Kollade på fotboll (jistanes!)

Igår rycktes jag med i fotbollsfebern. Flera utav mina vänner jollrade om kvällens match mot Lichtenstein och under förkvällen såg jag glada personer med finska flaggan på stan så jag, som inte har en endaste liten sportig ådra i min schlagerbögskropp, slog mer ner i soffan för att se matchen.

Till en början utan ljud, ska jag erkänna. Men efter första målet började jag titta på allvar. Med ljud och allt. Blake, min hund, undrade vad som stod på och varför jag applåderade och tjoade och tjimmade.

Eftersom jag är en glad amatör var jag även tvungen att googla mitt under matchen…

När slutsignalen sedan ljöd så såg jag fyrverkerierna från min balkong. Jag kände hur det kokade på stan; det var som en mindre tryckvåg och det var en rätt härlig känsla.

Jag kanske börjar förstå det här med sport nu. Äntligen. Det är lite som Eurovision men utan paljetter och med brunstigare karlar. *gulp*

Jag var nyligen på mitt livs första hockeymatch och nu har jag kollat på fotboll.
Hur ska detta sluta?

Herrklubben – hyfs och fason

(Förhoppningsvis) blivande gubbe.

Igår var jag återigen på vad jag har kommit att kalla ’finlandssvenska herrklubben’.
Det är härligt att umgås med människor som är dubbelt så gamla; man lär sig mycket.
I dagens dårhussamhälle prioriteras ungdom – ju yngre man är desto bättre. Nej tack, vi behöver inte ”fler unga i politiken”. Inga fjuniga rödkindade typer i beslutsfattande positioner. Då blir det bara kaos.

Idag berättade en herre att han och en vän en gång smygrökte i ett gathörn då de såg presidenten komma gående (de var 10-11 år). De släckte snabbt sina cigaretter och de skämdes. ”Det blev ett långt samtal med president Paasikivi”, fnittrade han. (Googlade. Nämnde president dog 1956, så ni förstår ju hur gamla gubbarna i herrklubben är!)

En annan berättade att han som spjuver var ute och sprang. Han hade på sig nån typ av väst med skolans namn på. Då, på en bro, fick han syn på en dam (jag missade vem, men det var väl kanske en presidenthustru eller liknande). Han sprang fram till damen. Han bockade djupt och sprang sedan vidare.
Någon dag senare berättade lärarinnan att damen ringt till skolan och sagt att ”ni har så artiga elever hos er, speciellt den rödhårige joggande gossen”.

Det var tider det. Folk kunde uppföra sig. Och folk klädde upp sig. Inga trasiga jeans som visar arslet. Inga gröna vilda frisyrer och inga ansiktstatueringar eller -piercingar. Artig och respektabel var man.
Underbart.

Det här med Staffanstorp

Skärmdump: youtube

Ett par snabba rader om den omtalade reklamfilmen för Staffanstorp.

Gnällspikarna jollrar om att det inte figurerar några ”invandrare” i filmen.
Min fråga: hur ser en ”invandrare” ut?
Eller är vi fortfarande på ruta ett och tuggar vidare om det här med hudfärg? Visst är det fascinerande att det är just dessa goda, fina människor som tycker att reklamfilmen är så hemsk, som är de enda som är så jävla intresserade av människors hudfärg eller etnicitet eller härkomst!?

När mina föräldrar bodde i Sverige så var de väldigt mycket invandrare och med tanke på hur de ser ut så hade de lätt kunnat medverka i denna omtalade, söta reklamfilm.

Vidare är det äckligt att invandrare klumpas ihop under ordet ”invandrare”. Det är skillnad på folk och folk.
En finländare i Sverige är ju per definition lika mycket invandrare som, säg, en person från Mars.
Ni förstår vad jag menar. Sluta använd ordet ”invandrare” så där svävande. Tala klarspråk! Vad ni egentligen vill se i filmsnutten är mörk hy och ett och annat människofientligt tygstycke. (Ni hade förmodligen nöjt er med en adopterad person som ju inte ens är invandrare! Just eftersom det uteslutande handlar om en persons utseende i er ’antirasistiska’ bibel. Så trångsynt mitt i all godhet!)

Med ert sätt att se på saken så kan ju en person med mörk hy aldrig någonsin vara svensk! Tänk om alla i reklamfilmen var svenska OCH mörkhyade. Ja, ni hajar. Den vänsterextrema världsbilden går som vanligt inte ihop.

Lägg av med detta töntiga tugg, är ni goa.
Det var bara det.

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

Älskade vän!

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.

29 år sedan ”Rhythm of Love”

Idag är det på dagen 29 år sedan Kylie Minogues tredje LP Rhythm of Love släpptes. Jag var femton och jag minns var och när jag köpte kassetten. På den tiden satt kassetterna fast i en typ av ställning, så att de ej gick att stjäla. Man fick snällt be personalen om hjälp; de kom med nycklar och plockade fram kassetten man pekade på.
Vilka tider.
Idag klickar ni glin hem all musik på nätet. Olagligt och ohederligt och inte måste ni gå till någon fysisk butik heller. Ni har gått miste om så mycket!

ritmo de amor kylie minogue

På den gamla goda tiden innehåll albumen inte 15-20 låtar som de gör idag, utan det var mellan 10 och 12 väl utvalda och välproducerade bitar på varje LP eller kassett. (När CD:n kom fanns där ett eller två bonusspår i form av nån ’extended remix’ eller liknande.)

När det kommer till Rhythm of Love så har jag i min samling även LP:n från Argentina, där allting står på spanska. Titeln är således Ritmo de Amor och bland låtarna hittar vi bl.a. Mejor el diablo que tu conoces, Retroceda a tiempo samt Que tengo que hacer.
Fantastiskt!

  1. Better The Devil You Know 5/5
    Detta är så fantastiskt mycket Stock Aitken Waterman. Det var tack vare deras popproduktioner som jag blev ett Kyliefan till att börja med.
    När åttiotalet nu hade blivit nittiotal så producerade trion lite ”modernare”, klubbigare låtar och eftersom Kylie var deras största stjärna så fick hon de bästa låtarna. Håller än idag. Ett riktigt Kylie Anthem.
  2. Step Back In Time 5/5
    Den sjuttiotalsdoftande videon alltså! Även denna dänga håller än idag, men den var inte min storfavorit när den kom…
  3. What Do I Have To Do 5/5
    …Det var det nämligen detta popmästerverk som var! Klubbigare än den förra och även till denna singel fick vi en urtjusig musikvideo.
  4. Secrets 3/5
    Efter tre feta singlar på raken var det dags att trycka in några så kallade ”fillers”. Man hörde redan på en tiden när dessa utfyllnadsspår dök upp; man visste att det var andraklassens låtar som aldrig skulle släppas som singlar eller spelas på radio. Jag har dock alltid gillat dessa lite ”udda” bitar.
  5. Always Find The Time 4/5
    Samma som ovan, men denna fina låt hade eventuellt kunnat släppas som singel. Bra melodi men kanske en smula lökig produktion.
  6. The World Still Turns 4/5
    Hjärta och smärta i denna ballad. Åh, det var så fint när sista låten på kassettens SIDA A nästan alltid var en ballad.
    En så simpel låt. Simpelt är bra och underskattat.
  7. Shocked 4/5
    Denna ”tuffa” jättehit var aldrig min favorit. Speciellt inte singelversionen där den där jobbiga rapparen dyker upp. Jag har alltid hatat och kommer alltid att hata rap.
  8. One Boy Girl 3/5
    Här blev det lite ”modernt” och amerikanskt och en sån där jobbig rapperska dök upp. Tyvärr.
  9. Things Can Only Get Better 5/5
    Något av en fanfavorit. Jag har alltid älskat denna upplyftande pärla.
  10. Count The Days 4/5
    Sockersött men ändå ”tufft” på nåt sätt.
  11. Rhythm of Love 5/5
    En perfekt avslutning på detta fina album. Titellåten är lite mer melankolisk och introvert än LP:ns feta singelhittar.

Telefonsvarare och personsökare

Några ord för dagens ungdomar om kommunikation när farbror var ung.

Några år före 2000 lanserades reklamtelefoni. Man ringde upp ett särskilt nummer innan man slog numret till den man ringde till och fick på detta vis tala gratis. Med jämna mellanrum avbröts samtalet och en reklamsnutt spelades upp.
Denna fluga blev kortvarig.

(Vi talar om ’hemtelefoni’ här. Så kallad ’landlina’. Eller ’fast telefoni’.)

Det här med nummerpresentatören måste också vara nåt exotiskt. Man köpte en liten låda som visade numret som någon ringde från. Vill minnas att man betalade extra för denna tjänst.

Om man exempelvis skulle vara hemma hos en vän en längre tid och inte ville missa några samtal så vidarekopplade man sina samtal till vännens hemtelefon.

Hade man en lite mer avancerad telefonsvarare hemma så kunde man ringa till den och lyssna av meddelandena.
På denna tid, långt innan sociala medier etc., så använde såna som jag telefonsvararen som ett verktyg för att uttrycka mig, och mina inspelade telefonsvararsvar var ofta mycket noga planerade och uttrycksfulla.

Och så får vi inte glömma den där personsökaren som var het i mitten av 90-talet. Man ringde en sökare och sökarens ägare såg att man ringt och rusade då till en telefonkiosk och ringde upp. Jag hade en sökare på min stora Swatch-klocka (bild).

Idag kan vi kommunicera på så många fiffiga sätt men oftast är det ingen som lyssnar.
Sorgligt.

KONSTigt

Lucas Cranach

För ett tag sedan var ”jag och grabbarna” på (mitt livs första) hockeymatch, vilket var en upplevelse. I veckan gjorde vi nåt som låg lite mer inom ramarna (pun intended) för min comfort zone. Vi gick nämligen på Sinebrychoffs konstmuseum.
Ska inte låtsas vara nån konstkännare men jag vet att uppskatta fina och fula och gamla ting.
Huvudutställning med Lucas Cranachs verk och på våning två Sinebrychoffs ’hemmuseum’ med bland annat Picasso och Rembrandt. Det var flott och de gamla trägolven knarrade härligt i det fina före detta hemmet på Bulevarden.

Luciano Borzone

Jag blev väldigt förtjust i denne unge man. Målningen heter Porträtt av en man och konstnären Luciano Borzone.
Vem var denne bildsköne man? Vad tänkte han på? Varför såg han så uppgiven ut?

Sånt tänker jag på när jag ser konst eller nåt… gammalt. Tänk att även den personen hade ett liv fyllt av glädje och ångest och allt däremellan. Idag spelar den där ångesten ingen roll (inte glädjen heller) och det är trösterikt på något vis.

Har ni tänkt på ordet KONST?
KONSTigt.
Det är lite lustigt.
Jag tänker mycket på ord också.
Två av mina favoritord är: ANDEDRÄKT och AVSLÖJA. Smaka på dem. Ande-dräkt. Av-slöja.
Fiffiga grejer!

Allt detta ”hyllande”!

#NoFilter

I dagens dårhussamhälle ”hyllas” folk för sina ”ärliga bilder” stup i kvarten. Osminkade och ofixade ”hyllas” de av en skock får. Ja, de hyllas för att de är människor.

Nu är jag här, redo för skockens hyllningskör! Här bjuder jag på en ”ärlig” och ”avslöjande” bild. Varsågoda, en ofixad medelålders man som just klivit upp ur sängen.

Även män känner utseendepress och kroppsstress! Även män vill se så bra ut som möjligt!

Åh, vad jag är ”modig”! Hylla! Hylla!

Social vecka. Shabbat Shalom.

Äntligen fredag.
Har haft en bra vecka. En väldigt social vecka.
Nu känns det helt rätt att logga ut och koppla av och bara vara över helgen.

Idag promenerade jag och Blake från Mejlans till Berghäll för att träffa ett par vänner. Därefter promenerade vi vidare till Tölö för att äta lunch. Sedan från Tölö hem till Mejlans.
Blake har varit trött efter det; en innehållsrik och mycket social dag även för honom.

Såg den här gamla affischen i en butik (?) i Berghäll och jag förstår verkligen inte budskapet. Varken på svenska eller finska. (Se bild.)

Så glad idag efter att ha träffat två av mina vänner. Vilka karaktärer de är! Reko och hyvens normala jävla finländare! Underbara människor.

Nu är klockan 21:29 och det blir en snabb kisstur med Blake och sedan kastar jag mig i soffan (Blake ligger som vanligt på min mage, under en filt) och kollar på någon film tills jag somnar och ännu en dag läggs till historien.

Shabbat Shalom.