Men huvudsaken är väl att SD inte har fått nåt inflytande…

Kulorna fortsätter vina over there, tydligen. 
Börjar ni inte bli mätta på att ha en ledare vars enda bedrift verkar vara att stamma fram att någonting är ”oacceptabelt” i tid och otid?
Och diverse självgoda ministrar som rapar fram ord om ”krafttag” och ”utmaningar” stup i kvarten?

Jag har aldrig varit en sån där person som känner politikerförakt eftersom det oftast har handlat om politiker som förvisso varit lite bäng men på nåt sätt kanske intelligenta och jag har hyst nån typ av respekt för dem. Vi har bara haft lite olika åsikter om saker och ting, så att säga. Men de senaste dryga tio åren har jag faktiskt börjat känna rent förakt. De styrande har varit – och är – helt enkelt dumma i huvudet. De bara vaggar runt utan vare sig mening eller mål och de sabbar ett helt land på kuppen (och utraderar ett helt folk). 

Det Humanitära Dårhuset och dess låtsasfeministiska regering är ett skämt. Ett farligt skämt. Det hade kunnat vara lite lustigt men nu är ju denna tragikomiska dokusåpa rena rama skräckfilmen och skrattet fastnar i halsen.

Sinnessjukt. 
AVGÅ ALLA. 
Stämpla ut och gå hem. 
SKÄMMES!

Varför tvingar ingen Den Store Ledaren Löfven att sätta sig i valfri morgonsoffa och besvara en massa ”svåra frågor”?

Som till exempel vad hans regim har för visioner gällande mitt födelselands framtid. 
Eller hur det känns att gå till val med meningslösa slogans om ”ett tryggare Sverige” medan kulorna viner som aldrig förr och barn, kvinnor och män OCH PENSIONÄRER blir våldtagna på löpande band. Att medborgarna dör i vårdköer. Att det inte lönar sig att anmäla brott. Att folket har organiserat sig och börjat försvara sig själva mot ”buset” då staten inte klarar av det. 
Att den ”feministiska regeringen” gullar med islamistiska kvinnoförtryckande (människofientliga) skurkstater. 

Eller att samma regerings erkända låtsasstat ”Palestina” använder sitt bistånd till mord på judar och att Den Humanitära Stormakten (som låtsas vara HBT-vänlig) har bästisar i samma låtsasland som kränker och mördar homosexuella. Biståndsregnet bara fortsätter oavsett vad dessa glorifierade eviga offer hittar på. 
Eller att invandrarföreningar med HBT-hat (för att inte tala om judehat) på agendan får miljonbidrag av staten för att sprida sitt hat. 
Eller det här med att polisen inte hinner utreda allvarliga brott men har en massa resurser att lägga på jagandet av nån trött pensionär som skrivit nåt ”fult” ord på internet. 
Eller att fattigpensionärerna blir fler och fler och lever med kurrande magar på bussar och torg. Med trasiga värkande tänder. 
Kan ingen fråga Löfven hur det känns att leda ett land som fullständigt har tappat kontrollen?

Eller en massa andra raka och simpla frågor som en ledare borde kunna besvara, helt enkelt. 
Hur svårt kan det vara?

Men Den Store Ledaren skulle väl jollra nåt om att ”det är oacceptabelt” och att ”vi har kommit en bit på väg men vi måste göra mer”.
För att avslutningsvis sammanfatta det hela med att huvudsaken är ändå att ”SD inte har fått nåt inflytande”.

Nu kanske du tror att jag hatar mitt födelseland Sverige, men i själva verket kanske det är tvärtom.
Och ni som bor kvar på Den Humanitära Soptippen: VARFÖR GÖR NI INGENTING?
Fan ta er.

Gilla, dela, följ gärna!

Du FÅR ha vidriga åsikter

God förmiddag!
Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om.
Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.

Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.

På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.

Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av.
”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter.
Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende).
Puss och kram.

Gilla, dela, följ gärna!

En judebögs flyttkartonger

En judebögs flyttkartonger…

Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.

Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.

Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:

  • att kunna gå naken från duschen till garderoben
  • att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
  • att kunna gå på WC med öppen dörr
  • att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
  • att slipper städa efter andra
  • att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
  • att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
  • att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
  • att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten

Det vill säga: småsaker.

Gilla, dela, följ gärna!

Återtar kontrollen

Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).

Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande.
Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.

En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.

Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.

Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.

Gilla, dela, följ gärna!

Jodå, jag har hittat hem

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: jag blev sen till lägenhetsvisningen PÅ GRUND AV PUTIN. 
Men bara två minuter (vilket är oacceptabelt om man är jag). 
Jag VISSTE att jag skulle älska lägenheten eftersom jag såg en massa tecken överallt. Runt knuten ligger såväl Stockholmsgatan som Tallvägen. Från Stockholm flyttade jag ju och den observante vet kanske att mitt ursprungliga släktnamn börjar på ”mänty” (”tall”). När jag såg dessa båda gatunamn så visste jag. 
Till saken hör att min sista – och bästa – bostad i Stockholm låg i närheten av Boråsvägen och i Borås är jag ju född. Ser alltid dessa tecken här i livet, som säger mig att jag är på rätt väg. 
(Kom ihåg nån gång i framtiden att i Tel Aviv finns en gata som heter Helsinki Street. 😉)

Lägenheten visade sig vara SÅ Kimmig. Kände genast att jag hade kommit HEM. Fy farao så flott och nyrenoverat och med en finurligt fiffig planlösning.

Efteråt promenerade jag och min terapikompis ner till Mannerheimvägen (tänk: Sveavägen) och det gick på bara några minuter så nu bosätter jag mig mycket centralt. 
Och när gör jag det? NÄSTA VECKA. (När Putin har åkt hem.)

Så glad och tacksam! Jag FÖRTJÄNAR detta efter allt slit under det gångna året!

Gilla, dela, följ gärna!

Är detta min station?

I morgon ska jag på lägenhetsvisning på en adress strax nordväst om Sibeliusmonumentet. Jag är eld och lågor. Om jag vill ha bostaden så får jag den. Jag och Blake var där och snokade idag. Perfekt läge. Jag kan gå eller cykla överallt. Jag kan åka spårvagn istället för buss. Jag har nära till allt; stadens sus och dus runt ena knuten och grön natur plus vatten runt den andra.
Om jag tackar ja till denna bostad så kan det mycket väl vara så att det är där jag stannar fram till min död.
En hyreslägenhet med reko hyra i Helsingfors innerstad är en lottovinst. Är det nu Skaparen belönar och prisar mig för mina goda gärningar? Jag hoppas det.

Jag har åkt förbi denna adress väldigt många gånger och så sent som i förra månaden satt jag på bussen och tänkte att ”här skulle jag vilja bo”.

I morgon vet vi. Jag litar på Skaparen, som vet vad som är bra för mig och även vad jag har gjort mig förtjänt av. Om man bara lyssnar på Skaparen (eller Livet eller Moder Jord eller vad man nu vill kalla Kraften för) så flyter det på och man hamnar inte bara på rätt tåg – man kliver också av på rätt station. Man ska inte käfta emot för mycket. Nyckeln är just att lägga sitt öde i Skaparens händer.

Är detta min station? I morgon vet vi.

Gilla, dela, följ gärna!

Ät inte som en sossehipster (om du inte vill)

När man tänker lite på saken så inser man snabbt att det måste det kännas rätt kränkande för de kloka mogna gamlingarna på äldreboendena (ni vet de som byggde allt det fantastiska som de snorvalpiga glinen tar för givet samt den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo) när några fjuniga hipsterpolitiker börjar jollra om att gamlingarna inte ska få äta kött. Dessa fån som tror sig veta nåt om livet och om hur världen fungerar förtjänar varsin örfil.

Som du kanske vet vid det här laget så är jag vegetarian – dock ej PREDIKANT. Jag förespråkar dessutom hyfs och fason samt ett stort mått respekt för de äldre.

Ha en bra dag. Och ät vad fan du vill, som får dig att må bra. När du minst anar så är det nämligen nån 20-årig sossehipster med rak lugg och stora glasögon som designar din meny.

Gilla, dela, följ gärna!

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner. 
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där. 
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?). 
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Gilla, dela, följ gärna!

Queers Against… What!?

så jävla irriterad

Cyklade hemåt och såg ett klistermärke på en lyktstolpe: ”Queers Against Nazis”.
Härregu vad folk är lata. 
Om de nu vill engagera sig och känna att de ”gör nåt” så kan de väl börja med att sluta slå in alla dessa öppna dörrar. 
Finns det en enda så kallad ”queer” som inte är ”against nazis”?
”Åh, jag sätter upp ett patetiskt klistermärke på en lyktstolpe och sedan ”gillar” jag nåt lika töntigt FB-upprop, så kan jag sova gott sen.”

Varför inte engagera sig i någonting som verkligen är ett hot mot oss så kallade ”queers”? Nä just det, om man talar om en viss mördarideologi som breder ut sig i ett rasande tempo, och som hotar oss alla, så tappar man popularitetspoäng och det vore ju trist. Bättre då att jollra om en handfull nynazister som lurar i nån buske, och klistra upp märken, istället för att göra nåt av vikt. 
Huvudsaken är att man känner sig GOD.

Gilla, dela, följ gärna!

Hör upp, Quorn!

När jag flyttade till Finland slogs jag av en grej. Här finns väldigt många olika vegetariska produkter och märken men favoriten Quorn finns inte i varje butik (och den är överdyr).
Har många gånger tänkt att ordet ”quorn” helt enkelt inte fungerar på finska. Om stavningen vore en annan så skulle det inte vara några problem; ”kuorn” helt enkelt. Det sitter helt naturligt i även en finskspråkigs trut.

Igår OCH idag fick jag det återigen bekräftat då två purfinländare ojade sig oberoende av varandra över det jobbiga ordet och jag kom då på att denna fantastiska föda i Finland borde säljas som KÅRNI. (Med ’svenskt Å’, som bokstaven Å heter här, för att göra det hela lite festligare och mer iögonfallande.)

Varsågoda för tipset.

Gilla, dela, följ gärna!