Äntligen besked!

Jag firar att jag _äntligen_ fick veta att på måndag får jag till slut åka iväg till den där herrgården/behandlingshemmet för att få vård ang. panikångestattacker, återkommande depressioner och annat skräp. Och som nybliven hemlös är jag hemma hos en vän och tvättar och alla mina kläder är nedpackade så jag lånar det fräsigaste som finns i min väninnas klädkammare.

Utanför matbutiken stod ett gäng alkisar och en av dem kom emot mig med öppna armar och sa: ”Får jag krama dig? Vore jag lagd åt ‘det’ hållet så skulle jag definitivt välja dig.”

Man måste ha lite humor (och bjuda på sig själv) för att orka med detta dåraktiga samhälle.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag köpte bindor pga mens

menscertifiering
Hittade inget mer passande foto…

Dagens humoristiska inlägg (passande nu när ‘menscertifiering’ är på tapeten i det skogstokiga Födelselandet).

Ska hälsa på en väninna.
Hon: ”Jag fick just mens. Kan du köpa med dig bindor?”
Jag: ”Alltså bindor. Inte tamponger?”
Hon: ”Nej. Bindor. Såna med vingar.”
Jag: ”Jag har av förklarliga skäl aldrig köpt bindor. Finns de i olika storlekar för olika storlekars fi**or, eller hur funkar det? Hur stor har du?”

Jag stannar här.
Ha en rolig dag. Trots all misär.

Gilla, dela, följ gärna!

Hästkrafter?

biltankare
Första – och hittills enda – gången i mitt liv som jag har tankat en bil.

Min kille är lite mycket sugen på att skaffa bil.
I morse visade han en massa bilar som var till salu på någon site.
”Mhmm… Jaja… Verkligen fin. Säkert jättebra”, mumlade jag.

När vi sedan var ute med hundarna så passerade vi en parkerad bil och pojkvännen blev eld och lågor. Han talade inte bara om bilens ”skönhet”, utan även om cylindrar (vad det nu är) och motorer och ”manuell och automatisk” och jadajada.

”Hörrö du”, sa jag. ”Jag vet inte vad du talar om. Jag vet absolut ingenting om bilar och jag är inte det minsta intresserad. Om du däremot skulle säga att ‘det där var en fin färg på den där bilen’ så skulle jag kunna kommentera saken. Och jo, den här bilen är ju väldigt vackert röd.”

Alltid när någon bekant ska plocka upp mig med bil någonstans så säger han eller hon att ”jag kommer med den och den bilmodellen”.
”Snälla”, svarar jag alltid, ”tala klarspråk – vad är det för färg på bilen?”

Gilla, dela, följ gärna!

Jul i oktober

loveDen här dagen – som började så tråkigt – blev ju rätt festlig ändå.
Jag har ju väldigt roliga vänner alltså. När jag kom hem till en av mina grannar (oops! före detta grannar eftersom jag ju är bostadslös just nu och inte längre bor i denna byggnad) som jag huserar hos tills jag kommer iväg till den där herrgården/behandlingshemmet så hade hon och två gemensamma vänner bestämt sig för att det var julafton. (Vi går alla igenom ‘lite’ jobbiga saker just nu, så vi gör lite ”konstiga” saker…)

Julmat, inklusive en kalkon, stod i ugnen. Julmusik på hög volym. Ett vackert dukat bord. Ett redigt, traditionellt julfirande helt enkelt.
De bad mig att bjuda över min kille också.
”Festligt att en muslim och en jude ska fira ‘jul’ med ett gäng fruntimmer mitt i oktober”, sa jag.
Han skrattade. Han är väldigt vacker när han skrattar.

Vi åt och drack och önskade god jul. Min kille var väldigt irriterad på grund av att han som asylsökande utnyttjas av sin arbetsgivare (jag kommer att skriva en artikel om detta och skicka in till Hufvudstadsbladet – vänta bara), så han söp till rejält (har full förståelse).
Jag hade aldrig tidigare sett honom packad. Inte ens berusad, när jag tänker efter.
Själv dricker jag ju ingen alkohol (längre).
Till slut tvingade jag honom att gå och lägga sig.

”Om det är julafton idag så betyder det att det är nyårsafton – dvs min födelsedag – om en vecka så då förväntar jag mig presenter”, sa jag.
”Vad önskar du dig?”
”En ny lägenhet.”
”Okej.”

Gilla, dela, följ gärna!

Hemlös och arbetslös och allting strular

Varför måste allting vara så jobbigt hela tiden?
Packar väskorna inför herrgården/behandlingshemmet. Åker till Malm för att träffa en dam för att få de papper jag behöver ta med mig.
Nej. Jag kan inte åka idag eftersom ‘bossen’ på herrgården ej varit anträffbar och därmed inte kunnat bekräfta min plats. Kanske får jag åka i morgon.

Eftersom jag nu är HEMLÖS så åkte jag vidare till Elielplatsen mitt i city för att fixa en poste restante-adress (och skulle köpa en mobilbiljett men appen skulle så klart uppdateras och det tog ju en evighet. Har inget buss/metro-kort just nu eftersom psykopatexet slarvade bort det).
Jaha. Den så kallade ”Posten” gör om systemet och detta ställe öppnar först i morgon.

Tar metron till ”Posten” i Hertonäs. Irrar runt. GPS-kärringen tar mig runt i cirklar och säger saker som: ”Kör in i rondellen” fastän jag klart och tydligt angett att jag promenerar.
”Men jag KÖR INTE BIL, j@vla kärring!” skrek jag högt till mobilen och folk blängde. Hittade till slut.

En blankett att fylla i och skicka in.
Jaha. Nu gick biljetten ut pga allt flängande. Köper ny. Appen vill uppdateras igen.

Äntligen på Järnvägsstationen. Missar tåget. Stör mig på den dåliga ”svenskan” på skylten. Kan de inte ge jobbet till nån som behärskar landets andra officiella språk? *räcker upp handen*

Och trots -13 kg så är mina fingrar så feta att jag hela tiden kommer åt fel bokstav (ex. just här skrev jag ”gel” istället för ”fel”).

Nu äntligen på tåget mot flygplatsen för att kliva av i Hoplax och ta buss 550 till Sockenbacka för att hämta hundarna hos vän A för att ta dem till vän B. (Mycket mer elände kan hända innan jag är framme.)
Och sedan invänta samtal med besked om jag kommer iväg i morgon eller ej.

Fylla i blanketter och söka lägenhet och jobb. (Pga lastgammal så lär jag få ett ”nej tack” IGEN.)

Och hade jag fått samma bostadsbidrag som min asylsökande granne (dvs 99% av hyran – inte 40% som jag fick) så hade jag inte behövt bli hemlös. Men vi vet ju alla att de asylsökande får allt serverat medan medborgarna får bo på gatan eller bussen. (Sen tycker folk och fä att det är konstigt att de så kallade ”främlingsfientliga” partierna bara växer.)

Gäller dock ej min ”raketforskande” kille som sliter på sitt skitnattjobb på ”Posten” (15 nätter på raken nu) för en pisslön och när lönen kommer så har de alltid dragit av tre-fyra arbetspass eftersom de tror att han är dum i huvudet. På detta sätt utnyttjar de migranter. Vet hut!

Och varför avvecklades Posten? Alla dessa j@vla ”serviceställen” på de mest märkliga ställen. Vad är ett samhälle utan ett VANLIGT POSTKONTOR?! Big mistake.

Nu är jag irriterad. Ursäkta mitt j@vla språkbruk!
Jag är en mycket otålig person.
Jag vill att saker ska flyta på!

Gilla, dela, följ gärna!

Nu vänder vi blad

En ”liten” nyhet.
Från och med idag är jag hemlös. Jag ska ju åka iväg till en herrgård för att få vård ang. min stress, press och ångest så jag sade jag upp min lägenhet.
När jag kommer därifrån om en och en halv månad så börjar jag om på ny kula. Hyran är dessutom hutlös. (1000€ för 36 kvm/månad, och inte ens i centrum. Lyxigt och fräscht iofs, (och i en ”bra” stadsdel) men ändå inte alls kosher!)

Har trivts jättebra men jag vill börja om igen. Förhoppningsvis hittar jag och ”Min kille” (som jag ju inte längre nämner vid namn pga säkerhetsskäl) (pga irakier och rädd för den patetiska irakiska milisen) en bra bostad snart, där vi kan bygga upp ett gemensamt liv från scratch.

Jag sålde/gav bort/slängde alla mina möbler och mina personliga tillhörigheter huserar i mina vänners källarförråd. Vill inte släpa med mig en massa dåliga energier så nu börjar jag om på ruta 1.

Som ni kanske har förstått så har jag haft ett jobbigt år. Men nu vänder vi blad.

Min sista gest: gav min enorma, eleganta blomkruka till de rökande hyresgästerna som stannar kvar. De kastar fimpar överallt. Skrev ”Tuhkis” (slang) och ”askkopp” på den för att ingen ska sno den. 😌
Och som den tvåspråkiga språknazist jag är så skrev jag så klart på landets båda officiella språk. (Plus på engelska på baksidan.) (Finland är snart trespråkigt.)
Sån är jag.

Nu ska jag flyttstäda. I morgon – eller senast på tisdag – åker jag till behandlingshemmet.

Nu vänder vi som sagt blad. Och bladen är väldigt vackra så här års! 🍁

Gilla, dela, följ gärna!

Överkänslighetshelvetet

Det jobbiga med att vara jag är att jag är en sådan överkänslig person.

Allting känns så mycket och så starkt och en sådan person kan lätt börja självmedicinera för att komma ner till en ”normal” nivå.

Att känna glädje och lycka kan vara trevligt när man känner dessa känslor gånger 500 (även om man kan bli lite lätt manisk också).

Problemet är det här med oron, sorgen, rädslan.

I mitt fall kanske mest oron.
Jag oroar mig för allting mest hela tiden och jag har flera gånger fått höra att jag gör det mesta till självuppfyllande profetior.

Det ligger mycket i det påståendet, inser jag nu som vuxen, erfaren man.

Speciellt i så kallade kärleksrelationer så har jag så ofta varit ”säker” på att bli lämnad, sviken, sårad att jag (mer eller mindre) omedvetet sett till att det har blivit just så.

Det är inte lätt att bli av med den där gnagande oron.

Ibland känns det till och med så att man är som lyckligast och mår som bäst när man faktiskt är lite olycklig. Man behöver inte vara rädd för att bli lämnad om det inte finns någon som kan lämna en.

För att bli av med nämna oroskänsla så har jag testat det mesta (tro mig) och nu kommer jag att låta som Oprah (som jag saknar så!), men det enda som har hjälpt mig att ta mig igenom denna helvetiska oro har varit att högt och tydligt säga: jag väljer att vara glad.

Jag sätter mig ner och så säger jag till mig själv att antingen så går jag runt här och är orolig och mår dåligt eller så gör jag det inte. Ingen annan människa och ingen substans – vare sig laglig eller olaglig – kan få mig att känna annorlunda (mer än en kort stund).

Bara jag.

Valet är mitt.

Hur vill jag må just idag?

Gilla, dela, följ gärna!

När dagen är kommen

Det händer till slut.
Du vaknar en morgon och du helt enkelt bara vet vad du måste göra.

Det hände exempelvis i somras då jag bestämde mig för att lämna Stockholm och Sverige.
Nu var det så klart inte ett beslut som kom som en blixt från den heligaste av himlar, utan innan beslutet till slut var fattat så hade jag tänkt på det under en väldigt lång tid.

Nu har det hänt igen.
Jag vaknade i morse och visste att jag var tvungen att säga upp mig från ett jobb som inte längre ger mig annat än ångest och huvudvärk.

Jag måste få arbeta med någonting som faktiskt betyder något.
Med någonting som ger mig något och som samtidigt ger någon annan något.

Ekonomiskt klarar jag mig ett tag, så jag hoppar nu.

*Tar ett skutt ut i det okända*

Gilla, dela, följ gärna!

Slumpen ger jag inte mycket för

Jag tror inte på slumpen.
Jag tror på väldigt mycket.
Som exempelvis spöken, reinkarnation, Moder Jord, Skaparen.
Men slumpen tror jag inte på.

En kan gå hur långt tillbaka som helst i det egna livet för att se hur allt hänger ihop och hur en sak ledde till en annan.

Sedan tror jag förvisso inte att allt är exakt utstakat – utan jag tror snarare på ett slutmål och att vägarna dit kan variera.

Hade inte IB kommit in i mitt liv så hade jag aldrig lärt känna JA och hade jag inte lärt känna honom så hade jag inte åkt till Berlin för att hälsa på honom just den helgen då jag stötte ihop med min då blivande make EC på gatan.

Jaja, det slutade ju med skilsmässa men det var en bra relation som lärde mig mycket om både mig själv och om relationer. Dessutom fick jag ett fint efternamn. Och en hund nummer två hade jag inte skaffat på egen hand. Jag hade förmodligen heller aldrig besökt Brasilien.

För att inte tala om allt jag varit med om – alla människomöten och upplevelser – tack vare att jag dejtade ”Svanen” som tog mig till Stockholm där jag kärade ner mig i EA och en månad senare hade packat mina väskor och flyttat till den svenska huvudstaden. Som en naiv 19-åring.

Och hade jag inte varit ute och klubbat mycket så hade jag inte träffat KB och utan KB hade jag inte träffat PG som blev en av mina bästa vänner och genom vem jag fick ett jobb som jag stannade på och trivdes med under väldigt många år.

Hade jag inte levt ett par år tillsammans med ”Miljonären” så hade jag fortfarande trott att ett fett bankkonto är detsamma som lycka.

Och inte minst – hade jag inte träffat RJ så hade jag nog varit ganska förlorad vid det här laget.

När jag tänker tillbaka på alla människor som kommit och gått så kan jag i efterhand se varför de dök upp och varför de dök upp just när de gjorde det.
Till och med ”Psykopaten” fyllde sin funktion, även om det var väldigt jobbigt just då.

Han fick mig att inse att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för och att det är okej att söka hjälp.
Att han sedan var en elak jävel är en annan historia.

Och detta då: hade jag som sjuttonåring inte blivit nedslagen av ett killgäng som tyckte att jag var fjollig – när jag de facto var ute för att köpa kondomer så att jag skulle kunna ha ett heterosexuellt samlag med min dåvarande flickvän… Då hade jag förmodligen en månad senare inte vandrat på den där gatan då jag stötte ihop med den unge mannen som blev min första manliga sexpartner.

Se där.
Livet är bra lustigt, är det inte!?

Gilla, dela, följ gärna!

Fortfarande ‘hot stuff’ i Israel

Kvällssamtalade nyss med ”han den där israeliska dejten” och han befann sig tillsammans med sin familj på ett hotell i norra Israel.

Av en slump hade han sprungit på en kille som intervjuat mig för något år sedan, för mitt ”jobb för Israel”.

”Du är känd här, sötnos”, sa dejten.
”Jo, jag vet, raring”, svarade jag.

Se där!
Jag är fortfarande het i Israel fastän jag har legat lågt det senaste året!

Lite absurt har det känts de gånger någon stoppat mig på gatan i Tel Aviv och frågat om jag är ”den där Kim”. Väldigt smickrande också så klart – och ett litet erkännande för att jag faktiskt har åstadkommit någonting.

Ja, den där dejten ja… Han som jag gick på spontan date med i Budapest – honom får jag träffa på måndag. Äntligen.

Saknar honom. Han är mycket anonym på nätet (till skillnad från mig då…) men jag kan avslöja att han är bedårande vacker, intelligent, spirituell och framgångsrik.

Ett kap.

Och han gillar mig.

Gilla, dela, följ gärna!