25 år sedan ”Bedtime Stories”

I dagarna för 25 år sedan släpptes Madonnas album ”Bedtime Stories”.
Redan fyra dagar före det officiella släppet, fredagen den 21 oktober, upptäckte jag till min enorma glädje att CD:n fanns till salu på Åhléns Citys skivavdelning. Jag blev överraskad och denna dag skrev jag i min dagbok:

21 oktober 1994, fredag
Var på ung-info på AF. Köpte Madonnas nya CD ”Bedtime Stories”. Vi gick till Hus1 och när vi kom hem hade vi ett stort gräl, tills jag sa att jag skulle sticka och bröt ihop, då NN kom och höll om mig och vi gick och lade oss.

Ja, min första kärlek hade just börjat stöka och böka och jag hade så väldigt ont i hjärtat. Jag tassade runt i tvårummaren i Vasastan för att behaga min herre. Jag gjorde fint och lagade middag och jag tände ljus. Allt för att vara till lags. Och när denna oktobriga fredagskväll kom – och detta glömmer jag aldrig – och min master skulle komma hem från jobbet så planerade jag mycket noga vilken ballad från ”Bedtime Stories” som skulle spelas just när han klev in i bostaden. (Jag har idag lärt mig att detta kallas att vara medberoende.)

På nämnda album fanns många finstämda lugna bitar att välja bland (Inside of Me, Forbidden Love, Love Tried To Welcome Me, Take a Bow) och jag ville inte att det skulle vara någonting på tok för deprimerande.

Mitt val av entrélåt (tror att det blev Love Tried To Welcome Me) hjälpte dock inte. Romantiken var död och förhållandet slut. (Även om han kom tillbaka till mig flera gånger, likt nästan alla som någonsin har dumpat mig!)

På albumet saknade jag en redig popdänga i stil med Express Yourself.
Don’t Stop kom ju närmast. Jag gillade inte – och gillar fortfarande inte – att detta album doftar hip hop, men jag älskar Secret. Och Sanctuary. Och Bedtime Story. Och samtliga ballader.
Fanfavoriten Human Nature har jag dock aldrig älskat.
I’d Rather Be Your Lover är rätt och slätt ganska usel. Survival är mysig men en ganska stor gäspning.

Tänk att Madonna ansågs vara en smula gammal och passé hösten 1994. Så galet. Hon hade ju det bästa framför sig. Hon hade ju för bövelen bara börjat!
Jag älskade looken; det blonda håret, de sotiga ögonen och alla smyckena. Förutom näsringen – även om jag själv hade en på den tiden. Till och med en ring i naveln! Tacky, billigt och inte det minsta classy.

Nu, 25 år senare, känner jag samma slags vackra vemod när jag traskar runt längs de oktoberhöstiga gatorna med Bedtime Stories i lurarna. Låtarna som var bra då håller än idag och I’d Rather Be Your Lover är fortfarande en skamfläck i Madonnas katalog.

gilla och dela:

27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt.
Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.

gilla och dela:

Lite mer ’Madame X’, inkl. de viktiga betygen

madame fucking ex

Efter att jag laddade ner Madame X i natt så har jag naturligtvis lyssnat och analyserat hela dagen lång. Jag fick även höra av en viss herre att mina betyg på låtarna saknades och detta måste jag så klart åtgärda. (Nämnde herres egna betyg finns här.)
Innan jag börjar dela ut mina viktiga betyg så vill jag snabbt inflika att jag tycker att det är så jobbigt att det numera finns en massa olika utgåvor av alla album. 15 låtar på ett album och 18 på ett annat och på exempelvis Rebel Heart fanns titelspåret inte ens med på standardversionen! Skogstokigt! Ge mig 10-12 underbara låtar och där har du den – LP:n. Inga konstigheter, så att säga.

  1. Medellín (med Maluma) 2/5
    Tycker som sagt att detta är en av Madonnas sämsta singlar någonsin (och den absolut sämsta förstasingeln från ett album). Den börjar så fint men sedan blir det bara kaos när Maluma dyker upp och refrängen är ju bara trist. Hela slutresultatet känns kyligt och själlöst. Men Madonnas verser är fina.
  2. Dark Ballet 2/5
    Så fruktansvärt sorgligt att denna superfina låt helt förstörs när det där teatrala kommer in i bilden och Dark Ballet därmed går käpprätt åt helvete. Inledningen är så vacker; både texten och melodin! Jag vill klippa bort allt det andra onödiga, pretentiösa tramset.
  3. God Control 3/5
    Den här alldeles för långa låten hade kunnat bli så enormt svängig om den jobbiga, tröga inledningen helt enkelt hade klippts bort. Jag gillar sjuttiotalsdiscosvänget och alla de där virvlande stråkarna som så småningom dyker upp. Men men, alldeles för lång låt. Och varför mumlar Madonna så där konstigt på några av låtarna på Madame X? Är det nåt nytt och tufft som jag har missat?
  4. Future (med Quavo) 1/5
    Så fruktansvärt Konstigt, Dåligt, Tjatigt, Intetsägande, Tramsigt, Överproducerat. Och denna skitlåt (med nån skit”artist” vid namn Quavo) valde Madonna att framföra i Eurovision. Jag saknar ord. Har hon helt tappat omdömet?
  5. Batuka 2/5
    Den här låten är så väldigt konstig och svår, men samtidigt så otroligt simpel. Kören upprepar vad Madonna sjunger och det låter som en mässa av något slag. Lite skrämmande, men jag gillar någonting med det här. Kanske själva produktionen. Det ”ryckiga”; trummorna och allt som hörs i bakgrunden. Det känns som en hemlig värld som vi får kika in i. Förstår dock inte varför Madonnas röst är så oerhört manipulerad i de flesta av låtarna. ’Autotune gone wild’ känns trist och tillför ingenting. Verkligen absolut ingenting.
  6. Killers Who Are Partying 4/5
    Jag förstår att Madonna menar gott när hon sjunger att hon vill ”vara” en massa (typ) utsatta folkgrupper (eller nåt), men hon kan faktiskt inte ”vara islam” samtidigt som hon ”är” en massa andra saker som man absolut inte får ”vara” i islam. Typ gay. Eller självständig kvinna. Etc. Etc.
    Med dessa tankar i huvudet så blir detta bara världsfrånvänd vänsterextrem smörja.
    Men. Jag gillar låten. Riktigt mycket till och med. Låten vars titel jag inte förstår mig på (skriv gärna en rad om du förstår) är skön att lyssna på.
  7. Crave (med Swae Lee) 4/5
    En hatlåt (med en återigen märkligt mumlande Madonna) som växte till sig och nu – chockerande nog – belönas med en fyra! Jag hatar inte ens den där Swae Lees insats. WTF!?
  8. Crazy 5/5
    Så jädrans bra, alltså! Första versen känns trist men när bryggan kommer så märker man bums att den kommer att ta oss vidare till en riktigt skön refräng! Den har så att säga växtvärk, vilket hörs i den där bryggan innan den explosiva trallvänliga refrängen.
    Jag älskar Crazy och ler (fortfarande brett) när jag hör den. Soundet och den nästan lite march-aktiga känslan i refrängen tilltalar mig.
  9. Come Alive 2/5
    Ännu en märklig och oerhört malande låt. Återigen diggar jag instrumenten och ljuden och beatet i bakgrunden. Låten i sig är… tja… just malande och mässande.
  10. Extreme Occident 5/5
    Så fantastiskt vackert alltsammans! Vacker text (i all sin enkelhet), fin melodi, vackert piano. Denna låt känns väldigt genuin och värdig.
  11. Faz Gostoso (med Anitta) 2/5
    En uppmaning till dans, mestadels på portugisiska. Får inte upp mig på nåt dansgolv, kan jag lova. Nosar på en etta men får en tvåa i detta nu.
  12. Bitch I’m Loca (med Maluma) 2/5
    Hemska Maluma igen. Den här pubertala låten var länge nere på en etta, men bubblar just nu till sig en tvåa. Rycker trots allt lite, lite i benen. Barnsligt. Tramsigt. Hoppas att vi snart kan lägga den där (extremt attraktiva, men värdelösa) Maluma och hans tonårsaktiga fnitter bakom oss.
  13. I Don’t Search I Find 4/5
    Sövande på nåt sätt. På ett behagligt vis. Och ”Vogue” i bakgrunden – vilket jag älskar (då låten på inget annat sätt påminner om ”Vogue”). Kan nog i längden bli en av mina favoriter från denna (estetiskt fruktansvärda) ögonlapps-era mitt i Madonnas långa, blomstrande karriär.
  14. Looking For Mercy 5/5
    Väldigt Madonna, men samtidigt en ny typ av spretighet. Rak och ärlig text. Ja, den här går jag igång på.
  15. I Rise 4/5
    Det känslosamma men malplacerade introt känns jobbigt och PK. Men låten gillar jag fortfarande. Har dock tröttnat lite, överraskande snabbt.
  16. Funana 4/5
    Känns verkligen som en b-sida och jag gillar denna låt där, när Madonna rabblar upp dem, det blir så påtagligt att alla de där stora legenderna är ur tiden. Även sådana som har betytt någonting för mig; Whitney, George Michael. Och tänk att hon utelämnar Michael Jackson. Oj oj oj, vilket medvetet val!
  17. Back That Up To The Beat 2/5
    Tjatig låt som andas Hard Candy, som verkligen inte är min favoritskiva. Kanske en gammal demo som dammats av? Tjatig men lite lätt svängig på nåt perverst vis. Gillar den där flöjten (?) som dyker upp mot slutet. Då blir det en aning Ray of Light istället (som ju är en fet favorit hos mig).
  18. Ciao Bella 2/5
    Känns som en remix. Nån afrikansk snubbe sjunger nåt och Madonna ältar nåt annat i bakgrunden, och viskar nåt (vackert förvisso) då och då. Kanske växer denna hos mig, men just nu blir jag mest bara en smula trötter.

Betyget för Madame X landar på 3,05. Det vill säga just och just godkänt.

Tidigare recensioner:
Rebel Heart
Hard Candy
Jag inser – till min stora sorg – att jag inte har recenserat Madonnas samtliga album. Detta ska jag ta tag i så här i efterhand.

gilla och dela:

Madonna: Madame X

Timmen är slagen, som Anna Book brukar säga. Madonnas fjortonde studioalbum har just släppts och undertecknad har alldeles nyss laddat ner deluxe-utgåvan (och ja, betalat för det, som sig bör). Lurarna täcker mina öron och jag ska nu premiärlyssna igenom hela albumet och helt spontant skriva vad jag tycker och tänker samt känner under denna första genomspelning.
De fem redan släppta smakproven har jag så klart redan hört en massa gånger, så jag skriver om dem lite mer ”ospontant”. (Läs tidigare sågning i detta inlägg.)

Åh, jag är nervös. Men okej då; nu trycker jag på play!

madonna madame x recension
Madonna ”Madame X”
  1. Medellín (med Maluma)
    Ja, albumets första singel var ju verkligen ingen hit. Den börjar så bra med en fin melodi och Madonnas härliga popröst, men sedan kommer Maluma in och sabbar det mesta. Den så kallade refrängen är även den astråkig och hela det där ”cha cha cha” känns ganska B.
  2. Dark Ballet
    Videon är fin i all sin konst:ighet men låten (om man kan kalla den det) förstår jag mig inte på. Den börjar fint men sedan tar låten slut (efter en minut och 37 sekunder) och det ska pratas och allting känns en teaterföreställning.
  3. God Control
    Början är lite märklig och Madonna sjunger med konstig ”grimaserande, spänd röst”, men snart kommer ett slags retroaktigt dansbeat igång och låten lyfter. Och sjunker.
  4. Future (med Quavo)
    Den här låten är helt enkelt bara väldigt konstig.
  5. Batuka
    Seg låt i konstigt tempo. Sköna trummor. Väldigt udda alltihop. Om detta inte var Madonna så skulle jag ha stängt av för länge sedan. Afrikanskt? Jag vet inte jag.
  6. Killers Who Are Partying
    Även detta en konstig bit. Helt trevlig ändå. När den portugisiska delen startar så lyfter låten. Riktigt skön!
  7. Crave (med Swae Lee)
    Jag har lärt mig att smågilla denna. Tänk om den där Swae bara kunde knipa näbb! Alltså, nu när Crave ligger mitt i ett album så börjar jag förstå låten. Den passar in här och jag börjar digga den på riktigt.
  8. Crazy
    Åh! Nu hände det! När refrängen drog igång så log jag riktigt brett. Det här är en riktigt bra dänga!
  9. Come Alive
    Maler på. Lite spännande ljud i bakgrunden. Kan kanske växa.
  10. Extreme Occident
    Fin melodi och återigen spännande ljud och instrument. Stämningsfullt.
  11. Faz Gostoso (feat. Anitta)
    Detta var rörigt och portugisiskt.
  12. Bitch I’m Loca (feat. Maluma)
    Kan inte förklara denna låt. Får ingen riktigt grepp om den. Väldigt portugisisk i alla fall.
  13. I Don’t Search I Find
    Den här bara susade förbi.
  14. Looking For Mercy
    Återigen en riktigt fin låt. Detta är Madonna. Lugnt och eftertänksamt.
  15. I Rise
    Gillade I Rise väldigt mycket när jag först hörde den. Sedan glömde jag bort den en smula. Även denna låt växer när den ”bara” är en låt bland flera på ett helt album.

Tre bonusspår från den ”fysiska” deluxe-utgåvan:

16. Funana
Detta är ju riktigt svängigt! Glatt och sött. Lite Pet Shop Boys, på nåt sätt. Madonna hyllar (vår tids) superstjärnor som inte längre finns bland oss (Whitney, George Michael, Prince etc.)Riktigt trivsam liten låt med fina körer i bakgrunden.
17. Back That Up To The Beat
Känns som en låt som inte kom med på Hard Candy. Inget att hetsa upp sig över, alltså.
18. Ciao Bella
Den här i sin tur känns som en b-sida från Confessions On a Dance Floor-eran.

Sammanfattningsvis: Madame X känns som något slags konceptalbum. De fem låtar som släpptes i förväg gjorde mig mycket förvirrad, men nu börjar jag kunna se något slags helhet.
Madonna har gjort någonting helt nytt.

gilla och dela:

Jag vet inte, Madonna. Jag vet inte.

Det är lite ”jobbigt” att vara ett stort (enormt) fan av Madonna just nu, men det är ju ändå när det går lite taskigt som man måste stå vid den utsattes sida. Och så vidare…

Först släpptes den urtrista singeln Medellín, följd av okejiga I Rise och därefter tråkiga Crave (som jag snart ska återkomma till) samt det stora frågetecknet Future. (Läs mer här.)
Och vad hände sedan då? Jo, ett urtrist och rent ut sagt kasst uppträdande på Eurovisionfinalen.

Efter det numera ökända uppträdandet på Eurovision Song Contest skrev jag i affekt:

Nu ska schlagermadonnabögen vara lite provocerande. 
Ni vet hur mycket jag älskar Madonna och vad hon har betytt för mig, men…
För tio år sedan hade Eurovision behövt Madonna. 
Idag behöver Madonna Eurovision.
FÖRLÅT.
Hon är min drottning men hennes tre senaste låtar hade inte gått till final från semin. 
(Så hon kallar in en 30 år gammal hit.)
Förlåt!
Jag ÄLSKAR Madonna men jag är inte fundamental.

Det var mina raka ord kanaliserade och komprimerade.
Inte nog med att sången var kass – hela alltet kändes livlöst och oinspirerat. Att stå iklädd en massa svart tyg och yla i en trappa känns inte direkt partaj. Att sedan lägga ut klippet på youtube med starkt redigerat ljud känns ju bara B. Varför kunde Madonna (eller hennes stab och skivbolag?) inte bara säga att ”det där gick ju inte så bra, men här är klippet i alla fall”? Det hade varit mer Madonna-aktigt.
Och Future? Vad tusan är det för låt?

Tillbaka till singeln Crave. Den har vuxit lite hos mig. Jag kommer aldrig någonsin att älska låten men i just detta nu känns den som hittills bästa låten från Madame X. Videon är snygg dessutom. Men jag förstår mig verkligen inte på dessa samarbeten med småpojkar som ”rappar”. De fyller ingen som helst funktion. De stönar fram nåt ”ööh” eller ”yeah” här och där, eller upprepar vad Madonna just sjungit. Helt värdelöst.
Dessutom är de så unga att de inte ens kan tala ordentligt/rent, såg jag i ett klipp med en av dessa gossar (vem av dem som är vem och vilka de egentligen är vet jag inte och jag är högst ointresserad av att ta reda på det).
Bara ta bort dem.

Jag ser verkligen – med darrande underläpp – fram emot att hela albumet släpps. Kommer jag att gråta av lycka eller av olycka? Det är den stora frågan.

Foton: youtube/vevo

gilla och dela:

Madonna, fy fan! :-(

Oj, det gör så ont att skriva detta men jag är rädd att tiden är kommen då Madonna slutligen tappade DET.
De fyra spår som släppts från kommande albumet Madame X håller verkligen inte måttet.

Först kom Medellín. Jag försökte gilla detta stycke rörig musik och jag blev så glad över att återigen få höra Madonnas underbara röst, men låten är ju faktiskt rätt sopig. Och gossen Maluma borde bara hålla käften och se söt ut.

Sedan kom I Rise och äntligen började det låta lite Madonna och texten är fin och Madonnig. Jag gav i min iver låten en fyra men jag är redan trött på den så en svag trea belönas/straffas den med nu.

Därefter släpptes Crave. Ett samarbete med någon jobbig jävla Swae Lee (jag är SÅ ointresserad och vill inte ens veta vem denna människa är!). Melodin är på något vis trevlig men låten kommer aldrig igång ordentligt. Ja, och sedan kommer den där fucking Swae in i bilden och ylar någonting också.

Och nu släpptes då Future. Ett samarbete med någon vidrig Quavo (men gäsp!). Vad är detta? Ännu en B-sida?

Samtliga låtar låter som något som inte var bra nog för förra albumet (det fantastiska) Rebel Heart.

Jag är mycket orolig!
Har Madonna tappat DET?

I morgon lördag ska hon hursomhelst uppträda på Eurovision Song Contest och det ser jag fram emot. Jag älskar – och har alltid älskat – Madonna men nu är jag uppriktigt LIVrädd för att hon har gjort sitt.

Sorgen är enorm.
Den slutliga domen meddelar jag när hela nya albumet släpps den 14:e juni.

Fy fan, Madde! Skärp dig!
gilla och dela:

Nu börjar det likna nåt, Madonna

När drottningen släpper (ännu) en ny låt från kommande albumet ”Madame X” och fanatikern (som älskar listor och statistik) ser denna textrad i musikprogrammet Last-fm, då vet han att han inte drömmer, utan verkligen lyssnar på en ny låt.
Och att sedan sitta online och i realtid skriva ner sina viktiga första tankar och åsikter under premiärlyssningen i sällskap av en annan fanatiker… Det är grejer det.

”I Rise” är betydligt bättre och mer Madonna än den ganska jobbiga ”Medellín”.
Jag kan inte hjälpa det, men jag vill se en ”mognare” Madonna. Jag vet inte om jag är åldersrasist men även jag är ju äldre nu än ”då” och jag vill höra värdiga mogna popbitar om kärlek, smärta, svek och hopp. Ingen ungdomlig dans nu, tack. Det räcker.

gilla och dela:

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer
gilla och dela:

Den stora Saknaden kom över mig

Plötsligt klampade den stora saknaden in genom porten. Hon hade håret i strikt knut och pärlorna rasslade runt den långa, eleganta halsen. Hon sparkade av sig de skyhöga, sylvassa stilettklackarna, såg sig i spegeln och suckade. ”Nu får du sakna lite, gosse”, väste hon med trumpen min.
Ja, plötsligt saknar jag Madonna något alldeles oerhört.
Det är en känsla som kommer över oss homosexuella män mellan varven.
En enorm saknad.
Jo, vi har ju våra Gagor och Kylies (och den äldre generationen har Barbror och Lizor men jag är på tok för ung för dem) men Madonna är Madonna och nu sitter jag här och saknar henne.
Jag tittar på det fantastiska klippet nedan och jag minns våra finaste stunder. Som den där gången då jag skolkade för att köpa Like A Prayer-LP:n dagen då den släpptes.
Eller då när jag av mina föräldrar fick pengar till att gå på en skolfest (fastän jag inte hade några vänner på den tiden) men använde dem till att i smygköpa Express Yourself-maxisingeln. ”Jag vann den på ett lotteri på festen”, ljög jag när jag kom hem.
Jag minns hur jag fick tårar i ögonen av lycka när La Isla Bonita gick in som etta på Tracks.
Åh, jag minns när jag för första gången skulle se Madonna live – på MTV Awards i Globen 2000. Jag var lite hög hela dagen; kunde inte koncentrera mig på jobbet.
Eller när jag tillsammans med syrran och Finnjuden såg Sticky & Sweet i Helsingfors. En sådan perfekt dag!
Jag minns hur Confessions on a Dance Floor-albumet tröstade mig när jag bråkat med mitt huligan-ex.
Jag minns när singeln Frozen släpptes och jag inte hade kunnat sova natten innan. Jag klev upp och åkte och köpte singeln; åkte hem och toklyssnade och somnade sedan.
Och jag minns att jag på den tiden – 1998 – var väldigt mycket ute på krogen och när jag kom hem, med lite tragik brännande i bröstet, så satt jag framför TV:n och åt min vegoburgare och kollade Frozen-videon om och om igen.
Åh, Madonna! Utan dig hade min barndom (och ja, en stor del av mitt liv som ”vuxen”) varit ett helvetes helvete! Och nu behöver jag dig igen. Sluta lalla runt och gör ny musik NU!

När vi ändå är inne på ämnet – Jerry: Sluta nu, Madonna!
Läs även andra bloggares åsikter om

gilla och dela: