bloggare | skribent | aktivist — personligt, pop och politik
Helsinki, Finland June 2 2019
The March of Life: Memorial and reconciliation marches at historic locations of the Holocaust in Europe. Descendants of Nazi perpetrators finding words their fathers and grandfathers couldn´t find. A clear symbol for Israel and against modern anti-Semitism. [Elämän marssi]
I dessa dagar dagar då svenska (och ”svenska”) socialdemokrater springer runt på gator och torg och jollrar ”krossa sionismen” (dvs ”utplåna Israel”) samtidigt som Den Store Ledaren Löfven talar om att alla som inte är vänster är nazister och Ebba Busch Thor är den nya Hitler, medan de av inte minst Sverige sponsrade islamonazisterna i Gaza försöker ha ihjäl så många judar som möjligt så… Då tänker jag plötsligt på den unge israeliske mannen som jag dejtade för några år sedan.
Han som åkte till Auschwitz och letade upp sin mormors ”bädd” och placerade en israelisk flagga där, som ett stort ”fu*k you”.
Och jag tänker på när jag träffade denna mormor – överlevaren – och på att jag fick en av henne sydd tygväska.
Ur led är tiden.
Lämna Israel (och oss judar) i fred. Och sluta förminska förintelsen. Slut kalla din meningsmotståndare ”nazist”. Detta ord är snart lika utslitet och meningslöst som ordet ”rasist”. Och slopa biståndet till islamonazisterna.
Skärp er.
Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?
Så.
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då.
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst.
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt.
Jag var en del av skapelsen.
Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen.
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”
E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!
Men jag har ju inte berättat det roliga som hände på senaste resan till Israel!
Eller snarare på vägen tillbaka till Finland.
När jag checkade in på Ben Gurions flygplats satt det en ung kvinna bakom disken. Hon tittade i mitt pass och när hon såg mitt namn så sa hon följande:
”Jag älskar dig. Jag vet vem du är. Du är en av de där ”heja Israel”-människorna och jag älskar dig. Jag följer dig och det du skriver och gör och Du. Är. Underbar. Ha en trevlig flygresa.”
När jag sedan kom till gaten och skulle kliva ombord så stod den unga kvinnan där igen för att scanna min biljett. Nu sa hon:
”Jag är så exalterad över att få se dig!”
Är de inte underbara och kärleksfulla, de där israelerna?
Jo, det är de.
Vi läste en del om kabbalah på judekursen i Danmark och efter det har jag läst många böcker i ämnet.
Den röda tråden – som sägs skydda mot DET ONDA ÖGAT – har jag burit i två år.
Den trillar av efter 3-4 månader och då knyter man en ny.
Jag har märkt (eftersom jag är vidskeplig samt ”tror på allt”) att innan jag knyter en ny – det är då något otrevligt händer. Eller allt spårar ur i allmänhet.
Helst ska någon ”man älskar” knyta och säga en särskild bön. I dessa moderna tider knöt jag själv den senaste samtidigt som Han satt i Israel och via skype ‘bönade’ åt mig (på ren och fin hebreiska). En fin stund!
Kabbalah har fått ett något dåligt rykte tack vare Hollywood-versionen som var så populär för några år sedan, men lär man sig om riktiga kabbalah så lär man sig att se på saker och ting på ett helt annat sätt.
I Tel Aviv har jag besökt The Kabbalah Centre. Där kan man gå kurser och man kan hitta en massa massa massa intressanta böcker. (Exempelvis: Rebooting – Defeating Depression With The Power of Kabbalah.)
Efter att ha läst de böcker som jag har läst, så uppskattar jag kabbalah på grund av att det man lär sig känns så otroligt självklart. It makes sense.
Jag har ännu inte skrivit några rader om min senaste (femtonde?) resa till Israel.
Det har sina orsaker som vi inte måste gå in på nu.
Jag kan dock säga att vad den unge mannen hade ordnat för mig med anledning av min födelsedag var… Det finaste och mest romantiska jag varit med om under mitt förvånansvärt långa liv.
Tänk: kibbutzhotell på bergstopp i närheten av Jerusalem (med spa, bubbelpool, simbassäng, enorm frukost osv) samt kvällen därpå utomhusfilmvisning mot väggarna i nämnda stads äldsta delar.
Det var fantastiskt. Det var vackert. Det var romantiskt.
Jerusalem bjöd på ynka fyra grader och regn – men min kropp kokade av hetta.
Just den här dagen är alltid den bästa.
Jag talar om dagen innan jag reser till Israel.
De senaste åren har jag rest 3-4 gånger per år men varje gång känner jag samma lyckorus.
Jag trivs så bra i Israel och jag trivs så bra i världens bästa stad – Tel Aviv.
Denna gång blir min vistelse dock både kort och annorlunda.
För det första ska jag ju inte ”bara” träffa vänner, utan jag ska även träffa ”den där dejten”. Han ska möta upp mig på flygplatsen och tydligen har han någon sorts överraskning planerad. Det blir mer kibbutz och Jerusalem än Tel Aviv den här gången. Så mycket vet jag.
Han känns som en mycket generös och omtänksam ung man – och sådana karlar växer ju som bekant inte på palmer.
Sedan ska min födelsedag ”firas” på ett mycket lugnt sätt tillsammans med andra ”utlandssvenskar”.
En lugn middag och lite socialt umgänge – det är vad jag önskar i födelsedagspresent.
Här sitter jag nu och funderar på vad jag ska ha med mig. Dator + sladd, mobil + sladd, israelisk mobil + sladd, väninnans saltlakrits (alltid ett måste) (är saltlakrits verkligen något så oerhört nordiskt att endast vi gillar det?). Jag har lite shekels att ta med mig också. Och jag reser ingenstans utan penna och papper + en oläst bok.
Åh, antidepressiva, lugnande och de där tabletterna som ska hjälpa mig att sluta snusa (eller sluta med nikotinsubstitut i och med att jag ju bor i snusfria Finland). (EU är ett skämt som bör avvecklas.)
Shorts! Kanske även shorts! Det ska tydligen vara ”nordiskt sommarväder” i Tel Aviv i veckan (dock betydligt kyligare i Jerusalem).
Detta blir första gången jag reser till Tel Aviv med Finnair. I de flesta fall har jag rest med Norwegians supertidiga morgonflyg och det är så klart lajbans att landa i Israel runt lunchtid och ha en hel dag framför sig – men en är ju helt slut och förstörd efter att ha klivit upp på tok för tidigt, så morgondagens kvällsflyg känns som en välkommen förändring i mitt så föränderliga liv.
Här sitter jag, i Sessionssalen på Judiska Församlingen.
I tjänsten har vi en så kallad ”bootcamp”.
Vi har flugit in en mycket vis herre från Israel, och han ”ger Israelvänner och -aktivister de rätta verktygen att stå upp för Israel i en ofta fientlig miljö”.
Här träffade jag en Facebookvän som är ute på en väldigt liknande livsresa som jag.
Faktiskt har våra familjer – med ursprung i ett annat land – bott på samma gata i den västsvenska stad som jag växte upp i.
Och nu ses vi i detta skede i livet.
Jag har under åren träffat många som vandrar/har vandrat längs samma stigar.
Livet kan vara spännande mellan varven!
En måste bara vara öppen och våga säga JA TACK.
Tack Malmö!
Det där gick ju fint. Lite darr på rösten ett par gånger men jag gick inte upp i falsett. Den timslånga debatten efteråt var mycket givande och nya kontakter knöts. Och tack för den efterföljande middagen!
Jag var i Malmö, inbjuden att hålla ett föredrag om Israel och HBTQ-rättigheter. Flög dit över. Trevlig erfarenhet.
Ur mitt material:
Tel Aviv is a vibrant city and for someone who is looking for a good life and a good time… It has everything one wants. When I was young I had lived in New York City for a while, so I can compare… and I think I know what I’m talking about… I don’t know what people think about Israel in Sweden, but I have to explain that people who live here have no less fun (If they have the means to do it of course) than anywhere else in the world. Please believe me that one can live here for a long time without even thinking for a moment about politics or for example about the Arab-Israeli conflict!…
We’re going a lot to the theater and cinemas. Last weekend for example was a fun weekend. We went in midday to see ”West Side Story” which was performed in English by an American group at the Israeli Opera House in Tel Aviv. It was a great show with wonderful dancers and singers… After the show we went to a nice lunch at a restaurant not far from our apartment… The next day, on Saturday, we went again, this time to the theater to see a play. We saw ”Little man, what now?” At the Cameri Theater in Tel Aviv. The play is an adaptation based on the book of the German author Hans Fallada
This time too we were lucky and it was a fine show with good actors. After the show We went to a nearby Café and enjoyed a light meal and a coffee. Then we went to a bookstore and bought some books in Hebrew. My wife Was ready to make reservations and to go to another visiting show from the Berlin theater which took place on Sunday but I told her that three shows in three days are a bit too much for me… I tell all these details only to explain that people live here quite nicely just like any other city in the world.
Next weekend we’ll probably go to a movie or meeting friends or both…
A greeting from Dan Sifri
Tel Aviv
