Nu bloggar vi!

Hej.
Vissa av er kanske inte vet att innan jag blev karaokekung så var jag bloggkung. Jag kollade statistiken över alla mina gamla bloggar och insåg att jag haft över en miljon läsare, så jag bestämde mig för att ta upp bloggandet igen. Nu när jag åker in på ‘dårhuset’ (behandlingshemmet – pga stress, press, panikångest och annat skräp) så kommer jag att blogga därifrån.

Mina tidigare bloggar har jag nu samlat på en och samma adress: http://kimmdacosta.com

De tidigare bloggarna var:

– Before – mina allra första inlägg hamnade här.
– Israelism – min pro-israeliska nyhetsblogg.
– Kimoffinland – om min flytt från Sverige till Finland.
– Kmdc – diverse privat, mest om när jag gifte mig och blev ‘da Costa’.
– Letters From Israel – mitt projekt med brev från israeler. Ett projekt som jag är MYCKET stolt över. Kanske det bästa jag gjort.
– Shameless – kort och gott om en fjollas (då) vilda singelliv i Stockholm.

Dessa bloggar resulterade i följande böcker (och jag är mycket stolt över titlarna!):

– Ångest och eufori (2005)
– Shameless (2006)
– Tänk om detta är kvällen då något underbart händer (2007)
– Greatest Hits (2007)
– Igår blev en tonårstös kär i mig (2008)
– Han väntade vid Jerusalems portar (2009)
– Tänk att jag måste bli så hatad för att bli så älskad (2010)
– Alltid är det nåt – men just nu är det ingenting (2011)
– Och jag har fortfarande hår på huvudet (2012)
– Dags att blåsa i trumpeten (2013)

Men nu är det som sagt bara en blogg som gäller. Häng med mig på min sex veckor långa rehabilitering. Jag kommer att återuppstå – kimmigare än någonsin.

Jag har blivit ‘god’

batikhäxaJag har blivit en sån där ‘god’ människa… På väg till en väninna med hundarna och skulle handla en grej. En ung kis satt utanför butiken. Han var kanske 25 och såg lite sliten ut.
”Ursäkta, min unge herre”, sa jag. ”Kommer du att sitta här i fem minuter?”
”Javisst.”
”Kan du hålla mina hundar medans jag går in och handlar?”
”Absolut.”

Jag gick. Vände om.

”Behöver du nåt?”
”Nej. Jag fick just en cigg av en bekant. Allt är OK.”

Jag handlade och kom ut och gav honom ett paket cigg.
”Men herregud, inte behövde du ge mig ett helt paket”, sa han.
”I det här skitsamhället måste vi hjälpa varandra när vi kan”, sa jag.

Han hade en tår i ögonvrån och önskade mig en god helg.
”Om jag kan hjälpa dig nån gång, så bara be mig.”
#karma

När man går igenom svårigheter så vet man att man måste – om man bara kan – hjälpa en medmänniska. Man blir ödmjuk.

MVH, Hemlös och arbetslös relativt ung man som – trots ‘hårda’ politiska åsikter – bryr sig om sina medmänniskor.

Äntligen besked!

Jag firar att jag _äntligen_ fick veta att på måndag får jag till slut åka iväg till den där herrgården/behandlingshemmet för att få vård ang. panikångestattacker, återkommande depressioner och annat skräp. Och som nybliven hemlös är jag hemma hos en vän och tvättar och alla mina kläder är nedpackade så jag lånar det fräsigaste som finns i min väninnas klädkammare.

Utanför matbutiken stod ett gäng alkisar och en av dem kom emot mig med öppna armar och sa: ”Får jag krama dig? Vore jag lagd åt ‘det’ hållet så skulle jag definitivt välja dig.”

Man måste ha lite humor (och bjuda på sig själv) för att orka med detta dåraktiga samhälle.

Att de inte skäms!

Ännu en text inskickad till Hufvudstadsbladet.
Denna gång om hur ett (statligt ägt!) bolag utnyttjar asylsökande som arbetskraft på ett väldigt cyniskt sätt. (Förmodligen i kärleksfull symbios med de lismande, ohederliga styrande politikerna.)
En kan bara skämmas. Återkommer med länk när texten är publicerad.

Tills dess kan du läsa exempelvis:

Jag köpte bindor pga mens

menscertifiering
Hittade inget mer passande foto…

Dagens humoristiska inlägg (passande nu när ‘menscertifiering’ är på tapeten i det skogstokiga Födelselandet).

Ska hälsa på en väninna.
Hon: ”Jag fick just mens. Kan du köpa med dig bindor?”
Jag: ”Alltså bindor. Inte tamponger?”
Hon: ”Nej. Bindor. Såna med vingar.”
Jag: ”Jag har av förklarliga skäl aldrig köpt bindor. Finns de i olika storlekar för olika storlekars fi**or, eller hur funkar det? Hur stor har du?”

Jag stannar här.
Ha en rolig dag. Trots all misär.

Hästkrafter?

biltankare
Första – och hittills enda – gången i mitt liv som jag har tankat en bil.

Min kille är lite mycket sugen på att skaffa bil.
I morse visade han en massa bilar som var till salu på någon site.
”Mhmm… Jaja… Verkligen fin. Säkert jättebra”, mumlade jag.

När vi sedan var ute med hundarna så passerade vi en parkerad bil och pojkvännen blev eld och lågor. Han talade inte bara om bilens ”skönhet”, utan även om cylindrar (vad det nu är) och motorer och ”manuell och automatisk” och jadajada.

”Hörrö du”, sa jag. ”Jag vet inte vad du talar om. Jag vet absolut ingenting om bilar och jag är inte det minsta intresserad. Om du däremot skulle säga att ‘det där var en fin färg på den där bilen’ så skulle jag kunna kommentera saken. Och jo, den här bilen är ju väldigt vackert röd.”

Alltid när någon bekant ska plocka upp mig med bil någonstans så säger han eller hon att ”jag kommer med den och den bilmodellen”.
”Snälla”, svarar jag alltid, ”tala klarspråk – vad är det för färg på bilen?”

Jul i oktober

loveDen här dagen – som började så tråkigt – blev ju rätt festlig ändå.
Jag har ju väldigt roliga vänner alltså. När jag kom hem till en av mina grannar (oops! före detta grannar eftersom jag ju är bostadslös just nu och inte längre bor i denna byggnad) som jag huserar hos tills jag kommer iväg till den där herrgården/behandlingshemmet så hade hon och två gemensamma vänner bestämt sig för att det var julafton. (Vi går alla igenom ‘lite’ jobbiga saker just nu, så vi gör lite ”konstiga” saker…)

Julmat, inklusive en kalkon, stod i ugnen. Julmusik på hög volym. Ett vackert dukat bord. Ett redigt, traditionellt julfirande helt enkelt.
De bad mig att bjuda över min kille också.
”Festligt att en muslim och en jude ska fira ‘jul’ med ett gäng fruntimmer mitt i oktober”, sa jag.
Han skrattade. Han är väldigt vacker när han skrattar.

Vi åt och drack och önskade god jul. Min kille var väldigt irriterad på grund av att han som asylsökande utnyttjas av sin arbetsgivare (jag kommer att skriva en artikel om detta och skicka in till Hufvudstadsbladet – vänta bara), så han söp till rejält (har full förståelse).
Jag hade aldrig tidigare sett honom packad. Inte ens berusad, när jag tänker efter.
Själv dricker jag ju ingen alkohol (längre).
Till slut tvingade jag honom att gå och lägga sig.

”Om det är julafton idag så betyder det att det är nyårsafton – dvs min födelsedag – om en vecka så då förväntar jag mig presenter”, sa jag.
”Vad önskar du dig?”
”En ny lägenhet.”
”Okej.”

Hemlös och arbetslös och allting strular

Varför måste allting vara så jobbigt hela tiden?
Packar väskorna inför herrgården/behandlingshemmet. Åker till Malm för att träffa en dam för att få de papper jag behöver ta med mig.
Nej. Jag kan inte åka idag eftersom ‘bossen’ på herrgården ej varit anträffbar och därmed inte kunnat bekräfta min plats. Kanske får jag åka i morgon.

Eftersom jag nu är HEMLÖS så åkte jag vidare till Elielplatsen mitt i city för att fixa en poste restante-adress (och skulle köpa en mobilbiljett men appen skulle så klart uppdateras och det tog ju en evighet. Har inget buss/metro-kort just nu eftersom psykopatexet slarvade bort det).
Jaha. Den så kallade ”Posten” gör om systemet och detta ställe öppnar först i morgon.

Tar metron till ”Posten” i Hertonäs. Irrar runt. GPS-kärringen tar mig runt i cirklar och säger saker som: ”Kör in i rondellen” fastän jag klart och tydligt angett att jag promenerar.
”Men jag KÖR INTE BIL, j@vla kärring!” skrek jag högt till mobilen och folk blängde. Hittade till slut.

En blankett att fylla i och skicka in.
Jaha. Nu gick biljetten ut pga allt flängande. Köper ny. Appen vill uppdateras igen.

Äntligen på Järnvägsstationen. Missar tåget. Stör mig på den dåliga ”svenskan” på skylten. Kan de inte ge jobbet till nån som behärskar landets andra officiella språk? *räcker upp handen*

Och trots -13 kg så är mina fingrar så feta att jag hela tiden kommer åt fel bokstav (ex. just här skrev jag ”gel” istället för ”fel”).

Nu äntligen på tåget mot flygplatsen för att kliva av i Hoplax och ta buss 550 till Sockenbacka för att hämta hundarna hos vän A för att ta dem till vän B. (Mycket mer elände kan hända innan jag är framme.)
Och sedan invänta samtal med besked om jag kommer iväg i morgon eller ej.

Fylla i blanketter och söka lägenhet och jobb. (Pga lastgammal så lär jag få ett ”nej tack” IGEN.)

Och hade jag fått samma bostadsbidrag som min asylsökande granne (dvs 99% av hyran – inte 40% som jag fick) så hade jag inte behövt bli hemlös. Men vi vet ju alla att de asylsökande får allt serverat medan medborgarna får bo på gatan eller bussen. (Sen tycker folk och fä att det är konstigt att de så kallade ”främlingsfientliga” partierna bara växer.)

Gäller dock ej min ”raketforskande” kille som sliter på sitt skitnattjobb på ”Posten” (15 nätter på raken nu) för en pisslön och när lönen kommer så har de alltid dragit av tre-fyra arbetspass eftersom de tror att han är dum i huvudet. På detta sätt utnyttjar de migranter. Vet hut!

Och varför avvecklades Posten? Alla dessa j@vla ”serviceställen” på de mest märkliga ställen. Vad är ett samhälle utan ett VANLIGT POSTKONTOR?! Big mistake.

Nu är jag irriterad. Ursäkta mitt j@vla språkbruk!
Jag är en mycket otålig person.
Jag vill att saker ska flyta på!

Nu vänder vi blad

En ”liten” nyhet.
Från och med idag är jag hemlös. Jag ska ju åka iväg till en herrgård för att få vård ang. min stress, press och ångest så jag sade jag upp min lägenhet.
När jag kommer därifrån om en och en halv månad så börjar jag om på ny kula. Hyran är dessutom hutlös. (1000€ för 36 kvm/månad, och inte ens i centrum. Lyxigt och fräscht iofs, (och i en ”bra” stadsdel) men ändå inte alls kosher!)

Har trivts jättebra men jag vill börja om igen. Förhoppningsvis hittar jag och ”Min kille” (som jag ju inte längre nämner vid namn pga säkerhetsskäl) (pga irakier och rädd för den patetiska irakiska milisen) en bra bostad snart, där vi kan bygga upp ett gemensamt liv från scratch.

Jag sålde/gav bort/slängde alla mina möbler och mina personliga tillhörigheter huserar i mina vänners källarförråd. Vill inte släpa med mig en massa dåliga energier så nu börjar jag om på ruta 1.

Som ni kanske har förstått så har jag haft ett jobbigt år. Men nu vänder vi blad.

Min sista gest: gav min enorma, eleganta blomkruka till de rökande hyresgästerna som stannar kvar. De kastar fimpar överallt. Skrev ”Tuhkis” (slang) och ”askkopp” på den för att ingen ska sno den. 😌
Och som den tvåspråkiga språknazist jag är så skrev jag så klart på landets båda officiella språk. (Plus på engelska på baksidan.) (Finland är snart trespråkigt.)
Sån är jag.

Nu ska jag flyttstäda. I morgon – eller senast på tisdag – åker jag till behandlingshemmet.

Nu vänder vi som sagt blad. Och bladen är väldigt vackra så här års! 🍁