).

nöjd bög

10:15

Min nya positiva livsattityd betalar redan av sig. En kurskamrat (tandlös före detta narkoman) sa just att jag ser tio år yngre ut än i fredags. 
”Jag har rakat mig”, svarade jag med myndig stämma. 
”Det är första gången jag ser Kim utan glasögon”, sa en annan. ”Ser bra ut, men ser du bra?”

Jag får mycket uppmärksamhet idag tack vare att jag bara sprider värme, kärlek och positivitet omkring mig.

(Och pga helgens tunga skönhetsregim inklusive skrubbande, ansiktsmasker, brun utan sol-kräm, upplyftande ögonbrynsplock och så vidare. Men det talar vi så klart tyst om. En man måste få ha sina hemligheter.)

14:25

Jistanes! Ännu mer positivitet kommer min väg idag tack vare att jag i morse bestämde mig för att enbart sända ut kärlek, värme och positiva vibbar under dagen. 
Ena handledaren (rultig man, 40): ”Nu Kim när vi är ensamma så vill jag passa på att säga att härregu’ vilken skillnad det är på dig av idag jämfört med när du var på intervju här (inför öppenvården) för fem veckor sedan. Jag känner ett sånt hopp för människan när jag ser din förvandling. Du var så nere (och då hade jag ändå tagit mig upp en rejäl bit över vattenytan efter sex veckor på rehab) och nu… det liksom skiner om dig.”

”Nu blir jag lite tårögd. Tack så mycket.”
”Jag menar bara positivt.”
”Jag vet. Tack. Jag är en känslig man – vilket ju är roten till mina livsproblem. Tack.”

DET SKINER OM MIG! HÖRDE NI DET?

BONUS

Några finskspråkiga rader.

Kylläpä on tehty suomen kielestä turhan hankala. Ei ole ihme että suomalaiset ovat viisasta kansaa, kun kielenkin kanssa pitää jatkuvasti taistella.
Esimerkiksi sanat mato ja matto taipuvat eri tavalla.
MATTO ja MATOSTA mutta
MATO ja MADOSTA
Mistä ihmeestä se D nyt sinne yhtäkkiä ilmestyi ja miksi?

Ei ole mikään ihme että välillä on #HoonoSoomi
Onneksi tämä on kaksikielinen maa ja onneksi ruotsin kieli on loogisempi.

No niin kansalaiset ja medborgare, nyt pitää taas vähän saarnata käytöstavoistanne.
Jos kävelet hyvin laihalla suojatiellä ja tämä herra tulee vastaan ja pomppaisee kadulle jotta pääset rattaiden kanssa ohi, niin ei tarvitse välttämättä sanoa ”kiitos”, tai niiata tai kumarrella, eikä edes – jos olet herrasmies – tarvitse nostaa hattua.
Riittää jos millisekunnin verran katselet minuun päin ja nopsasti näytät ihan pienen hymyn. Sellainen hymy joka tarkoittaa ”kiitos, komea herrasmies, minä huomasin kauniin tekosi”.

Ellet tee tätä niin minusta tulee katkera ja ensi kerralla kun törmäämme niin todellakin TORMÄÄMME koska minä kävelen sitten suoraan eteenpäin ja SINÄ saat rattaiden kanssa pompahtaa kadulle, jotta MINÄ mahdun suojatielle.

Miksi niin monta ihmistä on aivan ilman normaaleja käytöstapoja? Joka helevetin päivä menee hermot teidän kanssa.
Käyttäytykää tai pysykää kotosalla!


En lördag i januari

Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.

Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan.
”Vill du tala om saken?”
”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.”
”Men med mig kanske det är annorlunda.”

Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.

Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.

Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.

Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.

Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.

Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.

Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.

Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.

Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.

En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. 
”Det går bra. Med mannen”, svarade jag.
”Ah. OK. Bra.”
Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand.
Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.

(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)

Med facit i hand: 2018

Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).

1 januari 20018

Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd.
Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.

Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.

Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.

Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.

Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.

Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet.
Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.

Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.”
Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.

Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.

  1. Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
  2. Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
  3. På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
  1. Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
  2. Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
  3. Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
  4. Clifford.
  5. Pojkarna och jag.
  6. En kväll innan ett AA-möte.
  7. Den eviga sommaren.

Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig.
Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen.
Jag röstade på SD i riksdagsvalet.

Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.

Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.

Lite krasst: Det bästa med 2018

  • Jag mötte mitt livs kärlek
  • Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
  • Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
  • Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
  • Jag sjöng jättemycket karaoke!

Drottning M om missbruk

Ni fördomsfulla tror så klart att en popdrottning som Madonna inte har någonting av tyngd att komma med, men låt mig upplysa församlingen om att denna donna som har betytt mer för mig än någon annan kvinna, min mor naturligtvis borträknad, alltid har några visa ord som jag kan ta till mig. Texterna handlar inte bara om det eviga ”åh, han lämnade mig och jag är olyckligt kär” bla bla bla (även om kärleken är det viktigaste här i världen och dessutom den allra största och farligaste drogen) och eftersom Madonna vid det här laget har en väldigt fet musikalisk godispåse så hittar jag alltid någonting som passar för stunden. För just den situation som jag befinner mig i vid just det ögonblicket.

Om jag exempelvis får lust att berusa mig så lyssnar jag på briljanta Devil Pray (Rebel Heart, 2015):

Take my sins and wash them away
Teach me how to pray
I’ve been stranded here in the dark
Take these walls away

I’ve been swimming in the ocean
Till I’m almost drowned
Give me something I can believe in
Teach me how to pray

And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey
Yeah we can get high and we can get stoned
And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid
Forever be lost with no way home

Yeah we can run and we can hide
But we won’t find the answers
If you go down then you’ll get help along the way
But if you wanna save your soul
Then we should travel all together
And make the devil pray

Mother Mary can’t you help me
’Cause I’ve gone astray
All the angels that were around me
Have all flown away


The ground beneath my feet’s getting warmer
Lucifer is near
Holding on, but I’m getting weaker
Watch me disappear

And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey
Yeah we can get high and we can get stoned
And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid
Forever be lost with no way home


Yeah we can run and we can hide
But we won’t find the answers
If you go down then you’ll get help along the way
But if you wanna save your soul
Then we should travel all together
And make the devil pray

madonna like a prayer maxi single
Undertecknad. Året var 1989.