Rötter

Ju äldre man blir desto viktigare blir ens rötter.
Jag har just fått reda på att min farfars far Ville var skogvaktare i Österbotten och en dag dök det upp tre störiga män som attackerade honom. Ville slog ihjäl en av dem med sin spade. Han blev dömd till ett kortare fängelsestraff (självförsvar).
Ja, Ville och nån puma som jag inte vet namnet på fick sedan en massa barn. Bland annat min farfar Lauri, som i sin tur fick en massa barn med frugan Laina. Vissa flyttade till Sverige. Däribland min far. Han träffade min mor och sedan kom jag in i bilden och gjorde livet festligare för de flesta.

Min mormors föräldrar Mikko och Maria samlade ihop sina ägodelar och hela barnaskaran och blev förflyttade från Karelen när ryssarna härjade och envist skulle ockupera och ha sig.
De kom till Österbotten och mormor träffade morfar och de fick en massa barn och fortsatte västerut, till Sverige, och långt senare ploppade jag ut ur deras dotter, min mor.
Och så fick jag veta att min morfars mor Jenny som barn blev såld på en marknad. Jenny hade en tvilling och familjen hade inte råd att behålla båda barnen, så det ena såldes. Jistanes.

Tänk att alla dessa människor (varav de flesta endast är namn för mig) stred för detta land som jag så småningom ”återvände” till. Och idag fick jag rösta i mitt första finländska riksdagsval. Aj aj, det känns så flott och festligt. En lyfter på hatten och bugar och tackar.

Gilla, dela, följ gärna!

Urladdning

Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA!
Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”.
Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.

Det var skönt. 
Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)

Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.

så jävla irriterad
Gilla, dela, följ gärna!

Politik och terapi

Söker svar. 
Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar. 
De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar. 
Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem?
Söker svar. 

Hej från gruppterapin. 
Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga).
Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra. 
Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.

Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.

Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.

Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”.
Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”

Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är.
Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.

Vad hände i gruppterapin idag då?
Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.

Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit. 
”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.

Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.

Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.

”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.”
Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”

Gu’, vad skönt det var att få häva det ur mig.

Gilla, dela, följ gärna!

Muskelberget på bussen

Mitt Händelserika Liv, del 239 984 980.

Så. Jag satt på bussen en helt vanlig torsdag, på väg hem från terapin. Jag noterade att bakom mig satt ett muskelberg. Jag går inte igång på jättemuskler men jag tyckte att han hade snygga händer på nåt vis.
Han klev av strax innan jag skulle av och han stod vid dörrarna framför mig och spände sig. Han tittade inte det minsta på mig men det kändes lite som att han visade upp sig.
Han hade bara t-shirt på sig på överkroppen och det var lite märkligt, tänkte jag. Faktiskt tänkte jag ett par snuskiga tankar också, det ska jag erkänna.

Kom hem. Satt i ett möte. Min mobil pep och jag fick ett meddelande på en sån där ”vuxen-app”.
”Aah tja, jag såg dig på bussen för ett tag sen” osv.
Det visade sig att det var muskelberget!
Visst var det väl tossigt!?

Nåväl, jag svarade och skrattade lite och sedan gick det som det brukar: han var en k*t arab som skickade mängder av pe*isbilder och han ville ses för att göka, vilket jag så klart inte var intresserad av.
Han hade ändå vett att be om ursäkt över att han hade skickat alla dessa pe*isbilder. Alltid nåt.

Ja. Det var min torsdag det. Fick lite uppskattning efter en oskyldig bussresa, även om jag bara var ett stycke kött. Tack ändå, för det lilla!

Gilla, dela, följ gärna!

Mänskliga framsteg

Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i. 
Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland).
Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel!
Och helt otänkbart för ett par år sedan. 
Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.

madonna like a prayer maxi single

Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.

Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner. 
Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.

Tack för det.

Gilla, dela, följ gärna!

Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.


Gilla, dela, följ gärna!

Om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser

En psykologisk thriller i tre delar, om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser.

Del 1

Året var 1995. Jag var 20 år. Jag befann mig på en nattklubb i Stockholm. Denna nattklubb besökte jag flera kvällar i veckan så det var inget märkvärdigt med denna kväll.

En äldre iransk man var på plats. Vi brukade stöta på varandra här och där och vi växlade några ord varje gång. Jag minns än idag hans lite slemmiga röst och fula brytning.

Jag var väldigt tunn och späd och ett oerhört lätt offer. Iraniern slet in mig på toaletten och utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Under tiden klappade han på mig och upprepade: ”Du är så snäll, du är så snäll”. Om och om igen. ”Du är så snäll.”
Han ejakulerade på golvet och jag mådde illa och sprang hem.
Skrev väldigt kort och sakligt om händelsen i min dagbok. Inga detaljer. Men jag minns allting glasklart i mitt huvud.

Iraniern drev en kiosk på Götgatan, min hemgata på den tiden, och jag sprang ofta på honom på gatan och på bussen. Han gjorde närmanden och en gång skrek han någonting i stil med: ”Du ligger med vem som helst, men inte med mig. Varför?” Det ekade på hela Södermalm.
Det låg så klart ingen sanning i iranierns påstående. Varför skrek han så?

Del 2

Denna händelse hade jag förträngt. Terapin som jag går i just nu har fått mig att våga minnas. Det finns en väldigt psykologisk mekanism bakom detta.

Ett par år senare. Jag sprang på samme man på en annan nattklubb. Här vill jag inte gå in på några detaljer (ingenting ”sånt” hände), utan jag vill bara förklara varför jag självmant satte mig i hans bil.
Jag ville inte tro att han var ett svin. Jag var väl ung och naiv och ville fortsätta att tro gott om människor.
Jag ville inte längre vara ett offer. Hans offer. Jag ville återta kontrollen. Därför satte jag mig i hans bil och dikterade vad som skulle hända härnäst. (Det slutade dock med att jag hoppade ur bilen och gick hem.)

Del 3

Varför vill jag minnas den andra händelsen? Kunde jag inte bara ha lämnat den i glömskans dal?
Nej. Den förklarar så mycket. När jag väl kom ihåg händelsen med bilen så ville jag förstå varför jag då agerade som jag gjorde.
Jag har känt mig ”dålig” på grund av den andra händelsen, utan att jag har vetat varför jag har känt så. Utan att minnas så skulle jag ju aldrig ha förstått att det inte var jag som var ”dålig”.

Jag ville ju ”återta kontrollen” och sluta vara ett offer. (Jämför exempelvis med psyket hos en del pedofiler, som själva blivit utsatta som barn.)
Vidare ville jag minnas detta eftersom jag får en förklaring till varför jag hatar att någon tafsar på mig. För ett tag sedan var det en slemmig gubbhand som kom mot min kropp och gubben väste att han var ”tvungen att känna lite på mitt håriga bröst”. Min starka reaktion överraskade mig, när jag skrek att ingen rör mig utan lov.
Min kropp är min.

Det kanske också förklarar varför jag aldrig – som så många andra – har haft en ”promiskuös period”. Väldigt få har fått dela säng med mig, och då har det handlat om något mer än bara sexuell lust och njutning.
Min är kropp är helig. Jag bestämmer själv vem som ska få njuta av den.

Därför är jag glad över att jag går i terapi.
Jag är i en trygg miljö och gräver fram saker ur mitt medvetande, som jag måste ta itu med för att förstå mig själv.
Och för att i förlängningen kunna älska mig själv (och förlåta mig själv för någonting som jag inte ens borde behöva be om förlåtelse för).

Gilla, dela, följ gärna!

Onsdagskväll

Har haft en bra vecka hittills. Terapin som jag går på fyra dagar i veckan gör mig gott. Gruppterapi alltså. Vi är fyra ’patienter’ just nu, och två handledare.
Ibland är det skönt att få bekräftat sådant som man har haft på känn. Eller att höra någon med andra ord säga det man redan visste. Ofta kommer jag på någonting nytt. Får så kallade ’aha moments’, som Oprah brukar säga.

Någonting fastnar i huvudet varje dag. En ny insikt.
När jag går hem så processar jag sådant som jag tagit till mig under dagen. När kvällen är kommen så är jag helt slut i huvudet och somnar gott.

Känner mig stark idag.
Jag känner mig själv och jag är okej med mina sämre sidor.
Mer om detta nästa gång. Dags att hoppa i säng. Blake sover redan.

Blake och Kim
Gilla, dela, följ gärna!

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält. 
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland. 
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt. 
”Jag saknar ord”, sa en. 
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan. 
En tredje grät.

Det var skönt. 
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.

På väg hem genom ett grått Helsingfors.
Gilla, dela, följ gärna!

Det bor ju en ’entertainer’ i mig

Vad har hänt den här helgen då?
Jo, på måndag ska jag hålla ett ’föredrag’ – om mig och mitt förvånansvärt händelserika liv – inför terapigruppen. Ni kanske känner mig så pass väl vid det här laget att ni förstår att jag inte bara kommer att stå rakt upp och ner och läsa från ett papper.
Nej nej nej. Jag gör en show av det hela, med rekvisita och hela baletten.

Det blir peruker (som symboliserar mitt vilda liv som ’club kid’), flaggor (svensk, finsk och israelisk, samt eventuellt en regnbågsflagga, men jag är osäker då den känns kidnappad och nedlusad av vänsterextremister i fantasifulla, aggressiva frisyrer), bloggböcker, några tidningsartiklar, judeattiraljer samt en och annan tom förpackning antidepressiva. Klädseln (se foto) får symbolisera mitt musikaliska jag.
Det blir förresten även en brasiliansk flagga (p.g.a. ex-makens influens), samt en dansk dito (Köpenhamn har betytt mycket för mig eftersom min församling ligger där).

I fredags kväll var jag spontant ute och sjöng karaoke. Jag frågade en av mina rumskompisar om han ville följa med och förvånande nog ville han det. Det var ju fredag och därmed lång kö till mikrofonen så jag hann med en enda låt innan jag ville åka hem.

I lördags var jag på AA-möte. Fick en massa ’aha moments’ och jag pladdrade på utav helvete. Mer om det nån annan gång.
En väninna bad mig att följa med för att se på Finlands uttagning till Eurovision på storbildsskärm på en nattklubb. Jag tackade först nej men ångrade mig och tänkte att ”varför inte?”. Det var kul att se väninnan. Efter att Darudes låt ”Look Away” valts att representera republiken i världens bästa stad Tel Aviv åkte jag hem.
Jag tyckte för övrigt att samtliga tre låtar i UMK-uttagningen kändes väldigt ”trötta”.

Gilla, dela, följ gärna!