Nu har jag varit på rehab igen

Förlåt. Jag tyckte att det var en fräsig titel på detta inlägg.
Men jo, jag har varit på rehab igen. Eller är fortfarande när detta skrivs; på ett veckolångt återbesök. Den tredje december åkte jag härifrån efter att ha fått de första verktygen till skapandet av ett bättre och fysiskt samt psykiskt mer välmående liv.

Det har var lite lite sommarkänsla här. På samma irriterande sätt som att en massa ställen håller stängt hela juli. Sparlåga så att säga. Dessutom ska verksamheten flytta i slutet av året så saker och ting mer eller mindre avvecklas i ett långsamt tempo redan nu.

Men här har vi varit, jag och Blake, hela veckan och i morgon bitti åker vi hem till Helsingfors igen.
Jag har varit på möten och i diskussionsgrupper precis som förra gången och i fredags höll jag mitt utlovade ”föredrag” då jag berättade om mig och mitt liv och om mitt sätt att se på saker och ting. Det gick bra och var roligt och jag fick applåder av bibliska mått och en handfull nyfikna frågor efteråt.
Handledarna var nöjda även de och en av dem kallade mitt ”föredrag” ”lysande” och ”inspirerande”. Kul att det var lysande och ännu roligare att det var inspirerande eftersom det är just det jag vill göra: inspirera andra. KAN JAG SÅ KAN DU.

Läs tidigare inlägg i ämnet med start här: Rehabilitering – dag 1 (incheckning)

Onsdagskväll

Har haft en bra vecka hittills. Terapin som jag går på fyra dagar i veckan gör mig gott. Gruppterapi alltså. Vi är fyra ’patienter’ just nu, och två handledare.
Ibland är det skönt att få bekräftat sådant som man har haft på känn. Eller att höra någon med andra ord säga det man redan visste. Ofta kommer jag på någonting nytt. Får så kallade ’aha moments’, som Oprah brukar säga.

Någonting fastnar i huvudet varje dag. En ny insikt.
När jag går hem så processar jag sådant som jag tagit till mig under dagen. När kvällen är kommen så är jag helt slut i huvudet och somnar gott.

Känner mig stark idag.
Jag känner mig själv och jag är okej med mina sämre sidor.
Mer om detta nästa gång. Dags att hoppa i säng. Blake sover redan.

Blake och Kim

Hjälp och stöd

Har varit på polikliniken idag och jag måste säga att jag har ett helt TEAM omkring mig. Ett team som vill mig väl och som ”står på min sida”.
Jag blir alldeles rörd. 
Förutom den unga kvinnan på polikliniken så har jag FPA-personer som hjälper med en miljard jobbiga blanketter och annat vardagstjafs som mitt huvud inte orkar hantera just nu. 
Damerna i öppenvården. De på rehab som jag fortfarande kan ringa till. Läkare. Psykolog. Samt de nya vänner som jag har lärt känna under denna rumba. 

Alla vill de mig väl. En fantastisk känsla mitt i all misär. Känner mig inte helt kasserad

Tack för hjälpen, Helsingfors stad. (Av dig har forna hemstaden Stockholm en hel del att lära.)

Lite ansiktsvård nu. Efter 40 måste man kämpa lite…

Rehabilitering – dag 42 (sista hela dagen)

Sista hela dagen på behandlingshemmet är här. Oj, vad det har gått undan.
Den här dagen har varit slapp och slö. Som vanligt vaknade jag 06:00 (utan väckarklocka – så min dygnsrytm är sannerligen tillbaka) och efter morgonmedicin och frukost jobbade jag ett tag på biblioteket.
Asch, jag påbörjade detta inlägg på ett pappersark i bibliotekets anteckningsblock och sedan glömde jag att ta med mig det. Det stör mig lite. Vill inte att det ska ligga där till allmän beskådan men nu är dörren låst. Nåväl…

Ett (här något censurerat) inlägg från Facebook:

En sak som jag tar med mig från behandlingshemmet är vetskapen om att jag inte är galen. All terapi har fått mig att inse att jag har gjort en del galna saker men _jag_ är inte galen.
En handledare (eller om det var psykologen) sa att hon förstod varför jag var så nere när jag kom hit, efter att jag berättat om mina erfarenheter. Jag har en hel del i bagaget som jag inte berättar så öppet om. Som har fått det att slå slint på olika sätt.
(…)
Och så allt det där som sitter kvar från barndomens dagar. Späda gossar med ’udda’ intressen och utländsk bakgrund var inte populära på den tiden. (Därav mitt extrema bekräftelsebehov i vuxen ålder; min vilja att vara omtyckt. Se, allting hänger ju ihop.)

Men jag är inget offer. Det är inte det jag säger. Jag är ju själv den gemensamma nämnaren. Jag har bjudit in drama och elände genom att jag – mer eller mindre aktivt – har gjort fel val. Och trots att jag är skeptisk mot de flesta människor (eftersom de flesta ju är vidriga as) så har jag faktiskt varit en smula naiv! Jag är för snäll helt enkelt. Och vill alla så väl. Jag har insett att jag har den där egenskapen som många damer har, när de dejtar massmördare och andra problemmakare; de vill ’laga’ dessa människor.
Men nu är det slut med allt sånt där. Nu sätter jag mig själv främst.

Vem som helst släpps inte in. Gränskontrollerna är i full gång!

Kvar på schemat: arbete i biblioteket, tvätt och städ samt avskedsmöte i morgon bitti. Sedan checkar jag ut efter en fantastisk vistelse på detta behandlingshem.


För tre dagar sedan checkade det in en kvinna som tillsammans med sin hund bor med oss. Synd att de kom hit just när jag är på väg bort, ty hunden är väldigt söt och kvinnan är mycket trevlig. Skulle gärna lära känna henne lite bättre.
Det är just det som har varit så överväldigande här på behandlingshemmet: alla dessa fantastiska människor. Samtliga har ett problem av någon sort, men de är himla fina och rara, de flesta av dem.

Foto från discogs.com.

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Lena Philipsson och Orup. Både tillsammans och separat. Det slog mig att albumet ”Dubbel” släpptes för hela tio år sedan. Jistanes. Jag hade tippat på tre-fyra år sedan.
Hur som helst. Albumet är ju hur bra som helst.
Lyssna bara på Jag hatar att vakna utan dig, 1 skäl och Bara en polis. Och alla de andra! Härlig mogenpop för oss som har varit med ett tag.

Tack för idag. Nu ska farbror gå till kiosken och handla lite avslutningschoklad, dammsuga, duscha och sova extra tidigt.

Rehabilitering – dag 41 (en ’kilig’ dag, som man säger på västgötska)

En mycket detaljerad genomgång av dagen.
Vaknade vid 06. Drack kaffe och rökte på terrassen. Blake gick på muggen i trädgården. Drack mer kaffe.
Kollade diverse sociala medier.
Klockan 08:15 gick jag till medicinutlämningen för att få min box påfylld. Bad om en huvudvärkstablett då jag har haft spänningshuvudvärk i ett par dagar.
08:59 gick jag till matsalen för att äta frukost. Risgrynsgröt, ett par mackor, juice och surmjölk. Tog med mig en kopp kaffe och rökte.
Vilade ett tag. Vräkte i mig en chokladkaka som jag fick av damerna i köket igår (som tack för utfört arbete). Talade med min vän J.

På eftermiddagen fyllde jag tvättmaskinen och sedan gick jag och Blake på en promenad i skogen. Solen sken och det var vackert och lugnt. Blake var söt när han som vanligt (okopplad som han är här på landet) hela tiden hade koll på mig.

Tvättade klart. Väl ”hemma” tog jag en tupplur och sedan åt jag lunch/middag. Tonfisklasagne och sallad och ett par knäckemackor. Saft och surmjölk. Fick med mig en pirog, en banan och en tomat till kvällsmat. Samt chokladdryck.
Snackade med syrran.

Sorterade papper. Kollade på Teskedsgumman!

De senaste dagarna har jag som sagt haft spänningshuvudvärk och en muskel under skulderbladen på båda sidor kommer i kläm ibland och det gör väldigt ont och strålar ut i armarna. Mycket smärtsamt.
Skulle behöva massage men jag får väl stretcha lite i brist på annat.


Jag är lite rastlös och vill helst bara sova hela tiden. Det är väl därför jag går och lägger mig så tidigt varje kväll. Nu är klockan 20:20 och jag är redo för sängen. Exakt samma klockslag som igår.


Var nyss och hämtade min påfyllda medicinbox.
Ska ta sömntabletterna och hitta någonting halvengagerande att lyssna på som jag kan somna till.

Sammanlagt nio (olika stora) koppar kaffe blev det idag förresten.
God natt.

(’Kilig’ betyder ’tradig’, ’tråkig’, trist’.)