• Anspråkslösa möten

    En rolig kväll.
    Jag har ju tidigare berättat om det här med att myten om de tysta finländarna är just en myt. Jag har aldrig träffat så öppna och pratsamma människor som här i Helsingfors. (Kanske skogsfinnarna är inbundna men här i stan är de inte det.)

    Så, jag gick ut och åt hos min lokala kines (gillar egentligen inte kinamat eftersom den är så ”slemmig”, men de har en god rätt som heter ”stekt kinakål” och det är bara en massa kål och svamp och SÅ gott).
    Satt där ensam på uteserveringen och en ung kvinna frågade om hon fick slå sig ner.
    Så vi började språka om ditt och datt (ganska privat ganska omgående) och hon sa nåt om att ”jag har ju en man så jag hade inte suttit här om det inte var för att du är bög”.
    ”Vem har sagt att jag är fjolla?”
    Hon bara skrattade.
    ”Vad var det som avslöjade mig den här gången då? Var det mina flaxande armar? Jag VET att jag stereotypiskt flaxar bögigt med armarna.”
    ”Nej”, sa hon, ”det är din röst. Bortsett från att du har en väldigt stark svensk accent när du talar finska så är det nåt med tonfallet. Bögigt helt enkelt.”

    Sen satt vi där och talade i en halvtimme och hon sa att hon bor i mitt kvarter och att hon var lite nyinflyttad och ”det vore roligt att hänga lite, eftersom du verkar trevlig.”

    ”Ja, nu ska jag gå hem och ta en kopp kaffe på maten”, sa jag. ”Vill du följa med?”
    Så vips hade jag en okänd ung dam vid mitt fikabord och en ny vänskap hade fötts.
    Det är sånt som händer i Helsingfors och därför älskar jag den här staden.

    Anspråkslösa möten.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *