Tjejfärger…

Jag har på sistone flera gånger fått höra att jag är ”modig” för att jag ”vågar” klä mig i så kallade ”tjejfärger” samt att jag måste vara ”trygg i min manlighet” pga detsamma. 
Jistanes. Trodde att vi hade kommit längre än så. 
Varför ska jag klä mig i deppiga färger när hela världen känns som en enda avgrundsdjup depression?
Jag kommer att klä mig ’eurodisco’ hela sommaren, ty jag ÄR eurodisco!

Jag är en inspirationskälla

På morgonbussen satt jag bakom en mycket attraktiv ung man. Han var liksom ’perfekt’. Så upptäckte jag att han hade ett långt hårstrå på örat. Mina fingrar ville dit. Det blev en jobbig bussresa. 
#OCD

Förra veckan inspirerade jag som sagt mina ’medpatienter’ i gruppterapin till att resa till Israel och idag har jag inspirerat igen. Idag valde 85% vegetarisk lunch (vi lagar vår egen mat).
Jag har inte predikat (ogillar alla former av predikande) och jag har inte påtalat hur djurbarnen gråter efter sina mödrar när de skiljs åt inför slakt. Eller att köttINDUSTRIN är vidrig. Gruppmedlemmarna har helt enkelt bara noterat att min mat alltid är godare, nyttigare och fräschare.

Jag tog ett leende för säkerhets skull. För en regnig dag, så att säga.

Trötta typer på tv

Oh, så trötter jag är på att så kallade ”kändisar” ska vara med i alla slags program för att tala om sig själva. Som om de per automatik är så himla intressanta.
Nu kanske jag kommer att låta PK men jag blir inte ofta beskylld för PK:ande så jag bjuder på det. 
Jag tycker nog att det vore intressantare att höra vad Riitta som drev ”Riittas kiosk” på Sockenbackavägen i Helsingfors, tills Riitta gick i pension och kioskbyggnaden revs, har att säga om livet.
Jag är säker på att Riitta har en hel del visdomsord och även roligheter att dela med sig av.

Istället sitter nån mätt pretentiös skåådespeelare i nån tv-soffa och analyserar inte bara sig själv, utan sin senaste rollfigur. (En påhittad karaktär alltså. Gäsp.)

När dokusåporna kom en gång i tiden så tyckte jag om dem eftersom ”vanliga” (intressanta!) människor hamnade i fokus. Sedan spårade ju den gengren ur och blev sup- och knull-tv med trasiga människor som inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet i barndomen, och som snart kommer att synas i den växande kön till psyket.

Detta kanske är en bidragande orsak till varför jag trivs på sociala medier. ”Vanligt” folk och fä får komma till tals. De flesta lite psykiskt störda och härliga, men för att inte bli lite kocko i denna skogstokiga värld så måste man vara korkad. Och korkade är vi ju icke.

Det var bara det.
Ha en bra söndag. I morgon är det äntligen vardag igen och gruppterapi efter fyra dagars ledighet. JAG HAR SÅ MÅNGA SAKER SOM JAG VILL TA UPP! Måste skriva en kom ihåg-lista.

Video: Ältar mitt ex

Av en slump hittade jag ett påbörjat videoprojekt i mitt videoredigeringsprogram. Det måste ha spelats in under vintern 2017-2018, i min förra bostad. Jag ser rätt fräsch men skäggig ut.
Jag fick fundera ett tag över vem det var jag pratade om. Vem var exet och vem var den nye jag dejtade?
Jag kom på det rätt snabbt ändå.
Tänk vad tiderna förändras. Det där exet ältas verkligen inte längre. Ältar faktiskt inget ex just nu, vilket är väldigt skönt.

Inga applåder

Såg en kvinna hålla ett tal och nu kanske jag låter cynisk eller trött eller blasé eller nåt. Jag vet inte. I alla fall. 
Hon berättade att när hennes dotter kom ut som gay så var hon (modern) tvungen att välja ”between the two things I love the most: my daughter and my church, and I chose my daughter”.
För detta fick hon stående ovationer.

Alltså. Jag ger inga stående ovationer åt någon som gör sitt jobb. Som förälder kommer dina barn i första hand. Alltid. Punkt slut.

Att välja sin dotter framför sin församling, som vill att du ska slänga ut ditt barn på gatan(!), genererar inga applåder i min värld. Vem vill tillhöra en sån församling?

Sen sa denna moder en massa andra bra (och roliga) saker som jag gärna applåderar (dock inga stående ovationer från min sida – dem ska man inte slösa med), men i just fallet om att välja son dotter framför en församling så… Nä. Jag behåller handflatorna vilande mot mina överraskande muskulösa lår.

För övrigt applåderas människor i tid och otid för att de gör/säger självklarheter. Har ni märkt det? Mycket märkligt.

Länge leve Sverige. RIP Sverige.

Idag, på Sveriges nationaldag, vill jag fira mitt födelseland. Det fantastiska land som jag växte upp i. 
Det var grönt och lummigt och tryggt. På den tiden kunde en låt som ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vinna Melodifestivalen. 
En cykelstöld här och där och den anmäldes och brottet kanske till och med klarades upp. 

Dagens modeord existerade inte. Balkongflicka. (Människoförnedrande) Hijab, niqab, burka. Jihadist.
Inga terrorister på Drottninggatan. Inga rosa bänkar i Stockholms förorter, avsedda för kvinnor så att även de skulle få komma ut lite grann. (Bänkarna togs så klart över av skäggiga män. Kvinnans roll är i hemmet, insvept i tygtrasor.)

På den tiden hade jag aldrig hört talas om att en tonårspojke blivit våldtagen av andra tonårspojkar. 
Brutala gruppvåldtäkter? Visst, våldtäkter, men inte på dagens nivå. I den svenska kulturen är det inte okej att våldta. I de nya ”svenskarnas” hemländer är det en självklarhet att få ta för sig; att bete sig som ett monster som inte kan behärska sina lustar. Speciellt om kvinnan (eller pojken, i avsaknad av kvinnans närvaro i stadsbilden) inte täcker sin upphetsande kropp. 

1987 kunde jag få höra ”bögjävel” (eller ”finnjävel”) i kioskkön, av ”tuffa” killar i stentvättade jeans (som satt dåligt) och obligatorisk hockeyfrilla på huvudet. 
Ingen (förutom nån enstaka psykopat) ville på allvar hänga bögarna på torget eller ta våra mänskliga rättigheter ifrån oss.
De äldre respekterades. 
Man lyssnade på Tracks på P3 klockan 14:03 på lördagar. Svensktoppen på samma kanal på söndagar. 
Alla var inte kränkta hela jävla tiden. 
Man kunde skämta om saker. 

Inga aggressiva rumänska tiggare förföljde dig när du klev av tunnelbanan. 
Du blev inte bortjagad från ”orten” bara för att du var den enda blonda människan som bodde där och den enda som talade ren svenska. (För du var ju faktiskt i majoritet.)

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i. Det finns inte mer. Den nedåtgående spiralen inleddes nån gång på 90-talet. 

Detta är mina åsikter, baserade på egna erfarenheter under 40 års tid i Sverige. Du kan säga emot och ha andra åsikter men du kan inte ta mina upplevelser eller mina slutsatser ifrån mig. 

Grattis Sverige. 
RIP Sverige. Tack för allt. 

Blixtar och dunder

Vi sitter på verandan och det SPÖregnar och TOKåskar och jag minns min barndoms åskoväder på landet där jag levde mina första 15 år, i Tärby utanför Fristad utanför Borås i Västergötlands skogar. Det åskade ofta och brutalt och ibland – även mitt i natten – packade föräldrarna in oss barn i bilen och vi åkte runt, runt i trakterna eftersom blixten inte skulle komma att slå ner på oss i bilen, men kanske i vår vackra röda villa med idylliska vita knutar.
Barndomsminnena sköljer över mig här där jag sitter med Blake i famnen i Västra Baggböle i norra Helsingfors, Nyland, Finland.
Tiderna förändras men vädret och naturens heliga krafter består. 

Fluortanten

Någon postade något på Facebook, som fick mig att minnas Fluortanten. Jag gillade henne. Hon kom med sin bricka fylld med vita plastmuggar och hon gled – liksom svepte likt ett väsen – genom klassrummet.
Jag minns också att hon kom efter lunch och alltid när jag spottat ut satsen (men sluta!) så fanns det en massa knäckebrödssmulor i muggen. Det tyckte jag att var pinigt.

Ni ungdomar vet väl inte vad jag pratar om. Fluortanten kan liknas vid ett välgörande heligt väsen. Om hon fanns idag så skulle hon dock förmodligen kallas ”Fluorpersonen”. Inte lika charmigt.

Av besparingsskäl upphörde den obligatoriska fluorsköljningen på 90-talet. Det var ju dumt gjort. Blev ju bara dyrare i längden med alla trasiga tänder. Men att tänka långsiktigt har ju aldrig varit de folkvaldas starka sida. Så vänligen byt ut dem.

Tandvärk?

Musiken i maj

Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM).

Här kommer de mest spelade artisterna och låtarna i maj 2019.
Låt mig bara klargöra att Tommy Nilsson måste ha hamnat på repeat på nåt sätt, ty jag har inte toklyssnat på ”En dag” på sistone! 😀
Annars var det en väldigt finsk månad. Och naturligtvis en massa fina bitar från årets Eurovision.

ARTISTER

  1. Kylie Minogue
  2. Paula Koivuniemi
  3. Ultra Bra
  4. Sanni
  5. Kaija Koo
  6. Madonna
  7. Tommy Nilsson
  8. Sertab Erener
  9. Tamta
  10. Ruthi Navon

LÅTAR

  1. Tommy Nilsson ”En dag”
  2. Tamta ”Replay” (ESC 2019 Cypern)
  3. Serhat ”Say Na Na Na” (ESC 2019 San Marino)
  4. Madonna ”I Rise”
  5. Sergey Lazarev ”Scream” (ESC 2019 Ryssland)
  6. Ultra Bra ”Sinä lähdit pois”
  7. Ruthi Navon ”Bein ha’etzba’ot”
  8. Sertab Erener ”Here I Am (Nevins Dirtyrock Club Mix)”
  9. Madonna & Quavo ”Future”
  10. Valentina Monetta ”Maybe (Forse)”

Bonus: låtar från årets Eurovision, inom topp 30.
Men jag är skeptisk! Att Italien ligger så långt ner känns konstigt. Har spelat den MYCKET.

11. Michela Pace ”Chameleon” (ESC 2019 Malta)
12. Zena ”Like It” (ESC 2019 Vitryssland)
13. Luca Hänni ”She Got Me” (ESC 2019 Schweiz)
16. Tulia ”Fire of Love” (ESC 2019 Polen)
19. Conan Osíris ”Telemóveis” (ESC 2019 Portugal)
21. Srbuk ”Walking Out” (ESC 2019 Armenien)
23. Duncan Laurence ”Arcade” (ESC 2019 Nederländerna)
24. Miki Nuñez ”La Venda” (ESC 2019 Spanien)
28. Victor Crone ”Storm” (ESC 2019 Estland)
29. Mahmood ”Soldi” (ESC 2019 Italien)
30. S!sters ”Sister” (ESC 2019 Tyskland)