Rehabilitering – dag 6 (kreativ dag)

Idag hade vi sovmorgon och frukost först klockan 09. När åt jag senast frukost sex morgnar på raken?
Lördagar här på ‘dårhuset’ betyder att vi är helt lediga, men vi hade en kasta pil-tävling ute i de aggressiva oktobervindarna och det var första gången jag kastade pil sedan ca år 1989 och jag kom inte sist. Kom kanske femma eller sexa av tio. Femma tror jag nog. Så det får jag väl vara nöjd med.  (Lite ‘risky’ att kasta pil på ett ‘dårhus’? Obs. Svart humor!)

Vi är väldigt få ‘intagna’ just nu. Bara tre på min avdelning. De övriga är på ‘permission’ över helgen. De ‘roligaste’ är kvar, och vi hänger mest i vårt kök/vardagsrum och pratar om ditt och datt. Och dricker en massa kaffe.

Det är lite skolkänsla. Jag har alltid varit allergisk mot situationer där jag är med människor som jag inte har valt själv. Då blir jag osäker och introvert till skillnad från när jag är med folk som jag valt att vara med. Då kan jag lätt bli en bossig pratkvarn och ledartyp.
Ja, det är inte lätt att vara människa.

Man kanske tror att det bara är dårfinkar på ett sånt här ställe men det är helt ‘normala’ människor som av en eller annan anledning insett att de behöver hjälp med att bryta ett mönster. Och ingen skäms över nåt. (Befriande!)

Igår började en ung hipsteraktig man tala med mig och jag frågade vad som hade fört honom hit.
”Mediciner. Jag hade ångest i flera år och blev medicinerad och sedan blev jag beroende. När jag inte fick fler piller utskrivna var jag tvungen att få tag på nåt på egen hand.”
(Som sagt: sluta medicinera – börja gå i terapi istället!)

Det är väldigt intressant att sitta och snacka med dessa människor. Alla bär de (vi) på en historia och det är så lätt att döma någon, så låt oss alla komma ihåg att vi inte vet vad var och en av oss har varit med om, eller vilken börda vi går omkring och bär på.

Dagens konversation med en äldre herre som satt och plinkade på sin gitarr:

Jag: Jag försökte att lära mig att spela piano när jag var yngre, men det blev ingenting av det. Numera är mitt instrument min röst. Jag älskar att sjunga karaoke.
Han: Även helt nykter?
Jag: Javisst. Inga problem. I somras gjorde jag ett test. Jag lämnade plånboken hemma och gick till en karaokebar och drack vatten hela kvällen. Och jag sjöng sammanlagt tolv låtar. Så nej, inga problem. Även om jag kan verka blyg och introvert ibland så trivs jag med en mikrofon i näven.
Han: Härligt. Ja, man får ju ut sina känslor genom musik. Även av att bara lyssna, men att få spela eller sjunga tar det till en helt annan nivå.
Jag: Exakt så. Jag känner mig alltid några kilo lättare när jag går hem efter en av mina ‘konserter’.

israel mapJag och min nya kompis Ynglingen gick idag till nåt som kallas ”Gröna verkstan”. Där kan man dreja, snickra, sy och en massa annat. Verkligen en massa annat.
Jag valde att slipa till en sten i en läskig maskin (var rädd att bli av med ett finger eller två). Som du kanske ser så föreställer stenen – som ska bli ett halsband – nu mitt tredje hemland, så som det ser ut på kartan. Inte så pjåkigt va’!?

Missade dessvärre middagen idag. Den intas löjeväckande tidigt här men något senare på helgerna. Trodde klockan 15, men jag var en timme sen. Åt ett sparat päron. Är hungrig. Vi har en kiosk här som är öppen ett par timmar per kväll och jag har en euro i fickan. Hur tragiskt är inte livet? Vad får jag för en euro?
Och jag får inte lämna området förrän på tisdag (förutom när vi är på gemensamma utflykter).

Förutom att jag är hungrig och hög på kaffe och dessvärre väldigt röksugen så trivs jag bra här.

Om du missade mitt förra inlägg så har du här en ny chans att höra mig tala hebreiska. Klicka här.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 5 (jag blottar mig totalt)

Nu kommer ett viktigt inlägg. Sanningens ögonblick. Jag blottar mig nu totalt.

Jag har nu varit här på behandlingshemmet i fem dygn och jag vet inte hur många timmar terapi jag har fått äran att genomgå/lida. Både ensam och i grupp.
Jag kom verkligen till rätt ställe. Det är detta jag har väntat på i åratal.
Jag har sökt psykhjälp tidigare men det har alltid bara skrapats lite på ytan. Man har inte tidigare grävt så här djupt i själen.
Här är personalen så otroligt kunnig och de vet exakt i vilka trådar de ska dra. Och ingenting hastas fram, utan allting får ta den tid det tar. (Jag ska vara här i sammanlagt sex veckor ju!)

kim milrell da costa

Nu har jag i alla fall fått det bekräftat även ”utifrån”, även om jag vetat om det själv i flera år: jag lider – och har alltid lidit – av ett visst mått av psykisk ohälsa. Detta på grund av traumatiska upplevelser som vi inte måste gå in på nu (men vi kan väl säga som så att jag alltid har varit för snäll och alltför förlåtande och jag har aldrig tänkt tillräckligt mycket på mig själv) (eller älskat mig själv tillräckligt, och om du känner MIG på riktigt så vet du att det finns en jävla massa att älska utav bara helvete).

kim da costa

Då har jag i perioder självmedicinerat. Det har kunnat vara alkohol, det har kunnat vara piller, det kan ha varit vad som helst som fått mig att ”stänga av” ett tag. Det som funnits till hands.
Jag har sökt professionell hjälp tidigare. Både inom psykvården och jag har fått diverse preparat utskrivna av lata läkare i vita rockar, som fått mig att känna mig skyldig och som en ”jobbig typ”. (Ständigt denna jävla ”skuld”. ”Jaha, jag är människa – förlåt mig då så jävla mycket”.)
Preparat som bara gör en apatisk. Att vara apatisk passar inte en sådan som är en känslomänniska. Jag måste få känna – annars existerar jag inte. Då bara är jag.
lever jag inte. Jag bara överlever.
Jag har i stort sett bara två lägen: antingen svävar jag bland molnen eller så gräver jag ner mig i en grop i marken. Vad jag är i behov av är en hälsosam balans.

kim erik mäntylä

Men vad jag vill komma fram till är att mitt problem är varken alkohol- eller tablettmissbruk, utan mitt problem är psykisk ohälsa och denna psykiska ohälsa har jag desperat på egen hand försökt att medicinera bort. Det enda som hjälper – har jag slutligen insett – är TERAPI.

I dag har vi haft gruppterapi i två timmar i två olika omgångar. Det var så jävla skönt att bara prata öppet. Om allt. Exakt allt. Om sånt som jag gjort fel gentemot andra människor. Om sånt som andra gjort mot mig. Om ”vänner” som stuckit kniven i ryggen och om pojkvänner som svikit och bedragit mig och som har misshandlat mig psykiskt. (Om ni bara visste.)

Jag skäms inte över att vara en känslomänniska, även om jag ibland inte kunnat hantera mina extremt starka känslor, vilket då har lett till någon typ av självmedicinering.

Hellre är jag en kännande typ än en som bara lallar runt. Som varken kan känna eller tänka. Som bara är. Usch, vilken mardröm.

bibliotikarie
Idag jobbade jag på biblioteket.

Det har också varit väldigt lärorikt att under de här fem dygnen ha fått höra andra människors historier. Om deras ångest. Om hur de har hanterat eller inte hanterat den. Om hur de har självmedicinerat. Allt från droger till alkohol till piller till spelmissbruk till sex till… Ja, vad som helst egentligen. Mat? Choklad? Coca cola? Anorexi? Bulimi? Att idrotta alldeles för mycket? Ja… Vad som helst.

Om du lider av psykisk ohälsa (vilket i så fall förmodligen beror på att du är för smart för ditt eget bästa) så är mitt tips: sök hjälp. Riktig hjälp. Och ta inte emot antidepressiva eller annat skräp som får dig att ”stänga av”. Åk in på ett behandlingshem och ta emot all den professionella hjälp som du kan få.

Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas för.
Du är, som sagt, helt enkelt bara för smart för ditt eget bästa.

(Jag är på så gott humör att jag bjuder på en fake-finlandssvensk video också.)

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 4 (en ny vän)

Mina nya 20 cents-vinterskor.

Vid frukosten kom den unge mannen (som ‘checkade in’ på ‘dårhuset’ dagen efter att jag kom hit) och satte sig vid mitt bord. Jag har känt att han har varit lite kontaktsökande. Kanske beroende på att han och jag och ett par till är av den yngre sorten.
Vi pratade om ditt och datt och senare, när vi satt och rökte på våra e-cigaretter, så insåg jag att min ”vätska” (vad den nu kallas) höll på att ta slut. (Den där refillen alltså.)

Den 22-årige ynglingen var inte sen med att erbjuda sig att fylla på min apparat.
En ny vänskap föddes. Och vi ska ju ändå umgås dagligen i sex veckor, så vi kommer nog att lära känna varandra ganska väl.

På morgonmötet med avdelningen berättade jag om gårdagens ångest, och sa att jag mådde bättre idag.
Därefter hade jag ett möte med socialsekreteraren som jag påbörjade en del pappersarbete med igår och allting blev till en absurd cirkel.

Försök hänga med här:
Alla mina papper och beslut från FPA (ung. som försäkringskassan) är på svenska eftersom jag är registrerad som svenskspråkig finländare.
Min socialsekreterare talar inte mycket svenska och förstod inte vad som sades i dessa papper och beslut.
Och det handlar om just sånt där myndighetsspråk som jag inte kan översätta till finska.
Vi ringde således till FPA (som för övrigt betyder folkpensionsanstalten) men damen där förstod heller inte svenska så bra så hon skickade oss vidare till den svenskspråkiga avdelningen (ty de talar ju både svenska och finska där).
Där svarade en dam som bara talade finska. Alltså på servicenumret för svenskspråkiga… Eehm. Jaha.

Så efter några om och men så sa hon att någon tvåspråkig skulle ringa upp mig. Och en timme senare ringde en dam som förklarade allt för mig på svenska. Och nu måste jag förklara allt detta på finska för min socialsekreterare här på hemmet. Som en språkkarusell på en cirkus för dårar.

På lunchen serverades kokt potatis med korvsås. Det fanns även sås med vegetarisk korv. Annars har jag ätit vad som bjudits på. (Jag har alltså varit vegetarian i ca 22 år, för den som inte visste det.) Här är en ödmjuk och ställer inga krav. Och om ni bara visste vad en plats per person kostar Helsingfors stad för varje intagen per dygn så skulle ni förstå.
Ynglingen (han får heta så här på bloggen framöver) satte sig mittemot mig och vi pratade om absurda EU-regler. Som att man inte får sälja råtobak (som man rullar sina egna cigaretter med) med mentholsmak. Och snart förbjuds cigg med mentholsmak helt och hållet, men man kan köpa ett tillägg separat, med smak av menthol. Intelligent va!
Samma sak tydligen med e-cigarettsvätska. Den med mentholsmak är förbjuden som färdigblandad, men man kan köpa de olika beståndsdelarna separat och göra sin egen blandning. Yay, så fiffigt!

Skrota EU. Och sälj snus överallt!
Återigen: varför hade inte Sverige det som krav när landet gick med i EU? Fatta vilka skattepengar som skulle ha rullat in.

Nog om det.

Blev kontaktad av en journalist på Svenska Yle angående mitt senaste alster i Hufvudstadsbladet. Han vill följa upp grejen. Får se om mina källor vill/vågar träffa honom.

Klockan är 16:10 och jag har inget mer på schemat idag. Ska städa mitt rum, läsa lite och eventuellt spela biljard (vilket jag ju är urusel på).

Hörs i morgon.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 3 (konst och knark)

Jag i min mycket blygsamma säng. Men jag gillar väggarna. Påminner om min tidigare bostad i Stockholm.
Mitt… ehm… konstverk ”Hopp/Toivo/Hope”.

Dagarna går. På morgonsamlingen körde vi en ”känslorunda” (”fiilisrundi” på finsk slang) då vi i tur och ordning berättade om hur vi känner just nu.

Jag sa att jag haft en ångestfylld natt, vilket berodde på att igår när vi besökte ett ställe i Helsingfors så var vi några hundra meter från (före detta) hemmet och det utlöste en massa känslor och tankar.

Därefter hade vi en konstnärlig timme då vi fick i uppgift att måla våra drömmar om vår framtid. Jag visste direkt att jag behövde fyra färger: rött, grönt, blått och gult.

De fyra röda hörnen symboliserar kärlek från vänner, hundar, familj och pojkvän. De är placerade i hörnen för att jag vart jag än tittar kan se kärlek.

Det gröna symboliserar fred och lugn i själen och i hjärtat och i hjärnan.

Det blå strecket symboliserar balans. På alla områden i livet.

Den gula pluppen i mitten symboliserar så klart att även då allt känns tungt så ser jag ett ljus någonstans. (Eller så vänder jag blicken mot de röda hörnen.)

Mitt… eehm… ‘konstverk’ analyserades och det kallades ‘abstrakt’ och ‘intressant’.

Ett par yngre deltagare önskade i stort sett bara pengar och prylar och därför inledde jag min presentation av mitt ‘konstverk’ med att berätta att jag idag känner mig sentimental, nostalgisk och deppig och att jag inte önskar mig något materiellt, inget krafs och inga pengar.

”Jag har haft allt det där. Jag har varit fattig som en råtta i synagogan och jag har varit rik som ett troll – men jag har ändå alltid, oavsett ekonomisk status, varit lika olycklig. Pengar underlättar men de helar inte själen. De känns ingenstans.”

På eftermiddagen åkte vi återigen in till Helsingfors (ännu värre ångest eftersom vi var ännu närmare före detta hemmet än igår). Vi åker tre gånger i veckan och besöker olika mötesplatser för människor med olika slags problem. Idag var vi i Böle på ett ställe för före detta narkomaner. Där kunde de hänga (i nåt som såg ut som ett extremt coolt vardagsrum), laga mat varje dag, gå på gym eller bio tillsammans, eller i ett helt eget rum: sjunga karaoke!

Dit ska jag gå nån gång för att hjälpa till att koka soppa, sjunga samt för att bli bättre på att spela biljard. (Man får gå dit även om man aldrig har haft några problem med narkotika.)

Väl tillbaka på ‘dårhuset’ hade jag ett möte med en socialsekreterare om saker som jag inte förstår mig på. Och problemet är ju att inte ens de som arbetar med dessa frågor förstår sig på alla lappar och regler och lagar – och dessa förändras stup i kvarten.
”Hur ska jag som en enkel medborgare förstå mig på någonting när professionella inte ens gör det?”
Vi ska fortsätta med detta pappersarbete i morgon.

Vilka kärleksfulla ögon!

När jag mådde som sämst så kom en annan ‘intagen’ och presenterade sin hund. Han tittade på mig med så snälla ögon. Han sniffade och han klättrade längs mitt ben och ville att jag skulle kela med honom. Mådde genast bättre.
Förhoppningsvis blir en husdjursplats ledig nästa vecka, så då kan jag ta hit mina älskade hundar.

Sedan var jag på en loppmarknad som anordnas på behandlingshemmet varje onsdag. Allting där kostar 20 cent. Jag köpte det som jag glömde att ta med mig hit: vinterskor, halsduk, varm kofta. Totalt 60 cent (ca 6 kronor). Inte illa!

Därefter kollade jag in rutinerna på biblioteket eftersom jag ska jobba där på söndag.

Ständigt denna ångest. Alla här pratar om den ångest de går omkring och bär på. Varför har vi skapat ett samhälle där människor mår psykiskt dåligt på grund av all stress och press och alla förväntningar?

Jag tror i och för sig att man måste vara såväl intelligent som intellektuell för att ha ångest. Ju ‘smartare’ man är desto sämre mår man, ty hur kan man inte må piss i detta dåraktiga skitsamhälle?
Om man bara lallar runt bland rosa moln så är man korkad men lycklig.
Vore det kanske bättre att vara en bimbo som inte kan tänka själv?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 2 (allt är nytt)

kim milrell da costa
Jag framför mitt rum.

Dagen började med frukost klockan 07:30. Sov ovanligt gott i mitt lilla rum. Det var så härligt svalt och knäpptyst och ‘tryggt’ på något vis.

Därefter morgonmöte om dagens aktiviteter. Sedan ett gruppsamtal där vi fick  skriva ner – och sedan berätta för gruppen – vad som är bra i våra liv och vad vi inte vill ändra på och varför. Samt tvärtom vad vi ogillar och vill förändra.

Jag skrev att det som betyder mest för mig är mina relationer.

• Mitt äntligen fungerande kärleksliv, efter ett par rejäla och mycket plågsamma floppar
• Mina stöttande vänner och min familj, som alltid finns där
• Mina hundar, som alltid ger mig närhet och villkorslös kärlek
• Sedan sa jag att ”det kanske låter lite löjligt men en gång i veckan behöver jag få gå ut och sjunga karaoke – det hjälper mig att uttrycka mina känslor och få ur mig den ångest som jag går omkring och bär på”.

Alla var förstående och vips hade vi bestämt att på lördagar ska vi köra karaoke här. (Nu blev ni nog jättejätteförvånade…)

Jag sa att det jag vill ändra på är naturligtvis den eviga ångesten. Jag måste övervinna den. Sedan sa jag en hel del annat också, men det är för privat så det behåller jag för mig själv.

Framåt kvällen åkte vi in till Helsingfors för att gå på ett större gruppsamtal. En ung kvinna berättade om sin ångest och sina panikångestattacker och det kändes nästan som att det var jag som talade. Jag blev nästan lite tårögd.

Jag har haft ett bra dygn här och jag är tacksam över att jag kom hit. Även om jag saknar hundarna, min kille och de vänner som jag brukar umgås med i stort sett varje dag.

Nedan (bara) några av alla fina kommentarer som trillade in på min ‘officiella’ sida på Facebook efter gårdagens inlägg. Det finns många bra människor där ute – och det finns en massa kärlek och omtanke i världen (även om den känns väldigt rutten alltför ofta).

facebook love

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 1 (incheckning)

kim da costaIdag påbörjade jag så min rehabilitering. Det har hänt så mycket eländigt under det här året att jag till slut valde att söka hjälp.

Mina panikångestattacker försvann i samma veva som jag insåg att hjälp fanns att få, men i natt attackerades jag av mina demoner.

Jag befinner mig på ett behandlingshem en knapp timme från Helsingfors. Här finns flera olika avdelningar och det är lugnt och tyst och bedårande vackra landskap.
Personalen verkar vara toppen. De har guidat mig runt och förklarat en massa om olika aktiviteter, rutiner etc. (Gym! Woohoo!) Det mesta gick i ärlighetens namn in genom ena örat och ut genom det andra. Det var så mycket information, men jag fick ett veckoschema på papper och tydligen ska den här första veckan bara vara en sådan vecka då jag slappnar av och tar det lugnt. Plus lite terapisessioner och gruppterapi. Var nyss på besök hos en sjuksköterska för att kolla min fysiska respektive mentala hälsa.
Nästa vecka ska jag börja arbeta tre dagar i veckan. Det blir förmodligen i köket.

Jag har hunnit bekanta mig med en trevlig ung man och en trevlig äldre herre. Vi har fått strikta order om att umgås med dem som bor på samma avdelning – med tanke på att jag numera är en glappkäft så blir det nog inga problem. På så sätt kan vi stötta varandra och kanske även förstå oss själva lite bättre.

Har en bubblande ångest i själen men förhoppningsvis lättar det snart.


En helt annan grej: jag har skrivit i Hufvudstadsbladet igen. Läs: Asylsökande utnyttjas grovt.

En till helt annan grej: min telefon sjunger på sista versen och emellanåt kan jag inte svara på meddelanden eller ringa upp. Just nu fungerar den någorlunda, men om jag inte svarar så vet du varför. Det är den där ”hemknappen” som strular. Mycket irriterande.

Gilla, dela, följ gärna!