Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Kylskåpslapp.

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’. 
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter. 
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.) 
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.

Gilla, dela, följ gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *