Fet?

På måndag ska jag för mina ”kollegor” i gruppterapin hålla ett litet ”föredrag” om mig och mitt liv.
Istället för att bara stå och rabbla upp en massa fakta och händelser så ska jag använda mig av rekvisita (mer om det vid ett senare tillfälle). Jag har därför gått igenom gamla foton och jag var nära att vomera när jag såg fotot nedan.

I tonåren och i början av de 20 så var jag besatt av min vikt. Det var väl det gamla klassiska: har man ingen kontroll över saker och ting så kan man väl åtminstone kontrollera sin kropp.

Jag trodde alltså att jag var fet.

Skulle inte säga att jag var anorektisk men jag var på väg åt det hållet.

Gilla, dela, följ gärna!

Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var det värt. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

Gilla, dela, följ gärna!

”Slumpen” existerar inte

Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.

Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.

Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag.
Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.

Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.

Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.

Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.

Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta.
Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting.
”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren.
Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”

Så är det.

Tänk om detta är kvällen då något underbart händer
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.
Gilla, dela, följ gärna!

Året var 1993

Året var 1993 och detta gubbåbäke var 18 år. Tänker nu berätta för ungdomarna hur det här med sociala kontakter fungerade på den tiden.

Jag bodde i en studentbostad och där fanns ingen telefon. Mobiltelefoner fanns så klart inte. Samma sak med internet. Ville man kontakta mig så fick man helt enkelt skriva ett brev. Eller så kunde man försöka nå mig via växeln i skolan.

Avtalade tider höll man på hårt. Till familj och vänner ringde jag på avtalad tid från en telefonkiosk (en sån där ”hytt” med en telefon, där man tryckte ner mynt i en springa). På utsatt tid satt mottagaren hemma och inväntade det inkommande samtalet.

Skolkamrater (även de telefonfria) kunde ibland dyka upp bakom ytterdörren. De kom för en fika eller för att bjuda med mig på en tur på stan. På den här tiden kunde man verkligen få oväntat besök och det var inget konstigt med det. De flesta var inte psykopater, som numera, så man behövde inte vara rädd.

På den här tiden lånade man också saker av varandra. Jag minns att jag lånade en minimal TV av en bekant. Skärmen var max 30 cm bred. Jag kunde se på ett fåtal TV-kanaler och jag hade tur eftersom jag kunde ratta in MTV. Utan bild, men med ljud! Och det var ju musiken jag var ute efter eftersom MTV på den tiden var en musikkanal.

Ja, det låter väldigt stenålders och oerhört trist och fattigt, men vi visste inte bättre. Det var som det var och vi var ju så ”moderna” i jämförelse med vad våra föräldrar berättat om dåtiden.

I ur och skur och genom snön tog jag mig till och från skolan. Hade kedjan på cykeln hoppat eller om jag inte hade råd till en bussbiljett så promenerade jag många många kilometer. Inga sura miner. Vi var inte så bortskämda på den tiden.

Det var ett blygsamt liv vi levde då.
Men jag tror nog att vi var lyckligare.

Gilla, dela, följ gärna!

27 år hit eller dit…

Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver.
De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig.
Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.

För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.

Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.

Är det inte lite deprimerande?

Gilla, dela, följ gärna!

Flerspråkig AA-helg

Lördag 16 februari

Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.

Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.

Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.

Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.

Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär. 

Söndag 17 februari

Oh, vilken fin dag. 
På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. 
Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. 
Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. 
”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).

Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. 
Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.

Språk är som sagt viktiga grejer.

Gilla, dela, följ gärna!

Ta lite sexuellt ansvar, medborgare!

Idag ska vi vara lite sexualpolitiska, eller nåt. 
Vi är ju alla vuxna här. 
Jag var på ett läkarbesök i veckan: den årliga kontrollen av sexuellt överförbara sjukdomar. 
Jag är ju pryd, tillknäppt och konservativ men en gång per år kollar jag upp rubbet.

Redan nästa dag fick jag besked. Har inga sjukdomar. Inte ens HIV. Numera kommer beskedet via SMS. Annat var det på 90-talet då man 
a) fick vänta i en hel vecka på att få svar och 
b) fick gå till läkaren för att få sin dom. 
Det var en vecka av extrem ångest.

Om ni, promiskuösa huliganer, tar lite mer ansvar så kan vi utrota alla ’onödiga’ sjukdomar. 
Tips:
– ligg inte runt – sex är fantastiskt med EN väl utvald person
– gå på årlig läkarkontroll

Bonustips:
Ditt sexliv måste inte vara grått och trist fastän du inte viker tros- eller kalsippkanten åt sidan för varje heting som kommer med inviter. Med den väl utvalda partnern kan du gå bananas och göra en massa lajbans.

Ha en frisk söndag och kommande ny vecka. 

Gilla, dela, följ gärna!

Schlagerfjollans död

Sätt er ner så ska ni få höra nåt ni inte trodde att ni skulle få höra från schlagerfjollans trut.
Jag har tappat intresset. 
Det har gått mig förbi att MF börjar i afton.
Anledningarna är nog många. MF började haverera när tävlingen började kallas ”Mello” (fy fan) och allt skulle bli så mjäkigt och nåt som tilltalar alla. Och så de där patetiska förbannade ballongerna som publiken måste vifta med.
Och så musiken… Rap-crap och annat skräp. Borta är de tydliga refrängerna och de spirituellt upplyftande tonartshöjningarna.
För att inte tala om den så tvångsmässigt politiskt korrekta inramningen av programmet. *gäsp*

Och i år – då Eurovision äger rum i Israel – så kommer svenskens ohälsosamma och mycket vulgära Israelbesatthet in i bilden. Redan innan tävlingen har dragit igång så har hjärntvättade svenskar synts paradera med skyltar med budskap som ”nej till apartheid”. 

En gång för alla: det existerar ingen apartheid i Israel. Bara SLUTA!
Tänk att min kille som i sitt hemland blev uppfostrad till att hata judar och Israel har kommit på andra tankar då han har ”utbildat” sig, men för svensken är detta helt jävla omöjligt. Men så har h*n ju en antisemitisk regering och lögnaktiga, lismande, Israelhatande journalister i stora lass. Värre än i islamistiska helveteshålan Irak alltså…
Så lycka till!
Framtiden ser ljus ut.

Gilla, dela, följ gärna!

Hjälp och stöd

Har varit på polikliniken idag och jag måste säga att jag har ett helt TEAM omkring mig. Ett team som vill mig väl och som ”står på min sida”.
Jag blir alldeles rörd. 
Förutom den unga kvinnan på polikliniken så har jag FPA-personer som hjälper med en miljard jobbiga blanketter och annat vardagstjafs som mitt huvud inte orkar hantera just nu. 
Damerna i öppenvården. De på rehab som jag fortfarande kan ringa till. Läkare. Psykolog. Samt de nya vänner som jag har lärt känna under denna rumba. 

Alla vill de mig väl. En fantastisk känsla mitt i all misär. Känner mig inte helt kasserad

Tack för hjälpen, Helsingfors stad. (Av dig har forna hemstaden Stockholm en hel del att lära.)

Lite ansiktsvård nu. Efter 40 måste man kämpa lite…
Gilla, dela, följ gärna!

Livet är trist nog som det är

Varför skriva en tråkig inköpslista när man kan skriva en festlig?
Gäller allt här i livet: varför göra allting så tråkigt och grått när det kan göras färgglatt och festligt? Är inte vardagen tradig nog så det räcker?
Mina inköpslistor sparas under året och förvandlas till ett konstverk i januari 2020. 
(Idén kom till mig när jag levde med Ryssen och våra inköpslistor var trespråkiga.)

Gilla, dela, följ gärna!