Fyrverkerier. President. Komplimanger. Droger. Ensamhet.

I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.

1 januari

Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.

1 januari

Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.)
Spola fram för svenskspråkiga delen.

1 januari

Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”

Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken.
Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!

1 januari

Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.

Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮
Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu!
Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.”
Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.

2 januari

Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*.
De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.

Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.

*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.

2 januari

Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik.
Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum.
Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.

På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.

Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.

I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken.
Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.

3 januari

Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.

”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”

3 januari

God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv.
Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger.
”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”

Vad lär vi oss av detta?
Minst två saker:
– börja inte knarka
– sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.

3 januari

Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.

Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.)
Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.”
Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)

Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!

Gilla, dela, följ gärna!

Så ”hård” och ”oresonlig” är jag

Eftersom jag ofta blir anklagad för att ha ”hårda” och ”oresonliga” politiska åsikter så ska jag idag ta det hela till ett personligare plan, så att det kanske är lättare att förstå varför jag tycker som jag tycker.

Hade jag (som medborgare) fått samma bidrag och hjälp av staten som min f.d. flyktinggranne så hade jag inte behövt bli hemlös för tre månader sedan.

Hade min pensionerade väninna som arbetat och slitit i hela sitt liv fått högre pension så hade hon inte behövt klippa sina cigarettfilter i två delar (”då räcker de ju dubbelt så länge”) (och innan nån drar ”hon har ju råd att röka-kortet” så vill jag inflika att a) pga sjukdom avråder hennes läkare henne att sluta röka och b) att röka är det enda nöje hon har kvar i livet och den enda motion hon får är när hon orkar ta sig ut på gården med rullatorn för att ta sig en cigg).
Hade den där flyktinggrannen inte fått sitt gymkort (!) betalt av staten så hade pensionären inte behövt klippa sina filter. Hade inte det varit mer rättvist? Hon har ju för fan betalat SKATT i hela sitt liv, men inte ens cigarettfilter (€ 1,50/100 st.) har hon råd att festa till det med.

Så kom inte med det där förbannade tugget om ”rasism” och främlingsfientlighet etc. etc. När blev du hemlös senast då du inte hade råd att betala hyran eftersom du inte lyckas landa ett jobb? Och när hade du inte råd att köpa filter?

Om det är ”rasistiskt” att anse att det egna landets medborgare ska komma först, så varsågod: kalla mig rasist och främlingsfientlig eller vad fan som helst.
Ironiskt nog har jag i hela mitt liv haft invandrarbakgrund. 
Så håll käften och försök sätta dig in i andra människors verklighet.

Slut på meddelandet.

Gilla, dela, följ gärna!

Artig man, kåt dam, fumlig somaliska, tillgjort leende

Det flyttade in en ny ung väluppfostrad man här i kollektivet. Han kom in i vardagsrummet nyss och presenterade sig för alla och tog i hand på ett mycket elegant och artigt vis. 
Blake skällde ut honom. Han är en riktig vakthund. Underskatta aldrig en chihuahua! Är du en främling så får du knacka på och presentera dig och ditt ärende. Verkar du kosher så kanske du blir insläppt. Det är så det fungerar.
Bör gälla även vid landets gränser.

i told my therapist about you

En morgon i Mitt Innehållsrika Liv™️

Kvinnlig bekant ringer. 
”Kim, kan du ringa efter en taxi åt mig? Jag kan inte ringa betalsamtal, så som till en taxiväxel, och jag måste verkligen ta mig till andra sidan stan då jag _måste_ få kn***a! Jag minns inte när jag kn*****e senast.”
Sagt och gjort. Taxin är på väg och nu blir det åka av för damen. På fler sätt än ett.

Mitt i all misär så greppar vi efter halmstrån.
Positiva veckan: 1000 tack till den somaliska kvinnan som hade svårt att använda biljettavläsningssystemet så att buss 550 (aka blatte-expressen) blev så sen att jag hann med den.
1000 tack till alla som inte var på Baggböle apotek så att jag slapp köa och därmed hann med även nästa buss, nummer 67 (aka busslinjen för de lyckade och lyckliga).
1000 tack till blattebusschauffören som när han kliver av sitt pass i Månsas alltid vänder sig om till ”församlingen” och önskar en god fortsatt dag. Och lika många tack till nästa blatte som tar över och likt en dirigent vänder sig mot publiken och säger ’god dag’.
Så… Tusentals tack har jag att dela ut. Mitt i all misär.

sockenbacka hälsostation

Jag stannar upp och ler
Åt allting skönt jag ser
Tar ingenting
Förgivet mer…

…Sjöng någon i mina lurar när jag var på väg till hälsostationen*. 
Yeah right. 
#TillgjortLeende #LivetÄrBullshit 
#AlltidÄrDetNåt

*Vårdcentralen på rikssvenska.

Gilla, dela, följ gärna!

Fredagsfrågan: fördom eller fakta?

Inspirerad av alla diskussiongrupper jag deltar i under min rehabilitering slänger jag nu ut denna tanke och fråga: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?
Låt oss säga att du har vissa erfarenheter av en viss folkgrupp och att dessa människor till hundra procent har betett sig på samma (sviniga, i detta fall) sätt. Låt oss säga att de gånger du har blivit utsatt för sexuella övergrepp, de gånger du blivit rånad samt de gånger du har blivit bedragen så har förövaren tillhört samma folkgrupp. Är det då konstigt och – fördomsfullt – om du i framtiden är försiktig gällande människor som tillhör denna folkgrupp? Handlar det då inte mer om faktabaserad överlevnadsinstinkt?
Lägg till att fyra av dina närmsta vänner samt tre släktingar har mer eller mindre identiska erfarenheter av samma folkgrupp. Resterande närstående har inga som helst erfarenheter – alltså varken positiva eller negativa.

Tänk, baby, tänk!

Nu är så klart inte alla som tillhör folkgruppen i fråga likadana, men det finns ju så klart kulturella strukturer (och genetiska aspekter också, för den delen) så det är där min uppriktiga fråga kommer in.

Alltså: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?

Detta är en uppriktig, ärlig och nyfiket ställd fråga. Ej ”rasistisk” (åh, detta urvattnade ord som numera helt saknar innebörd!).

Gilla, dela, följ gärna!

Gener

Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener. 
Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament. 
Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.

Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig. 
Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.

Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.

Jag tror att jag och Blake är ganska lika.

Gilla, dela, följ gärna!

Som sista desperata säsongen

Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv.
På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.

På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.

Vad sjöng jag?
Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer)
För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton)
Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad)
I only want to be with you (ett nytt paradnummer)
Min kärlek (comeback)
Snälla snälla (alltid)
Tule luo (dyker upp då och då)
Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)

En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!

På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade.
Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.

Snälla snälla…

Gilla, dela, följ gärna!

Julefrid, trots allt

Fotografierna: Ja, vad gör man inte för konsten? Man lägger sig naken i snön exempelvis.

Nu är jag ju ingen julfirare men jag känner ett slags julefrid ändå. Känner mig lugn och trygg och oändligt tacksam över att det sociala skyddsnätet faktiskt fungerade den här gången, och räddade mig när jag var på väg ner i ett svart hål.
Vilken julklapp va’!?
1000 tack till Helsingfors stad och alla som har ”arbetat” med ”mitt fall” under de gångna månaderna.

Och så tar vi och politiserar det lite, eftersom jag ju trots allt är eder Kim. Det är bland annat just detta våra skattepengar ska gå till: att hjälpa medborgarna när de behöver hjälp. Inte till en massa annat blaj. Och absolut inte som bistånd till ociviliserade människofientliga stater etc. Inte heller till lycksökande låtsasflyktingar medan fattigpensionärerna, som byggde den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo, blir fler och fler och sover på bussar och offentliga toaletter.

God jul!

hairy hunk
Här är jag i all min skönhet, som Skaparen skapade mig.

Avslutningsvis ett meddelande från Facebook, på utrikiska:

Every time I post something ”gay” someone unfriends me.
Every fu@king time.
FLASH: I’m a homosexual male. 
I am also a religious Jew, and politically I’m conservative (I’ve tried the liberal lifestyle and it made me miserable).
I swear a lot and I smoke (a lot at the moment) and I have a very, very vulgar and kinky sense of humour.
I know this combination is hard for some people to take in…
But that’s the way it is.
Oh! And I’m in love with a Muslim (MAN!).

Oy vey! 
Have a Gay Christmas! 

Gilla, dela, följ gärna!

Tacksamhet, fördomar, ”Zlatan” samt heterorädsla

Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. 
Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. 
Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2.
Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.

Kiitos Helsinki. Kiitos Suomi.
Tack Helsingfors. Tack Finland.

Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. 
Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.

En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. 
”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. 
Men det är sånt som kommer med drogkulturen.

Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…

Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.

Tack, Helsingfors stad.

Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. 
Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. 
”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”

Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. 
Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.

En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.

En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). 
Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. 
Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.

Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. 
Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.

Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.

Videosamtal med herr Spets.
Gilla, dela, följ gärna!

Känslor, hjärna och handling

Idag hade vi på öppenvården besök av en herre vid namn Matti Nokela, som arbetar med bland annat missbruksproblematik. Det var mycket inspirerande. Det mesta som sades var bekant men det var skönt att se allting så konkret, nedskrivet och hjärtligt, sarkastiskt samt humoristiskt presenterat.
Vi har ju alla KÄNSLOR och HJÄRNA samt HANDLING och ibland hoppar vi direkt från känslor till handling istället för att – som vi borde – ta omvägen via hjärnan. Då kan problem lätt uppstå. (Som exempelvis när du blir himlastormande kär och gör en massa konstiga saker eftersom du inte först processade det hela i hjärnan.)

Varje dag bör vi avsluta med att tömma den interna papperskorgen som innehåller en massa skit som vi tagit emot under dagen. Istället ska vi så klart fylla på med en massa bra saker (beröm och annat positivt) men ha i beaktande att på varje minus går det tre plus. Så töm, töm, töm och tok-fyll-på med positivitet.

Visste du att det tar 66 gånger att skapa en ny vana? De dåliga vanorna bör bytas ut mot bra dito, men först efter 66 repetitioner förstår hjärnan detta.

När vi lär oss någonting så lägger sig dessa lärdomar ovanpå varandra, i eleganta grupperingar efter ”ämne”, och vi kan inte ”lära oss av med” det vi lärt oss, utan det ligger där det ligger. 
När man som exempelvis äldre får problem med minnet så skalas de översta (nyaste) lagren bort medan de äldre förblir intakta. Det är därför gamla människor ofta kommer ihåg barndomen men inte gårdagen.

Matti tog också upp det här med hur man skaffar sig en ny ”roll” som helt förgör det gamla jaget. Jag kan inte förklara detta lika bra som han men det var mycket träffsäkert uttryckt. Folk känner inte igen dig och till slut orkar de inte med dig eftersom du ju inte längre är du.
När ditt gamla jag sedan återvänder så känner du dig naken och sårbar och det är psykiskt väldigt påfrestande och du vill återvända till den där ”rollen”.

Detta var bara några få exempel av allt minnesvärt som herr Nokela tog upp under dagens föreläsning.
Samt att jag just nu är inne i en ”fundamentalistisk fas”. Jag är överlag en ganska *host* fundamentalistisk person. Mer om detta någon annan gång.

I dag avslutade jag öppenvårdens första etapp och fick ett elegant intyg. I morgon inleder jag etapp två, som är dubbelt så lång och dubbelt så psykiskt krävande. Jag som redan har ont i huvudet varje kväll efter att hjärnan arbetat så hårt hela dagen.

Gilla, dela, följ gärna!

Ingen klimatångest men en hel del romantik

Plötsligt ska alla lida av klimatångest. 
Jag lider av en massa ångest men inte av klimatångest. 
Jag åker kollektivt och har inte ens körkort. Jag sopsorterar sedan urminnes tider även om jag inte tror att det har någon egentlig betydelse. Kastar inte skräp omkring mig. Plockar upp fimpar, glasbitar och plast samtidigt som jag slevar upp hundbajan (ibland busar jag till det och låter den ligga men plockar upp nåt annat som inte bryts ned naturligt. Tihii!). 
Har levt som helvegetarian i över tjugo år. 
Lappar och lagar och är ingen slit-och-släng-människa (inte ens i mänskliga relationer).
Jag flyger förvisso en hel del men har som sagt inte bil. Jag har däremot rappa spiror och en elegant båge.

Så nä. Nån innesjukdom som ”klimatångest” lider jag inte av.

Fick överraskande herrbesök igår kväll. Mitt första besök där jag bor nu.
”How are you? You look good”, sa han med ett leende när jag och Blake hämtade honom ute på gatan. Snön yrde och allt hade kunnat vara romantiskt om jag inte hade haft ont i huvudet och hade jag inte varit arg på Honom.

Jag och H låg och pratade i min säng och han frågade nåt i stil med ”do you love me?”
Jag svarade: ”I made a fu$king Christmas card for you, and wrote ’love’ in Arabic, didn’t I? A Jew at a Christmas party making a card for a Muslim. So what the hell do you think?”
Han sa att jag verkar besatt av vilken religion folk tillhör.
”Inte alls”, svarade jag som en torr, tradig farbror, ”så länge de lämnar mig i fred och inte ställer en massa märkliga krav på omgivningen.”
”Varför är judendomen så viktig för dig, för det verkar den vara?”
”Därför att jag är religiös.”
”Jag gillar inte religiösa människor”, svarade han och fortsatte: ”religion är nåt mellan…”
”Mellan mig och Skaparen”, avbröt jag.
”Just det”, sa han.
”Det är ju det jag säger”, sa jag näsvist och fortsatte på mitt myndiga vis: ”Folk har fördomar om religiösa och tror att de är på ett visst sätt. Att de är tråkiga och dikterande exempelvis. Och har fula frisyrer och pressade plagg på sig. Ingen ser nog på mig och tänker att ’det där gubbskrället måste vara en sån där religiös toka’ och det är som sagt det jag menar. Min tro är en grej mellan mig och Skaparen. Vi snackar varje dag. Vi har en fin relation.”

”Varför är du egentligen här?” frågade jag med en suck. 
”Du är en idiot om du måste fråga det.”
”Du är en dum idiot och jag är en bra idiot”, sa jag och bet mig i läppen. 
”Because I have love”, sa han efter en stunds tystnad. 
”Bra. Men jag måste känna det. Och du måste visa det. Och klä det i ord. Sorry, men sån är jag. Jag måste få bekräftelse varje dag.”

Jag sträckte handen mot bröstet och sa: ”Se här. Jag plockar ut mitt hjärta och lägger det här på kudden så att du ser det. Jag har ingenting att dölja. Fattar du att jag låg på behandlingshemmet och önskade så hårt att du skulle höra av dig och åtminstone sagt god morgon eller god natt. Men inte då. Därför lämnade jag dig. Du tog för mycket kraft och jag låg på ett fu€king rehab och behövde koncentrera mig på mig själv. Fattar du det?”
Han verkade ta in vad jag just sagt. 
”I still have love”, sa han sedan.

Han var tyst ett tag innan han bytte ämne:
”Varför måste du hela tiden ta upp att jag är muslim?”
”Därför att det är så j@vla komiskt”, skrattade jag förföriskt medan jag blygt smekte hans attraktiva bringa utanpå den irriterande välstrukna blå skjortan. ”Som du vet så ogillar jag en massa som kommer med islam men du vet ju också att jag inte därför per automatik ogillar muslimer. Men det är så komiskt att du är muslim och att jag är jude och att du är uppfostrad till att hata mig eftersom jag är ’otrogen’ men du älskar mig istället. Det är festligt helt enkelt. Klart Skaparen skulle få mig att kära ner mig i en muslim från Irak. Och vice versa. Skaparen har ju humor och kanske kan vi lära oss nåt av varandra och bli ännu bättre människor.”

Ja, han växte ju upp i ett land där han fick lära sig att hata judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. När han flydde för sitt arma homofila liv, på sina långa ståtliga spiror, till friheten i Finland så stötte han för första gången på en jude som dessutom råkade vara från Israel, och han insåg att han inte visste någonting om vare sig judar eller om Israel.
Jo, och sedan träffade han mig och han kunde ju inte motstå min charm och mitt intellekt och min härliga kropp och all min givmildhet. Så då gick det som det gick och han förde mig till sin säng och ’låg’ med en man så som en man ’ligger’ med en kvinna.
HARAM och inte det minsta KOSHER. Men i kärlekens namn ljuvligt när två själar möts inte bara på ett andligt plan, utan även rent fysiskt.

”Varför ogillar du exempelvis slöjor?” frågade han vidare. ”Kan du inte bara låta folk vara som de vill? Som det här med att du har problem med folk med en massa tokiga färger i håret.”
”Om vi lämnar allt det politiska åt sidan när det kommer till slöjan – och allt tvång och att jag som man känner mig kränkt när jag ser en täckt kvinna – så säger jag som så att på samma sätt som att flerfärgade, fantasifulla frisyrer är fula så är slöjor det också. Jag gillar att se vackra saker omkring mig, helt enkelt. Varför plåga sin omgivning med fulhet när man kan pigga upp med skönhet?”

Han kunde inte hålla sig för skratt.
Han slet upp mig ur sängen och kysste mig och sa: ”Nu går vi ut och tar en cigg.”

En liten Blake, bara för att lätta upp stämningen.

✔️ På dagens ”kroppslektion” (där vi gör olika övningar, från thai chi till en massa annat) skulle vi köra koncentrationsövningar. Det var väldigt häftigt. Vi låg ner och ”lärarinnan” sa vad vi skulle tänka på. Vi skulle öppna en dörr och gå ut i ett snöigt landskap och följa spår i snön och sedan skulle vi kliva på en buss etc. etc. Efteråt ställde hon frågor och jag insåg att jag inte mindes nånting efter att jag hoppat på den där imaginära bussen. Jag hade svävat iväg. Var helt borta i nån annan värld. Och rätt vad det var ”vaknade” jag som om tiden hade stått still. En halvtimme hade passerat.

✔️ Vi tackade av en man som ALDRIG kan vara tyst som jag lärde känna redan på behandlingshemmet. Nu inser jag ju att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle lära mig att se att bakom allt IRRITERANDE så är han en väldigt fin, reko och hyvens person. Vi skulle alla säga nåt kort om honom och jag sa att han precis som jag använder sig av humor för att lätta upp svåra situationer. Och att han måste lära sig att vara tyst ibland! Efteråt tackade han för mina ord och lovade att ta dem till sig.

✔️ Kort dag idag så jag tog spåran från Tölö till Kampen efter ”kursen” och inhandlade en kalender för det kommande året. Alltid lite terapeutiskt med en ny, konkret, tom kalender att fylla med BRA innehåll. Nu hem till Västra Baggböle, via Lidl. Sugen på kaffe och choklad.

love

Jag skrev en diktjävel (eller nåt) och skickade den till Honom.

There is a huge universe. Lot’s of planets. It’s enormous and endless. 
Then there is a planet earth. It’s a big place. 
In countries very far from each other two men were born. Not only on the same planet but at around the same time. And time is, just like the universe, endless. 
After many hard struggles these two men left their countries and resettled in a new country far up north. They came to the same city. In this huge universe they met at a little non-important street, where they happened to be at the same time. As if by accident. But there are no accidents. 
And they fell in love. It is not a coincidence. It is a miracle. 
A miracle of love.
So we better not fu$k it up!

Gilla, dela, följ gärna!