Lämna Israel i fred!

I dessa dagar dagar då svenska (och ”svenska”) socialdemokrater springer runt på gator och torg och jollrar ”krossa sionismen” (dvs ”utplåna Israel”) samtidigt som Den Store Ledaren Löfven talar om att alla som inte är vänster är nazister och Ebba Busch Thor är den nya Hitler, medan de av inte minst Sverige sponsrade islamonazisterna i Gaza försöker ha ihjäl så många judar som möjligt så… Då tänker jag plötsligt på den unge israeliske mannen som jag dejtade för några år sedan. 
Han som åkte till Auschwitz och letade upp sin mormors ”bädd” och placerade en israelisk flagga där, som ett stort ”fu*k you”.
Och jag tänker på när jag träffade denna mormor – överlevaren – och på att jag fick en av henne sydd tygväska.

Ur led är tiden. 
Lämna Israel (och oss judar) i fred. Och sluta förminska förintelsen. Slut kalla din meningsmotståndare ”nazist”. Detta ord är snart lika utslitet och meningslöst som ordet ”rasist”. Och slopa biståndet till islamonazisterna.

Skärp er.

Gilla, dela, följ gärna!

”Vardagsreligiös” upplevelse

Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?

kim jewish

Så. 
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då. 
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst. 
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt. 
Jag var en del av skapelsen.

Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen. 
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”

E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!

Gilla, dela, följ gärna!

”I love you”, sa den unga kvinnan

Men jag har ju inte berättat det roliga som hände på senaste resan till Israel!

Eller snarare på vägen tillbaka till Finland.

När jag checkade in på Ben Gurions flygplats satt det en ung kvinna bakom disken. Hon tittade i mitt pass och när hon såg mitt namn så sa hon följande:

”Jag älskar dig. Jag vet vem du är. Du är en av de där ”heja Israel”-människorna och jag älskar dig. Jag följer dig och det du skriver och gör och Du. Är. Underbar. Ha en trevlig flygresa.”

När jag sedan kom till gaten och skulle kliva ombord så stod den unga kvinnan där igen för att scanna min biljett. Nu sa hon:

”Jag är så exalterad över att få se dig!”

Är de inte underbara och kärleksfulla, de där israelerna?
Jo, det är de.

Gilla, dela, följ gärna!

Att knyta band

Vi läste en del om kabbalah på judekursen i Danmark och efter det har jag läst många böcker i ämnet.

Den röda tråden – som sägs skydda mot DET ONDA ÖGAT – har jag burit i två år.
Den trillar av efter 3-4 månader och då knyter man en ny.
Jag har märkt (eftersom jag är vidskeplig samt ”tror på allt”) att innan jag knyter en ny – det är då något otrevligt händer. Eller allt spårar ur i allmänhet.

Helst ska någon ”man älskar” knyta och säga en särskild bön. I dessa moderna tider knöt jag själv den senaste samtidigt som Han satt i Israel och via skype ‘bönade’ åt mig (på ren och fin hebreiska). En fin stund!

Kabbalah har fått ett något dåligt rykte tack vare Hollywood-versionen som var så populär för några år sedan, men lär man sig om riktiga kabbalah så lär man sig att se på saker och ting på ett helt annat sätt.

I Tel Aviv har jag besökt The Kabbalah Centre. Där kan man gå kurser och man kan hitta en massa massa massa intressanta böcker. (Exempelvis: Rebooting – Defeating Depression With The Power of Kabbalah.)

Efter att ha läst de böcker som jag har läst, så uppskattar jag kabbalah på grund av att det man lär sig känns så otroligt självklart. It makes sense.

Gilla, dela, följ gärna!

Kokande kropp i fyragradigt Jerusalem

Fotot är från en tidigare resa (Döda havet).

Jag har ännu inte skrivit några rader om min senaste (femtonde?) resa till Israel.

Det har sina orsaker som vi inte måste gå in på nu.

Jag kan dock säga att vad den unge mannen hade ordnat för mig med anledning av min födelsedag var… Det finaste och mest romantiska jag varit med om under mitt förvånansvärt långa liv.

Tänk: kibbutzhotell på bergstopp i närheten av Jerusalem (med spa, bubbelpool, simbassäng, enorm frukost osv) samt kvällen därpå utomhusfilmvisning mot väggarna i nämnda stads äldsta delar.

Det var fantastiskt. Det var vackert. Det var romantiskt.

Jerusalem bjöd på ynka fyra grader och regn – men min kropp kokade av hetta.

Gilla, dela, följ gärna!

Den bästa dagen

Just den här dagen är alltid den bästa.
Jag talar om dagen innan jag reser till Israel.

De senaste åren har jag rest 3-4 gånger per år men varje gång känner jag samma lyckorus.

Jag trivs så bra i Israel och jag trivs så bra i världens bästa stad – Tel Aviv.

Denna gång blir min vistelse dock både kort och annorlunda.

För det första ska jag ju inte ”bara” träffa vänner, utan jag ska även träffa ”den där dejten”. Han ska möta upp mig på flygplatsen och tydligen har han någon sorts överraskning planerad. Det blir mer kibbutz och Jerusalem än Tel Aviv den här gången. Så mycket vet jag.

Han känns som en mycket generös och omtänksam ung man – och sådana karlar växer ju som bekant inte på palmer.

Sedan ska min födelsedag ”firas” på ett mycket lugnt sätt tillsammans med andra ”utlandssvenskar”.
En lugn middag och lite socialt umgänge – det är vad jag önskar i födelsedagspresent.

Här sitter jag nu och funderar på vad jag ska ha med mig. Dator + sladd, mobil + sladd, israelisk mobil + sladd, väninnans saltlakrits (alltid ett måste) (är saltlakrits verkligen något så oerhört nordiskt att endast vi gillar det?). Jag har lite shekels att ta med mig också. Och jag reser ingenstans utan penna och papper + en oläst bok.

Åh, antidepressiva, lugnande och de där tabletterna som ska hjälpa mig att sluta snusa (eller sluta med nikotinsubstitut i och med att jag ju bor i snusfria Finland). (EU är ett skämt som bör avvecklas.)

Shorts! Kanske även shorts! Det ska tydligen vara ”nordiskt sommarväder” i Tel Aviv i veckan (dock betydligt kyligare i Jerusalem).

Detta blir första gången jag reser till Tel Aviv med Finnair. I de flesta fall har jag rest med Norwegians supertidiga morgonflyg och det är så klart lajbans att landa i Israel runt lunchtid och ha en hel dag framför sig – men en är ju helt slut och förstörd efter att ha klivit upp på tok för tidigt, så morgondagens kvällsflyg känns som en välkommen förändring i mitt så föränderliga liv.

Gilla, dela, följ gärna!

Livets vimsiga, festliga vägar

Här sitter jag, i Sessionssalen på Judiska Församlingen.
I tjänsten har vi en så kallad ”bootcamp”.
Vi har flugit in en mycket vis herre från Israel, och han ”ger Israelvänner och -aktivister de rätta verktygen att stå upp för Israel i en ofta fientlig miljö”.

Här träffade jag en Facebookvän som är ute på en väldigt liknande livsresa som jag.
Faktiskt har våra familjer – med ursprung i ett annat land – bott på samma gata i den västsvenska stad som jag växte upp i.

Och nu ses vi i detta skede i livet.

Jag har under åren träffat många som vandrar/har vandrat längs samma stigar.

Livet kan vara spännande mellan varven!
En måste bara vara öppen och våga säga JA TACK.

Gilla, dela, följ gärna!

Föredrag i Malmö

Tack Malmö!
Det där gick ju fint. Lite darr på rösten ett par gånger men jag gick inte upp i falsett. Den timslånga debatten efteråt var mycket givande och nya kontakter knöts. Och tack för den efterföljande middagen!

Jag var i Malmö, inbjuden att hålla ett föredrag om Israel och HBTQ-rättigheter. Flög dit över. Trevlig erfarenhet.

Ur mitt material:

Gilla, dela, följ gärna!

A letter from Tel Aviv

Tel Aviv is a vibrant city and for someone who is looking for a good life and a good time… It has everything one wants. When I was young I had lived in New York City for a while, so I can compare… and I think I know what I’m talking about… I don’t know what people think about Israel in Sweden, but I have to explain that people who live here have no less fun (If they have the means to do it of course) than anywhere else in the world. Please believe me that one can live here for a long time without even thinking for a moment about politics or for example about the Arab-Israeli conflict!…

We’re going a lot to the theater and cinemas. Last weekend for example was a fun weekend. We went in midday to see ”West Side Story” which was performed in English by an American group at the Israeli Opera House in Tel Aviv. It was a great show with wonderful dancers and singers… After the show we went to a nice lunch at a restaurant not far from our apartment… The next day, on Saturday, we went again, this time to the theater to see a play. We saw ”Little man, what now?” At the Cameri Theater in Tel Aviv. The play is an adaptation based on the book of the German author Hans Fallada

This time too we were lucky and it was a fine show with good actors. After the show We went to a nearby Café and enjoyed a light meal and a coffee. Then we went to a bookstore and bought some books in Hebrew. My wife Was ready to make reservations and to go to another visiting show from the Berlin theater which took place on Sunday but I told her that three shows in three days are a bit too much for me… I tell all these details only to explain that people live here quite nicely just like any other city in the world.

Next weekend we’ll probably go to a movie or meeting friends or both…

A greeting from Dan Sifri

Tel Aviv

Gilla, dela, följ gärna!

Jerusalem Light Rail, Revisited

Once again, my family and I are visiting Israel from the northwest corner of the U.S., in Seattle, Washington, where I manage an Israel resource center (www.BroaderView.org).  And once again, we are spending our summer in my hometown of Rehovot.  While the kids are at day camp—“kaytana” in Hebrew—I roam the country by bus and train and car to see friends and acquaintances, old and new.  Once again, my travels bring me to Jerusalem for a day of meetings.  I wrote last year about my adventures on Jerusalem’s “CitiPass” light rail, and got some very positive reactions, so I thought I would post an update.

The air is cooler in Jerusalem, drier, crisper, breezier than on the inland plains.  It feels different not only physically, but also spiritually—literally, uplifting, where my step is lighter.

The security checkpoint at the entrance to the Central Bus Station in Jerusalem is closed.  It is not abandoned; the x-ray machine and metal-detector gate are still there, but pushed aside, unused.  Two security guards stand around, more engaged in talking to each other than observing the passersby.  Ironically, I feel more secure, not less, with the lax security.  Obviously, Israelis are no longer anxious about suicide bombers, and it’s easier to come and go.

Walking along Jaffa Road, I note that it is back to the bustling commercial area it once was, before it was torn up for years to build the light-rail lines.  There are fewer cars now and more pedestrians, and the Mahane Yehuda market is as busy as ever.  Hair salons and clothes shops, hardware stores and cafes, a youth hostel and a hat seller, old buildings and new line my route, along with quite a few construction sites in progress.  The economy is obviously booming.

The light rail passes by every ten minutes or so, silent on its tracks but clanging a bell to warn pedestrians to get out of the way.  I fumble with the ticket machine but eventually figure it out and deposit my coins, 6.60 NIS (about $1.85) for a single-ride ticket.  On the train, it seems that pretty much everyone is talking into a cell phone–speaking Hebrew, Arabic, Russian, English, Spanish, and a few other languages I can’t quite make out.  (One of them was probably Amharic, spoken by Ethiopian-Israelis, based on the speakers’ skin color and facial features.)  An ultra-Orthodox (“haredi”) man with long side-curls seems unperturbed standing next to a young woman in shorts and a tank top.  An elderly Arab man helps an Orthodox mother maneuver her baby stroller onto the train.  Another mother is talking on the phone about her teenage daughter who is bored at home, looking for advice on what she might do during the long summer vacation.

Next to me is a group of teenagers, each with a tag in a plastic holder hanging around his or her neck.  I squint to make out the fine print, not wanting to appear nosy (though obviously I am).  The tags say “Athlete,” and in smaller letters, “USA –Tennis.”  The green lanyards say “Maccabiah 2013.”  These young men and women are part of Team USA, the largest delegation to the “Jewish Olympic games” that open tonight.  I start chatting with them, and learn fairly quickly that one of the boys is from Mercer Island, Washington; his family and mine belong to the same synagogue.  A small world indeed!

It’s good to be back in Jerusalem.

–Nevet

Gilla, dela, följ gärna!