Rehabilitering – dag 32 (ett meddelande från Skaparen!)

Inte så överdrivet mycket på schemat idag.
Ett snabbt morgonmöte, ångestgruppen, hälsogruppen.
Den sistnämnda har varit den enda diskussionsgrupp som inte givit mig någonting, förrän idag. Vi talade om sjukdomar som kommer med olika missbruk. Det var ju inga direkta nyheter men det var intressant att se hur mycket man misshandlar kroppen genom att trycka i sig en massa gifter.

Vi hade ett kort bostadsmöte också. Ingen hade någonting att klaga på. Alla kommer överens; både människorna och hundarna.

a message from god
TRY

Jag fick ett meddelande från Skaparen i mitt glas med surmjölk denna morgon.
Det kanske inte syns så väl på fotot men det står klart och tydligt TRY.
”Okey, I will try. But why do you communicate with me in English?”

(Eller så har det slutligen slagit slint.)

matvrak
Lunch och middag.

 

Äter som den karlakarl jag är här på hemmet.
Frukost: havregrynsgröt, två ostmackor.
Lunch: rödbetsfrestelse (en nyhet för mig), rejäl sallad, knäckebröd, surmjölk.
Middag: grönsakssoppa, knäckebröd, surmjölk. Ugnspannkaka med sylt till efterrätt.
Kvällsmat: fil, en tomat , en appelsin.


Den här farbrorn lyssnade på ett ungdomsprogram på Sveriges Radio. Härregu’ vad de misshandlar det fantastiska svenska språket!
Det var ”typ” hit och ”asså” dit och ”han ba'” och gu’ vet vad. Usch!
(Jag skriver ju ’ba’ ibland och jag hoppas och tror att ni förstår att jag gör det för att jag är ironisk.)

Jag tror bestämt att det är finlandssvenskarna som kommer att rädda svenskan. De talar ofta korrekt och gammal god svenska.


Idag skrev jag en sång. En kärlekssång till mannen jag älskar. Jag spelade in den och skickade videon till honom. Om inte denna typ av romantiska supersmöriga gester får ett hjärta att smälta så vet jag inte vad mer jag kan göra för att övertyga honom om min enormt starka kärlek.
Jag vill bara ha honom i mina armar och jag vill att han ska veta lite hut och inte göra korkade saker som får mig att brusa upp. Jag vill örfila lite vett i honom och sedan hångla upp honom.
Den som lever får se.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 7
Kväll: 8+ (mycket pga samtal med bästisen i Stockholm, bästisen i Helsingfors samt svaret jag fick efter att ha skickat kärlekssången)

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 31 (att ”gilla olika” på riktigt)

Har haft en rätt bra och produktiv dag. Många grupper och möten och hjärnan är lite mos så här dags.
Morgonmötet med avdelningen gick fint. Mer om det längre ner, i stycket kopierat från Facebook.
Sedan var det dags för psykologigruppen. Det var bara jag och två (före detta?) narkomaner. I denna grupp har vi inget ”schema” utan vi diskuterar vad som nu råkar falla oss in. Det blev en helt givande diskussion om livet och olika missbruk och om vad som är bäst med den behandlingsform som vi nu får ta del av. Vi var alla överens om att det är väldigt bra och viktigt att vårt behandlingshem ligger så pass långt från huvudstadens stress och press och sus och dus samt farliga frestelser. Att komma iväg och att vara i en helt egen bubbla här ute på vischan underlättar betydligt.
Dessvärre talas det om att verksamheten ska flytta in till Helsingfors. Jag hoppas för de kommande patienterna att så inte blir fallet.
Jag är i och för sig ingen naturmänniska men miljöerna här är väldigt lugnande och tystnaden – och stjärnhimlen! – är oslagbar.

Igår förresten så följde jag med på ett studiebesök inne i stan. Vi var på ett ställe och satt och diskuterade (vad annars) och även det var givande. Ska besöka detta ställe fler gånger när jag är tillbaka i det civila.
Som vanligt fick jag lite ångest när vi kom körande ner till stan och på Hoplaksvägen svängde vi till höger och hade vi svängt till vänster och kört 400 meter så hade vi varit ”hemma”. Det är alltid lite omtumlande. Jag har bra och dåliga minnen därifrån.

I eftermiddags var det även dags för depressionsgruppen. Vi pratade om hur vi kan vara modigare med att dela med oss av våra åsikter för folk och det har ju jag inga problem med… Med motiveringen: ”Jag har väldigt starka åsikter om vissa saker och då kan jag även presentera fakta och jag kan motivera varför jag tycker som jag tycker”.
En ung man berättade att han ofta börjar bråka med en vän då de tycker olika och jag sa att det där är ju bullshit. Man måste ju kunna prata om saker och acceptera att man inte är av samma åsikt. Tog upp en vän till mig som exempel. Vi har helt olika politiska åsikter men vi har lagt de diskussionerna bakom oss eftersom vi inte kommer att komma överens om någonting. Nu koncentrerar vi oss på andra saker när vi pratar eller umgås. ETT TIPS BARA, I ALL VÄLMENING!
En åsikt gör inte en hel person!
Var inte en sån där patetisk, hycklande och ”god” människa som springer runt och säger sig ”gilla olika” fastän han/hon i själva verket bara gillar såna som tycker som en själv. Livet blir så oerhört fattigt om man bara umgås med likasinnade.

För mina finskspråkiga läsare: lite klotter från depressionsgruppen.

Dagen och kvällen avslutade jag med ett möte med Anonyma narkomaner. Vi var förvånansvärt få på plats och jag delade med mig av tankar och känslor. Jag har blivit väldigt bra på det. Jag sa bland annat att jag under min behandling har accepterat min problematik och att jag har insett att nämnda problematik inte gör mig till en dålig människa. Den är inte hela min personlighet. (Jag har en fantastisk personlighet. Jag lovar!)

Några fräsiga gamla foton, bara för att lätta upp stämningen lite!

vilda frisyrer

Avslutningsvis några rader från Facebook:

Jag har insett att jag är en ”mönsterelev”. Personalen ba’ älskar mig. Om detta ställe behöver en ’poster boy’ nån gång så kommer de att ge mig uppdraget.
Det blir så påtagligt att jag tar allting seriöst. Och att jag hugger in ordentligt i alla diskussionsgrupper etc. Inte bara spiller tid.
Och att jag går även på alla valfria möten och grupper.

Vissa sitter med luvan uppdragen och med noppiga mysbyxor med lite kladdiga fläckar och inte minst: de mumlar när de talar. Gärna med ena handen framför munnen.
Idag sa en ur personalen: ”Jaha, Kimi, ska du börja då, med din klara, starka stämma?”
Så då började jag tänka på saken. Om allt mumlande. Plötsligt är det den tidigare så introverta och människorädda Kimman som är den som talar med ”klar och stark” röst.

Far lärde mig att alltid vara ”reipas” (hittar ingen svensk motsvarighet, men kanske lite ’hurtig’).

Sedan är jag alltid i tid. Jag förstår inte hur folk inte kan gå från rummet fem minuter tidigare så att de hinner fram i tid. Hur svårt kan det vara? Och när det varje vecka är samma tugg: ”Kan ni vänligen komma i tid?”
Nu har dörrarna börjat stängas på klockslaget och de som inte är på plats släpps helt enkelt inte in. Bra!
(Det är alltid de klagande luvtröjemänniskorna som är sena, så klart. Har svårt för denna människotyp. Som sagt: Helsingfors stad betalar (via skatten) enorma belopp för att vi ska få superb vård. Var då lite tacksam och ödmjuk och ta det seriöst!)

Dagen rullar på. Morgonmöte och psykologigrupp avbockade. Härnäst lunch, depressionsgrupp och NA-möte.

Känner mig kräkframkallande PRÄKTIG. Snart börjar det väl att slå över och spåra ur…

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 30 (dimmig i huvudet)

Dag 30 (TRETTIO!). Har jag någonsin bott någon annanstans?

Idag har jag varit lite disträ och på lite lätt dåligt humör. Tror att det började med att jag förmodligen tog mina sömntabletter för sent igår kväll, och därmed var jag lite ”dimmig” i huvudet idag.
Avdelningens morgonmöte kom och gick och jag minns inte så mycket mer än att vi presenterade oss för den nya grabben som ser ut som Mario från Super Mario Bros. (Jistanes vad han pratar!)
Diskussionsgruppen kom och gick även den. Jag insåg att jag inte riktigt lyssnade på vad de andra sa. När en hade besvarat en fråga hajade jag till och var rädd för att ”lärarinnan” skulle säga: ”Vad säger du om detta, Kim?”
Det gjorde hon tack och lov inte.

Päivän keskusteluryhmä:
Dagens diskussionsgrupp:

klotter på finskamysbyxor + flip flops

Arbetade ett tag i köket och som städare. Och tänkte på att de flesta är så trevliga här. Håller jag upp en dörr så får jag ”Kiitos, Kimi” tillbaka. Och jag biter mig i läppen för att inte rasa att jag inte heter KIMI, utan jag heter KIM. Men de är ju bara artiga och själv har jag ju svårigheter med att komma ihåg namn. Så jag låter det passera…

Talade med en vän.
Störde mig på en detalj (ej hos vännen).
Varför är det så svårt att vara öppen och tydlig och RAK i ett parförhållande? Jag kallas ”Newspaper” eftersom jag är så öppen med allt. Jag kommer att börja ta det som en j@vla komplimang. Hellre raka puckar och alla kort på bordet än ett evigt spel.
För i helvete!

”Nej, nu börjar jag få ångest”, sa jag till Ynglingen. ”Kan du moppa resten?”
Han moppade och jag pratade av mig. Tror att han är en ny riktig vän.

Det är minusgrader idag och Blake är glad över att vi har en trädgård där han kan skvätta och uträtta övriga behov. Ingen lust att promenera alltför långt när vinden pinar den lille gossen (och husse).

Ska gå och äta middag och därefter ska jag åka in till Helsingfors för att gå på ett möte. Ser inte riktigt fram emot det eftersom jag får ångest när vi kommer ner till Hoplaksvägen och svänger till höger. Skulle vi svänga åt vänster så skulle vi vara ”hemma” hos mig, där jag bodde i 2,5 år. Där Kärleken finns. Så nära, men ändå så fruktansvärt långt borta.

KAN DU INTE FÖRSTÅ ATT JAG SAKNAR DIG SOM F@N!?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 29 (bror Duktig)

Spridda skurar från dagen som gick:

tervalampiMorgon: Vintern är på ingång och avdelningens morgonmöte är avklarat så jag avnjuter kaffekopp nummer fyra. (Jag drack inte kaffe under två hela år, men nu är jag fast igen.)
Veckans ordförande dök inte upp och jag var inte sen att rycka in då jag ju trivs med mitt nya dominanta, delegerande jag.

Det är ’lustigt’ hur det alltid är någon/några som varit i Stadi (Helsingfors alltså, på huvudstadsslang) på ’permission’ som sedan inte kommer tillbaka. De avbryter behandlingen. Och man kan alltid gissa vem/vilka det kommer att vara som bangar.
Den här gången två unga män och jag är inte förvånad. De visade inte samma motivation som vi andra.

Ja, de lider av en sjukdom men vän av ordning tycker att det är så respektlöst att ta plats på ett behandlingshem som staden, via skatten, betalar dyra pengar för. Och folk står i kö för att få vård.
Då får man faktiskt ta och kamma sig och ta det hela seriöst, eller helt enkelt inte komma hit alls.

Jag höll lite låda på mötet och sa uppmuntrande men bestämt att mina ’medpatienter’ får börja gå lite mer aktivt på alla valfria möten och diskussionsgrupper.
”Kom igen nu. Det är därför vi är här. Kan varmt rekommendera NA:s lite ’yngre’ möten.”
Personalen nickade och log och jag kände mig som bror Duktig.

Nu väntar:
– diskussionsgrupp
– möte med socialsekreteraren
– lunch
– arbete i köket
– arbete i städtruppen
– pappagruppen (man kan tala om relationen till sin egen far om man inte är far själv)
– middag
– AA-möte


Dag: Kaffepaus efter jobbet. Måste berätta nåt (igen). Har ni tänkt på hur man alltid sätter sig på samma plats i ett rum? Som jag på alla våra möten och grupper här på behandlingshemmet. Idag var jag vild och satte mig på motsatt sida och hela min värld såg annorlunda ut. Plötsligt satt jag bredvid en kis som ser ut som en tonåring. Han har liksom fortfarande babyhullet kvar men jag vet att han har barn och idag fick jag veta att han är 24.
Jag noterade att han har väldigt långa ögonfransar. Säkert två centimeter. Många drag queens skulle mörda för dem.

Sedan var jag lite orolig att även min nya kompis Fotbollsspelaren hade hoppat av behandlingen efter helgens ’permission’. Men så dök han upp till slut (han hade haft ärenden att uträtta) och jag sa: ”Jag hade blivit så besviken på dig om du inte hade kommit tillbaka. En så ung och sportig man med framtiden för sig och en blivande fantastisk fotbollskarriär! Då hade jag letat upp dig och ”vetänyt sinua ympäri korvia” (att ”spöa” någon, bokstavligt: ”dragit dig runt öronen”).
Han skrattade.
Diplomatiskt uttryckt så är han inte direkt oattraktiv med sitt tjocka nordiska hår i knut, jättenäsan och en fotbollsspelares lekamen. *gulp*

Jobbade återigen med min vän Ynglingen och vi skrattade som vanligt åt det mesta.
”Fattar du att jag är 20 år äldre än du”, sa jag. ”Det är ju f@n perverst att jag är en sån gammal gubbe helt plötsligt.”

Idag fick jag veta att jag är välkommen att bo på det där stället i norra Helsingfors, där jag var på intervju för ett par veckor sedan. Känns bra. (Fotbollsspelaren var där på intervju idag, så vi kanske kommer att bo i samma hus.)
Nästa vecka ska jag på intervju på ett ställe som sysslar med öppen vård för folk som skrivs ut från diverse behandlingshem. Ett sätt att få ett mjukt nedslag tillbaka i det civila.

Medan jag städade de allmänna utrymmena idag (var tvungen att stänga av dammsugaren titt som tätt eftersom jag hela tiden hade nåt att säga) så tänkte jag på att det är lustigt att min sociala fobi är puts väck. Jag har alltid varit rädd för unga män men det är jag inte längre. Eller beror det, ta mig tusan, på att de är finländare? Dvs lite mer ’laidback’ och utan pekpinnar i arslet. (Dvs genomsnittssvenskens motsats.) Kan ligga nåt i denna teori. Ska analysera saken vidare.

Det checkade in en ny ung man på vår avdelning. Han ser ut som Mario från Super Mario Bros (det enda spel jag någonsin har spelat – ogillar spel väldigt mycket). Läcker mustasch. Tyckte mig höra att han är svenskspråkig.

Hur kan förresten Ryssen på vår avdelning tala så kass finska efter 15 år i landet? Han mumlar och man uppfattar då ingenting. Skärpning.


tits and ass
I tried but… eehm… nothing. Sorry.

Kväll: Så här på internationella mansdagen (låter inte så sexigt på svenska, måste jag medge) vill jag uttrycka en gäspning åt allt tjat om att ”det vore fint med en kvinnlig statsminister” osv. osv. Jistanes. Vem bryr sig om en statsminister el. dyl. har snippa eller snabel? Eller kromosomer hit eller dit?
Den enda gången då en persons kön har någon som helst betydelse för mig är när jag väljer vem jag är intim med.

Skärp er.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 28 (fylle-SMS)

Det har varit en solig och fin dag här och eftersom det är söndag så har jag varit ledig, bortsett från en kortis som bibliotikarie.

Lånade en bok som gavs ut 1978, som heter ”Hyvän käytöksen kirja”. En bok om gott uppförande. (Uppskattas!)

På sidan 91 läser jag om hur man ska bete sig på stan (fritt översatt):

”Vänner och bekanta hälsar man på  på gatan. Så klart. Den artigare hälsar först. Männen lyfter på hatten, damerna nickar.”

Högläsning på instagram: här och här.

Jag behöver dock ingen sån här bok eftersom jag – tack vare mina föräldrar – är väluppfostrad!

familjenIdag kom mor och far och deras hund på besök. Det var trevligt med lite sällskap. Helgerna är ju som sagt väldigt sega här.

Blake mår bra nu.
Han var dålig och betedde sig underligt i två dygn men nu är han sig själv igen. Tack och lov.

Vad är det med ex som skickar meddelanden på fyllan mitt i nätterna och sedan inte kan svara på ens svar? Sluta sup, är min rekommendation. Och hör av er nyktra och rakryggade. Två såna fylle-SMS den här helgen, från två olika personer.

”Voidaanko aloittaa alusta?” skrev en i morse klockan halv fyra.
Voidaanko – kan vi
aloittaa – börja (om)
alusta – från början
?

Jag vet var mitt hjärta hör hemma.

I morgon är det äntligen vardag igen. Och exakt två veckor kvar här på behandlingshemmet. Helgerna är så sega, men i morgon har vi återigen fullt upp med möten, diskussionsgrupper och gruppterapi osv. Härligt!

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 27 (att knyta upp knutar)

Igår när jag skulle gå och lägga mig och ta mina sömntabletter så insåg jag att läkemedelsboxen var tom. Jag somnade ändå relativt gott och i morse hastade jag iväg för att få boxen påfylld. *puh*

När jag på morgonen kollade min telefon så hade jag fått ett meddelande som jag väntat på i två veckor. Mitt hjärta slog en volt, måste jag erkänna. (Undrar hur många gånger jag har läst dessa fem ord idag. Jag försöker analysera men det finns verkligen ingenting att analysera, hur jag än vrider och vänder på dessa fem små ord.)

chihuahua love
”Hej älskling!”

Lite humor på Facebook i morse:

Zappar medan jag väntar på att frukosten ska serveras. Har inte mina glasögon på mig. Läste att programmet heter ”porno keittiössä” (”porr i köket”) och det första jag hörde var ”watch the juices, yeah that’s nice! I like it chunky, baby. It’s a dirty job but someone’s gotta do it”.
Nog för att Finland är ett porrigt land med porriga TV-program och halvnakna damer i alla tidningar, men halv nio på morgonen kanske porr inte borde sändas på TV.
Det visade sig att programmet heter ”pomo keittiössä” (”chef i köket”).

Det får sätta ribban (tihii) för dagen.


På lördagar är vi som sagt lediga här på behandlingshemmet och jag roar mig bäst jag kan. Idag har jag lyssnat på musik. Något som jag inte gör när jag mår dåligt, så jag mår helt enkelt betydligt bättre nu. (Jättemycket Madonna!)
Min feta favorit:

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

(Madonnas ”Skin” från ”Ray of Light”.)


Blake har mått bättre idag men han gick på toa i sin egen säng medan jag var och åt frukost. Fick således ila iväg till tvättstugan. Jag är där ganska ofta eftersom jag har med mig endast fem par strumpor och lika många par herrunderkläder…

Vi promenerade ner till sjön och det var så härligt att solen tittade fram för första gången på länge.
Blake trippade ut på bryggan men tyckte att det var lite obehagligt att det gungade en smula.
kim milrell da costaOch roddbåten var ju väldigt intressant också. Han gick okopplad till sjön och tillbaka och han är så söt då han hela tiden håller koll på mig. Att jag inte kommer bort. (Eller han.)

Idag gjorde jag någonting moget. Jag kontaktade ett ex. Vi hade ett väldigt bra förhållande men sedan gick det åt skogen – av flera anledningar. Det hör väl till mitt tillfrisknande… Att sträcka ut handen till folk från det förflutna. Att knyta upp gamla knutar. Vi skickade SMS fram och tillbaka under ett par timmars tid och allt gammalt groll strök vi ett streck över. Jag till och med ändrade hans namn i min telefon från ”Psykopaten” till hans riktiga namn. 😀
Det kändes bra. Och moget. Har man en gång älskat varandra och sedan sårat fram och tillbaka så kan man väl när man har fått lite distans, på ett vuxet sätt, kasta all negativ energi åt sidan och bete sig som folk!?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 26 (vem rökte braj?)

Äntligen fredag. Jag försov mig och missade frukosten. Det har inte hänt sedan ca 1875, att jag försovit mig. Hade en jobbig natt. Blake har ju varit sjuk och i natt var han väldigt rastlös.
Det har inte hänt nåt speciellt idag, så här är dagens uppdateringar från Facebook:

Ångestgruppen avklarad denna morgon.
Vi studerade TIP-metoden.
T=Temperature (chocka kroppen genom ex. kyla)
I=Intensive exercise (få upp pulsen. Bara spring eller nåt)
P=Physical relaxation (håll andan i 20 sekunder och spänn musklerna)

Nu bolmar vi och diskuterar detta. Och kommer överens om att ångestgruppen äger rum för tidigt på morgonen. Alla får lite ångest… Strax ska vi ut och motionera.

även den här känslan går över

Blake följde med oss ut på motionsrunda. Han gick så fint okopplad bredvid mig hela tiden, längs de bedårande landsortsvägarna.
Fantastiska vyer och knäpptyst och vi befinner oss ändå bara 45 minuter från huvudstadens sus och dus, stress och press och alla dess frestelser som inte är helt ’kosher’.
Nu väntar bara lunch, avdelningens fredagsfika inkl. samtal om veckan som gick, middag och sedan är helgen här.

Min vecka som herr Ordförande tar slut. Tyvärr. Jag har ju trivts med att bestämma och delegera och att tala med myndig stämma. Kanske bor det en ledare i min späda blygsamma kropp trots allt.

Två veckor och två dagar kvar här. Talade med en väninna igår och jag sa att alla borde ta en paus och åka till ett behandlingshem i en månad eller två, för att reflektera och att bara tänka på sig själv. Och att lära känna sig själv i en helt ny miljö med helt nya människor. Och inte minst: att lära känna sådana som du aldrig skulle stöta på i vardagen. Mycket lärorikt!

blake carrington

Stor fredagsdramatik på behandlingshemmet!
Någon på avdelnigen TAK (min heter TRY) har rökt gräs!
Och gjort det INOMHUS! Jag gick förbi och det stinker (doftar…) ända ut på gården.
Vilket ljushuvud! Nu väntar urinprover och någon får packa ihop och åka hem. #nolltolerans
Vilken dokusåpa!

Uppdatering: Den skyldige hittades och han fick packa ihop och lämna huset i bästa Big Brother-stil. Respektlöst att komma till ett behandlingshem med droger i väskan och att inte ta denna dyra skattefinansierade behandling på allvar.

kim bulge

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 25 (sjuk hund)

Idag har jag varit lite låg. Kanske beror det på det extremt grå vädret. Kanske beror det på att Blake har varit sjuk. Han väckte mig tre gånger i natt då han kräktes.
Han har sovit mest hela dagen, men tack och lov druckit mycket vatten.

Vi hade bara ett kort morgonmöte idag. Personalen på kurs så vi hade annat för oss. Här är dagens uppdateringar från Facebook, i brist på annat att komma med.


Det här med att flyktingar (och ”flyktingar”) separeras på boenden efter sexuell (eller ”sexuell och emotionell”, som jag brukar säga) läggning och trostillhörighet etc.
Och där kvinnor hålls inlåsta för att inte ses som ”horor” som får våldtas. Osv. Osv.
Hur har de styrande tänkt att det kommer att fungera när/om dessa individer kommer ut i samhället, där de sedan ska leva sida vid sida?

Den i stora delar av Europa förda migrations- och flyktingpolitiken är ett skämt. Ett livsfarligt och ogenomtänkt skämt utan någon som helst lustig poäng.


Senaste nytt från behandlingshemmet.

▪️ Igår drabbades en ’medpatient’ av ett krampanfall och han tillbringade natten på sjukhus men nu är han tillbaka. Vi har börjat umgås en del så jag undrade vart han tagit vägen.
▪️ Blake kräktes i natt. Undrar vad han har fått i sig.
▪️ På morgonmötet var jag som ordförande tvungen att läsa jättelånga texter på det finurliga finska språket. Bl.a. om brandsäkerhet och en text om hyfs och fason (bra!). Stakade mig några gånger men räddade mig som vanligt genom att använda humor då jag avslutningsvis sa med auktoritär stämma: ”Kiitos, och samma på svenska”.
▪️ Idag har vi en annorlunda dag då personalen är på kurs. Vi ska idrotta… Bollspel och frisbeegolf och kubb och brädspel. I can’t wait… Jag skolkade alltid när vi hade friluftsdag i skolan eftersom dessa dagar var helvetiska för en späd liten fjolla. Usch.
Och så ska vi grilla vår middag också.
▪️ Väldigt många unga män här har barn. Höll på att sätta kaffet i halsen när en fjunig tonåring började berätta om sin son.
▪️ Grabbarna och männen och gubbarna här verkar gilla mig. Det känns på ett lustigt sätt som en revansch då de är såna personer som mobbade mig och gjorde min barndom till ett helvete (och därmed mig till den fantastiska människa som jag är idag).
▪️ Det finns egentligen bara en person här som jag direkt ogillar. Dessvärre råkar jag bo i samma lägenhet. Hon är 60+ och sprider inget annat än negativitet omkring sig. Hon hasar sig fram iklädd noppiga plagg och det grå stripiga, livlösa håret bara hänger och flänger. Dessutom är hon passivt aggressiv. Ni vet en sån som inte säger saker rakt ut utan kommer med en pik i förbifarten. Och hon säger inte ens ”hej” eller ”god morgon”.
Men som jag har lärt mig här: det är inte mitt problem.
Nåväl. Hon checkar ut på måndag. 🕺🏼
▪️ Koncentrerar mig på de vänliga personerna. De unga fäderna, de livserfarna gubbarna, alkiskärringarna med en massa självdistans och som aldrig har långt till ett hjärtligt raspigt jag-har-rökt-i-400-år-skratt. Samt de tjusiga pillerpoppande hipsterbrudarna, med sina raka luggar och tatuerade händer.


knogjärnstatueringKommer ni ihåg den där grabben som jag berättade om? Han checkade in för en dryg vecka sedan och jag var lite rädd då han kändes oberäknelig och han vevade med armarna hela tiden.
Nu har vi bekantat oss med varandra (och han har ”stabiliserats”) och han är ju en oerhört sympatisk ung man. Väldigt pratsam och trevlig och en sån där som frågar: ”Vill du ha en kopp kaffe?”

Nyss tog vi oss en kopp och ett bloss och jag frågade om han är en ”hårding” då han har ett knogjärn tatuerat på handen.
”Nej. Haha. Men jag kanske har försökt.”
”Det lönar sig inte”, sa jag myndigt.
”Nej. Jag har lagt det livet bakom mig. Inklusive alla droger. Det finns bättre saker att göra i livet. Jag kan spara pengarna till en hund istället. Men först måste jag få ordning på mig själv, så om ett år kanske. Och din hund är så söt!”

Där ser man. Bara en bra, trevlig människa som hamnat lite fel i livet.


Abdullah Shafai bjöd över en 19-årig kvinna och tvingade henne att ha sex med polarna.
Ghosuddin Ghiasuddin Waisuddin våldtog henne två gånger och tvingade henne till oralsex och spottade avslutningsvis på henne (förmodligen en ”dålig finsk hora” el. dyl. i hans ögon).
Nawshad Chinigol våldtog henne samt tvingade henne till oralsex.
Nabi Ahmadi våldtog henne två gånger.
En femte man filmade det hela.

Denna kvinnosyn tog dessa män med sig när de kom till Finland. Grattis!


blond kim

God natt från mig och Blake.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 24 (locka till dig bra folk)

Som synes på fotot så känner jag att jag har fått tillbaka ett visst ’glow’ under tiden här på behandlingshemmet.
Det går inte riktigt i ord att förklara vilken enorm skillnad jag känner i mitt mående nu, jämfört med för några veckor sedan.
Jag känner mig som en ’normal’ människa och jag har ett stabilt humör och en nyfunnen livsglädje. Tänk alla dessa år då jag vandrade i dimman och in och ut ur depressioner. Nu har jag kommit tillbaka. Jag alltså. Mitt verkliga jag.


Vissa lever inte som de lär.
Först var det ”lärarinnan” för hälsa och kost som är så bestämd och ordentlig (och skrämmande). Hon tog för sig av frukosten med händerna. Grävde bland korv och ost utan gaffel. Usch.
Sen var det sjuksköterskan som plötsligt tände en cigg. Hoppsan.

Nyss hade vi ”musik och känslor”-grupp. Vi fick spela upp låtar och alla fick sedan berätta vilka känslor som väcktes.
Ja, jag spelade så klart ”Det börjar verka kärlek banne mej” och Dana Internationals ”Love Boy”. Deltagarna kände ”glädje” och ”karneval” och ”midsommar” osv. Själva spelade de melankoliska finska låtar så mina upplyftande val var populära. De kände dock inte igen hebreiskan, utan trodde att Dana sjöng på svenska!
Det blev så klart lite snack om Israel och någon hade varit där och längtade tillbaka. Där ser man.
Jag berättade om min tatuering (achshav ba toro shel ha-rega ha-tov) (ung. nu är det dags för de goda tiderna) och det fick bli dagens motto.

Sprang på en kvinna ur personalen och hon frågade hur det kommer sig att jag är på så gott humör numera. Berättade om den fungerande medicineringen och all terapi och att jag känner mig glad, hoppful och på ett stabilt humör. Hon var mycket nöjd, glad och sken som en sol.


Tillbaka från depressionsgruppen. ”Lärarinnan” höll med mig om mitt eviga mantra. De flesta här går omkring i myspysbyxor och noppiga tröjor. Och sandaler. Det gör inte jag! Ser man inbjudande ut så lockar man till sig positiva människor. Annars blir det bara ett deprimerande grunge-möte av det hela.

klä upp dig

Kvällen avslutades med ett möte med NA – Anonyma narkomaner.
Jag var väldigt frispråkig eftersom alla andra var det också, och jag kände mig trygg. Berättade om sånt som ingen annan känner till. Mina mörkaste hemligheter och mina pinsammaste, mest skämmiga ögonblick. Nu känner elva personer till dessa skandaler.

Och ni heterosexuella vet nog inte hur det känns med detta ständiga komma ut-ande som sker när man är runt nya människor.
Som på mötet då jag berättade om min ex-make (=komma ut). Ingen brydde sig så klart. Dagens unga gör ju inte det. Bland annat därför ska vi sluta tvångsimportera människor från kulturer där det är regel och allmänt accepterat att vi HBT-personer ska kastas från hustak.
Vi har kommit för långt för att vrida klockan tillbaka. Det handlar – för vissa av oss – om överlevnad. Punkt slut.

Tack för en bra dag.

Gilla, dela, följ gärna!