På nya jobbet spelas Roxette på radion

Här på nya jobbet går det bra. Alla är väldigt trevliga och välkomnande och jag är ju en ’easy going’ skojfrisk man med hög arbetsmoral så…
Idag slutade han vars arbetsuppgifter nu är mina. Han tog mig i hand och sa: ”Såja. Nu lämnar jag över ansvaret åt dig. Jag kommer att sakna mina böcker.”

Fick mina passerkort etc. så nu är även jag en sån där viktig typ med grejer kring halsen. Dessvärre med ful arbetsklädsel men jag piffar upp helheten med fin frisyr och lite bling.

De spelar mycket Roxette på radio och nu förstår jag ju varför. Ledsamt. Marie Fredrikssons bortgång kom lite oväntat. ”Efter stormen” är en favorit-LP. Eller -kassett faktiskt.

Låt oss återigen komma ihåg att leva idag (och vara vänliga mot varandra) (och artiga!), ty morgondagen kan vara en myt.

gilla och dela:

Mänskliga möten är Grejen – allt annat är krimskrams

Min sorgeprocess är en smula utdragen.
Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta.
Men jag pratar mycket med henne även här och nu.
Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd.
När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.”
Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst!
När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.

Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt.
Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.

Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.

Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss.
Det lärde hon mig.

gilla och dela:

En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.

gilla och dela:

Familjeliv som i Desperate Housewives

Blake

Idag kom en väninna över på en kopp te.
Hon berättade om sin ”stressiga helg”. Det hade varit marknad på barnens skola och hon och maken hade bakat och fixat och lagat senap och så vidare.
”I helgen satt jag i åtta timmar och skrev innehållsdeklarationer på små, små papperslappar som jag sedan omsorgsfullt klistrade på alla burkar och förpackningar.”
”Detta påminner mig om Desperate Housewives”, sa jag och hon undrade på vilket sätt.
”Ja, alltså. En massa föräldrar stressar halvt ihjäl sig och de kanske knaprar lite piller för att orka lite mer och sedan susar de in på marknaden, uppklädda till tänderna och med enorma smil på läpparna och alla låtsas vara så fruktansvärt lyckliga och perfekta föräldrar i perfekta familjer men i själva verket är alla helt… slut. Och så jämför sig föräldrarna med varandra och alla andra är bättre och alla får ångest och känner sig dåliga och otillräckliga och så vidare.”

”Ja men så är det ju”, svarade min väninna med en suck.

Ibland sörjer jag det faktum att jag – med allra största sannolikhet – aldrig kommer att få vara en ”normal familjefar”, men allra oftast är jag glad över att jag är den jag är och att jag har gjort de val som jag har gjort (och då talar jag så klart inte om sexuell/emotionell läggning, som ju inte är någonting man kan välja till eller välja bort).

Jag och Mitt Innehållsrika Liv® är tillräckligt stressigt och pressigt.
*suck*
Några hundar och en karl vore lagom för mig.

gilla och dela:

Året var 1986

Nu ska farbror bli sentimental och nostalgisk igen.
Idag har jag lyssnat mycket på LP:n ”Runaway” och jag kommer så väl ihåg när jag köpte den. Jag bläddrade snabbt fram datumet i min dagbok från 1986 och ja, jag kom ihåg rätt.
Jag köpte skivan på Rydéns i Fristad (på den tiden då jag talade väldigt bred och mycket bonnig västgötska). Damen som jobbade hade kort, brunt hår (jag har aldrig förstått mig på kvinnor med kort hår) och hon blev lite sur när jag köpte sista exemplaret eftersom hon just spelade LP:n i butiken (och alltså fick vänta på följande veckas leverans innan hon kunde fortsätta spelandet).
Ha!

Jag var ett ensamt bögbarn ute i Västergötlands förfärliga skogar. Allt jag hade var popmusiken och böckerna, där jag satt ensam på mitt rum. Ständigt ont i magen pga mobbning och sånt. Usch. Jag flydde in i popmusikens och böckernas underbara värld, och där är jag väl kvar än idag.

På den tiden fick vi jobba för att få _köpa_ den musik vi ville lyssna på. Jag diskade och städade och lagade mat och passade min lillasyster för att få min månadspeng om 100 SEK, så att jag kunde köpa en LP för 85 och lösgodis på B&W i Borås för resten.
Till en början hade vi bara en (1) kassettbandspelare och den fick vi barn ha en dag i taget, i tur och ordning.
(Jag blev således mycket glad när jag fick en FREESTYLE i julklapp år 1984.)

Idag sitter de bortskämda glinen och laddar ner slit-och-släng-musik (illegalt dessutom). De får allt de vill ha genom att klicka runt lite på nätet.
Men då lär de sig heller inte att uppskatta musiken. Eller att man måste jobba lite för den. Samt vänta på riktiga albumsläpp osv. Och noga välja ut vilken LP man helst vill ha.

Och därför, mina damer och herrar (och övriga), kommer de heller aldrig att ha lika fina musikminnen som vi farbröder!

gilla och dela:

En onödig dag som snabbt glöms bort

Veckan började helt okej.
Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.

Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.

Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Så känns det idag.
Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga.
Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.

gilla och dela:

Ibland stänger jag av

Om man som jag är livrädd för ensamheten – den ofrivilliga ensamheten är mitt livs största skräck – så är man så klart glad och tacksam över att ha människor omkring sig. Människor som bryr sig om en och som vill en väl.
Jag är till en viss gräns en väldigt social person, men jag har ett enormt stort behov av att få välja att vara ensam med jämna mellanrum.

Då är det ironiskt och irriterande att det just under sådana dagar ständigt piper i telefonen och i diverse appar. Och så kommer det meddelanden på alla tänkbara appar som jag i vanliga fall inte använder för att konversera med människor (att kommunicera ja, men inte konversera), som exempelvis instagram.

Så det piper och det plinkar och det plonkar och jag känner mig dum över att bli irriterad över att människor vet att jag existerar.

Men. Jag har lärt mig att stänga av. Ibland gör jag det. Jag stänger av telefonen, loggar ut från alla sociala medier och jag kollar inte ens min epost. Och om det mot förmodan skulle råka ringa på dörren så öppnar jag inte.
Då vill jag bara vara i fred.

För några år sedan hade jag ett deltidsjobb som innebar en massa kontakt den elektroniska vägen. Vi hade inget fysiskt kontor och vi befann oss i olika länder.
Det var så fruktansvärt ångestframkallande att hela tiden – inte minst på mina lediga dagar (eller rättare sagt: de dagar då jag jobbade på ett annat deltidsjobb) – bli kontaktad.
Det började med ett meddelande på whatsapp. Jag svarade så klart inte eftersom jag inte var i tjänst. Då kom det ett vanligt SMS. Sedan ringde telefonen. Därefter ett meddelande på messenger. Sedan ett mail. Ibland även ett meddelande på twitter.
Och jag blev så fruktansvärt stressad och jag försökte så många gånger förklara att jag inte besvarar försök till kontakt under mina ”lediga” dagar.

Nån gång somnade jag med mailprogrammet på i datorn och jag hörde hela natten hur det plingade när det kom jobbrelaterade mail (hade en särskild signal för dessa mail). Det var så stressande, så stressande och jag drömde mardrömmar om hur folk och fä slet i mig.

Det är just den känslan jag får under dessa dagar då jag vill vara i fred: att människor sliter i mig. Att de vill ha någonting av mig. Att jag måste göra någonting för dem. Att jag måste ta ställning till någonting.

Därför stänger jag av då och då.
I början drabbades folk av fullständig panik och när jag väl slog på telefonen så fanns där meddelande efter meddelande: ”Men gu’! Är du okej? Har det hänt nåt?”
Jag har sedermera förklarat att ibland vill jag inte vara tillgänglig.
Inte för att jag är så vansinnigt eftertraktad och viktig, utan för att jag behöver det.

Så nu vet du det.
Ibland är jag otillgänglig.

gilla och dela:

Kollade på fotboll (jistanes!)

Igår rycktes jag med i fotbollsfebern. Flera utav mina vänner jollrade om kvällens match mot Lichtenstein och under förkvällen såg jag glada personer med finska flaggan på stan så jag, som inte har en endaste liten sportig ådra i min schlagerbögskropp, slog mer ner i soffan för att se matchen.

Till en början utan ljud, ska jag erkänna. Men efter första målet började jag titta på allvar. Med ljud och allt. Blake, min hund, undrade vad som stod på och varför jag applåderade och tjoade och tjimmade.

Eftersom jag är en glad amatör var jag även tvungen att googla mitt under matchen…

När slutsignalen sedan ljöd så såg jag fyrverkerierna från min balkong. Jag kände hur det kokade på stan; det var som en mindre tryckvåg och det var en rätt härlig känsla.

Jag kanske börjar förstå det här med sport nu. Äntligen. Det är lite som Eurovision men utan paljetter och med brunstigare karlar. *gulp*

Jag var nyligen på mitt livs första hockeymatch och nu har jag kollat på fotboll.
Hur ska detta sluta?

gilla och dela:

Herrklubben – hyfs och fason

(Förhoppningsvis) blivande gubbe.

Igår var jag återigen på vad jag har kommit att kalla ’finlandssvenska herrklubben’.
Det är härligt att umgås med människor som är dubbelt så gamla; man lär sig mycket.
I dagens dårhussamhälle prioriteras ungdom – ju yngre man är desto bättre. Nej tack, vi behöver inte ”fler unga i politiken”. Inga fjuniga rödkindade typer i beslutsfattande positioner. Då blir det bara kaos.

Idag berättade en herre att han och en vän en gång smygrökte i ett gathörn då de såg presidenten komma gående (de var 10-11 år). De släckte snabbt sina cigaretter och de skämdes. ”Det blev ett långt samtal med president Paasikivi”, fnittrade han. (Googlade. Nämnde president dog 1956, så ni förstår ju hur gamla gubbarna i herrklubben är!)

En annan berättade att han som spjuver var ute och sprang. Han hade på sig nån typ av väst med skolans namn på. Då, på en bro, fick han syn på en dam (jag missade vem, men det var väl kanske en presidenthustru eller liknande). Han sprang fram till damen. Han bockade djupt och sprang sedan vidare.
Någon dag senare berättade lärarinnan att damen ringt till skolan och sagt att ”ni har så artiga elever hos er, speciellt den rödhårige joggande gossen”.

Det var tider det. Folk kunde uppföra sig. Och folk klädde upp sig. Inga trasiga jeans som visar arslet. Inga gröna vilda frisyrer och inga ansiktstatueringar eller -piercingar. Artig och respektabel var man.
Underbart.

gilla och dela: