Rehabilitering – dag 2 (allt är nytt)

kim milrell da costa
Jag framför mitt rum.

Dagen började med frukost klockan 07:30. Sov ovanligt gott i mitt lilla rum. Det var så härligt svalt och knäpptyst och ’tryggt’ på något vis.

Därefter morgonmöte om dagens aktiviteter. Sedan ett gruppsamtal där vi fick  skriva ner – och sedan berätta för gruppen – vad som är bra i våra liv och vad vi inte vill ändra på och varför. Samt tvärtom vad vi ogillar och vill förändra.

Jag skrev att det som betyder mest för mig är mina relationer.

• Mitt äntligen fungerande kärleksliv, efter ett par rejäla och mycket plågsamma floppar
• Mina stöttande vänner och min familj, som alltid finns där
• Mina hundar, som alltid ger mig närhet och villkorslös kärlek
• Sedan sa jag att ”det kanske låter lite löjligt men en gång i veckan behöver jag få gå ut och sjunga karaoke – det hjälper mig att uttrycka mina känslor och få ur mig den ångest som jag går omkring och bär på”.

Alla var förstående och vips hade vi bestämt att på lördagar ska vi köra karaoke här. (Nu blev ni nog jättejätteförvånade…)

Jag sa att det jag vill ändra på är naturligtvis den eviga ångesten. Jag måste övervinna den. Sedan sa jag en hel del annat också, men det är för privat så det behåller jag för mig själv.

Framåt kvällen åkte vi in till Helsingfors för att gå på ett större gruppsamtal. En ung kvinna berättade om sin ångest och sina panikångestattacker och det kändes nästan som att det var jag som talade. Jag blev nästan lite tårögd.

Jag har haft ett bra dygn här och jag är tacksam över att jag kom hit. Även om jag saknar hundarna, min kille och de vänner som jag brukar umgås med i stort sett varje dag.

Nedan (bara) några av alla fina kommentarer som trillade in på min ’officiella’ sida på Facebook efter gårdagens inlägg. Det finns många bra människor där ute – och det finns en massa kärlek och omtanke i världen (även om den känns väldigt rutten alltför ofta).

facebook love

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 1 (incheckning)

kim da costaIdag påbörjade jag så min rehabilitering. Det har hänt så mycket eländigt under det här året att jag till slut valde att söka hjälp.

Mina panikångestattacker försvann i samma veva som jag insåg att hjälp fanns att få, men i natt attackerades jag av mina demoner.

Jag befinner mig på ett behandlingshem en knapp timme från Helsingfors. Här finns flera olika avdelningar och det är lugnt och tyst och bedårande vackra landskap.
Personalen verkar vara toppen. De har guidat mig runt och förklarat en massa om olika aktiviteter, rutiner etc. (Gym! Woohoo!) Det mesta gick i ärlighetens namn in genom ena örat och ut genom det andra. Det var så mycket information, men jag fick ett veckoschema på papper och tydligen ska den här första veckan bara vara en sådan vecka då jag slappnar av och tar det lugnt. Plus lite terapisessioner och gruppterapi. Var nyss på besök hos en sjuksköterska för att kolla min fysiska respektive mentala hälsa.
Nästa vecka ska jag börja arbeta tre dagar i veckan. Det blir förmodligen i köket.

Jag har hunnit bekanta mig med en trevlig ung man och en trevlig äldre herre. Vi har fått strikta order om att umgås med dem som bor på samma avdelning – med tanke på att jag numera är en glappkäft så blir det nog inga problem. På så sätt kan vi stötta varandra och kanske även förstå oss själva lite bättre.

Har en bubblande ångest i själen men förhoppningsvis lättar det snart.


En helt annan grej: jag har skrivit i Hufvudstadsbladet igen. Läs: Asylsökande utnyttjas grovt.

En till helt annan grej: min telefon sjunger på sista versen och emellanåt kan jag inte svara på meddelanden eller ringa upp. Just nu fungerar den någorlunda, men om jag inte svarar så vet du varför. Det är den där ”hemknappen” som strular. Mycket irriterande.

Gilla, dela, följ gärna!