• Karaktär 1

    Jag har nog aldrig berättat om alla karaktärer som förföljer mig. De lär hamna i en bok någon gång men för tillfället lever de mestadels genom ett sidoprojekt på jobbet.

    Först ut: Norska Kvinnan.

    Norska Kvinnan avslöjar aldrig sitt namn. Hon är 46, bor ensam i en etta i Stockholms innerstad och jobbar inom vården. Norska Kvinnan har mörkt, lockigt hår, är väldigt lång och en aning bufflig. Själv tror hon att hon är graciös och något av en amazon. Norska Kvinnan lider av kronisk ensamhet och hennes mest utmärkande drag är att hon rimmar allt hon säger. Hon skriver även mycket sopiga dikter. Idag skrev hon;

    Söndagen är här
    Ensamheten på själen min tär
    Lördagen var trist
    Allt mitt hopp jag nästan mist
    Ingen man syns till
    Hur mycket jag än vill
    Ingen väninna jag heller får
    Fäller nu en ny bitter tår
    I hjärtat finns det snö
    Jag hade nästan föredragit tö
    Ensamma äro icke alla
    Vissa på varann kärleksfullt kalla
    Många moln på himlen min
    Säg mig vännen; finns de även på din
    En ny vecka börjar snart
    Kastar mig ut i superfart
    Kanske under nästa vecka en ny man jag kan finna
    Som gör mig till sin enda, kära kvinna
    Lämna mig nu, du ensamhetens djävulska klo
    Släpp greppet och ge mig glädjero
    Ingenting verkar spela någon roll
    Så länge ingen man på mig har kärlekskoll
    Kanske en drink på en flashig bar
    Sedan hem till mig vi far
    Vi älskar och skrattar och pratar och ler
    Du min fader om handen min ber
    Många kärleksbarn jag sedan punga ut
    Och äntligen får ensamheten ett storslaget slut
    Semestrar gör vi på främmande mark
    En tur vi tar i kärleksbåten av bark
    Många drömmar bär jag inom mig
    Delar du dem, finns de även inom dig
    Men nu sitter jag ensam med lackade naglar
    Den omsorgsfulla maken i ansiktet flagnar
    Ännu ett glas av vinet så rött
    Hoppas du av detta icke blir stött
    Rödvinslådan snart är tom
    En klibbig hinna den lämnat i min gom
    En rödvinstant jag blivit har
    Så går det när man lever utan karl
    Jag dukar för två
    Hoppas det på dörren ska ringa på
    Önskar att du där ska stå
    Famnen full av presenter jag ska få
    Slipsen din i ilfart åker av
    Vi älskar i badet som i kärlekens hav
    Drömmar detta dock enbart är
    Å, om du ändå vore här
    Stearinljusets låga brinner ut
    Festen verkar ha tagit slut
    Den hann ju inte ens börja
    Så vad har väl jag egentligen att sörja
    Nu in i badrummet jag går
    Ställer mig på mina tår
    Baddar trynet, sminket ska väck
    Celluliterna jag trollar bort från min häck
    Jag orkar inte kämpa mer
    Då ändå ingen min smärta ser
    Jag har orkat många mil
    Men nu tar jag nog min sista sorgens sil

    Nästa gång: Bitter-Bettan från Solna.


    Post Tagged with , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *