MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

På nya jobbet spelas Roxette på radion

Här på nya jobbet går det bra. Alla är väldigt trevliga och välkomnande och jag är ju en ’easy going’ skojfrisk man med hög arbetsmoral så…
Idag slutade han vars arbetsuppgifter nu är mina. Han tog mig i hand och sa: ”Såja. Nu lämnar jag över ansvaret åt dig. Jag kommer att sakna mina böcker.”

Fick mina passerkort etc. så nu är även jag en sån där viktig typ med grejer kring halsen. Dessvärre med ful arbetsklädsel men jag piffar upp helheten med fin frisyr och lite bling.

De spelar mycket Roxette på radio och nu förstår jag ju varför. Ledsamt. Marie Fredrikssons bortgång kom lite oväntat. ”Efter stormen” är en favorit-LP. Eller -kassett faktiskt.

Låt oss återigen komma ihåg att leva idag (och vara vänliga mot varandra) (och artiga!), ty morgondagen kan vara en myt.

A-ha!

Nu ska farbror vara nostalgisk och sentimental igen.

Lyssnar på ett av historiens bästa album: ”Hunting High and Low”, som norska popgruppen A-ha välsignade världen med år 1985.
Jag minns att jag som tioåring köpte LP:n på Ljudrummet i Borås strax före A-has stora genombrott. Jag fick fråga personalen efter skivan och jag tyckte att det var pinigt eftersom jag var rädd för människor och led av svår social fobi. Men med LP:n i näven åkte jag sedan hem till vår idylliska röda villa med vita knutar i Tärby.

Tillbaka till musiken. Jag minns att jag tyckte att vissa av låttitlarna var väldigt konstiga.
”Train of Thought” – Vad är det för konstigt tåg de sjunger om?
”Hunting High and Low” – de är uppenbarligen ute på jakt, men vad då högt och lågt?
”The Sun Always Shines On TV” – HAHA! Jag minns så tydligt hur jag framför mig såg solstrålar mot en (tjock-) teveapparat i ett dammigt rum. Ständigt dessa solstrålar mot teveapparaten, liksom! Så att man inte ser vad TV1 och TV2 just nu bjuder på. (Och blinkar det inte uppe i hörnet, vilket betyder att ett annat program börjar i den andra kanalen?) (Ungdomarna förstår nu inte alls vad fabror jollrar om.)
”Living a Boy’s Adventure Tale” hade i min värld nånting med serietidningar att göra. ”Adventures of Donald Duck”, eller låt. (En av bröderna prenumererade på Kalle Anka, den andre på Motorsport och jag – så klart – på Okej.)

Sedan måste jag erkänna att jag än idag har problem med ”Take On Me”. ”Take on me… Take me on…”, som texten går, låter fortfarande konstigt. Men catchy så klart.

Jag minns också att jag tyckte att Morten Harket var ”attraktiv” på fotot på LP:ns inre fodral (vad det nu hette – själva skivpösen alltså). Jag var tio som sagt, och redan fullfjädrad fjolla.

Musik är minnen. Goda, hemska samt ibland lustiga.

Mänskliga möten är Grejen – allt annat är krimskrams

Min sorgeprocess är en smula utdragen.
Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta.
Men jag pratar mycket med henne även här och nu.
Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd.
När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.”
Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst!
När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.

Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt.
Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.

Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.

Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss.
Det lärde hon mig.

Musiken i november

Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM).
Följande lyssnade jag mest på under den gångna månaden.

ARTISTER

  1. Kylie Minogue
  2. Carola
  3. Sanni
  4. Céline Dion
  5. Kaija Koo
  6. Laura Voutilainen
  7. Lisa Nilsson
  8. Eini
  9. Dilba
  10. Petra Marklund

LÅTAR

  1. Laura Voutilainen ”Silmät kiinni”
  2. Carola ”The Day I Die (I Want You To Celebrate)”
  3. Céline Dion ”Courage”
  4. Eini ”Tilkkutäkki”
  5. Kaija Koo ”En ole valmis vielä lähtemään”
  6. Kaija Koo ”Siniset tikkaat”
  7. Titiyo ”Evighet”
  8. Kylie Minogue ”I Was Gonna Cancel”
  9. Laura Voutilainen ”Koska mä voin”
  10. Carola ”Lost In The Crowd”

Årsdag av iPhone-olycka

Mina gamla iphones.

För en dryg månad sedan var det exakt ett år sedan tappade jag min iPhone 6 Plus i holken (eller wc-byttan som det heter här i Finland). Det gick till så att jag kom in efter en hundpromenad och jag rusade in på herrarnas. Jackfickan var öppen och telefonen damp ner i toalettstolens glupska gap.
Jag plockade isär apparaten och lät den torka och till min enorma förvåning fungerade den återigen dagen därpå.

Glaset krossades dock ”en aning” och nedre delen av telefonen fick sig en rejäl smäll. Sedan dess har jag fått ladda väldigt försiktigt. Jag har fått trycka in och dra ut sladden om och om igen för att sladden och telefonens inre organ ska få kontakt. Ibland har det sett mörkt ut men min kära iPhone har hållit sig – och därmed även mig – vid liv.

Det senaste halvåret har den dock laddat ur på nolltid. Och då menar jag verkligen NOLLtid. Det blev helt enkelt dags att skaffa en uppföljare.
Jag letade efter en 6 Plus:a igen eftersom jag varit väldigt nöjd med den modellen, men den fanns inte att köpa (ville inte köpa en begagnad med kasst batteri). En fredag beställde jag således en iPhone 8 Plus och jag fick den hemlevererad redan måndagen därpå!

I fyra och en halv timme satt jag och glodde på datorskärmen där jag i realtid såg budets bil susa runt längs Helsingfors gator och på utsatt tid kom hon till min ytterdörr. Mycket imponerande. Tänk vilken teknik vi har numera. (Denna mening lär vi skratta åt om fem, tio år när tekniken är en helt annan och betydligt mer avancerad.)

Och när jag satt där och väntade så kom jag på att det ju var på dagen sedan min 6 Plus-olycka! Det var väl lite lustigt? Tänk så mycket som hänt i mitt liv under det gångna året. Jag tror faktiskt att det var nästan på timmen ett år mellan olycka och uppföljarens ankomst. Det känns som ett tecken!

Den 29 oktober 2008 blev jag med min första iPhone (3).
2011 nån gång uppdaterade jag till iPhone 4.
Hösten 2015, när jag flyttade till Finland, köpte jag den bedårande iPhone 6 Plus, och nu – fyra år senare – Plus 8. Jag är inte en sådan person som hela tiden ska köpa, köpa, köpa och ha, ha, ha den senaste modellen. Jag använder mina prylar tills de dör, eller åtminstone desperat kippar efter andan.

Ja, jag är en apple-man (även om jag tycker att apples produkter på senare år har blivit lite väl plottriga och pc-aktiga) och jag kan inte tänka mig att ha en annan smartphone än en iPhone. Så är det bara.

Det tog mig den där måndagskvällen två, tre timmar att föra över allting från gamla till nya telefonen. Mitt internet var segt så jag fick börja om en gång och det hela tog frustrerande lång tid, och jag var tvungen att uppdatera ditt och datt för att lyckas med överföringen. Det gick alltså inte lika smidigt som förra gången (apple har som sagt tappat det lite).

Jag har nu haft telefonen i en dryg månad och jag är mycket nöjd. Den är så snabb! Jag har ännu inte grundligt undersökt den fantastiska kameran, men den har hyllats här och där. De olika funktionerna ska jag ta mig en ordentlig titt på, jag som fotograferar så mycket.

Betyg: mer än nöjd.

Sjuttiotalets Eurovision

Igår kväll kollade jag på Eurovision 1977.
Det var så… anspråkslöst och elegant.
Det var ingen ’roliga timmen’ var och varannan minut, som det är i ESC numera. (Farbror är så trött på att allt ska vara så himla ’roligt’ hela tiden.)
Vokalisterna hade tagit på sig sina finaste dräkter/kostymer och håret hade lockats eller kammats i strikt sidbena. Här skulle man ju vara med i TV!

På denna tid hade artisterna oblekta tänder. De såg jättegula ut och det är lätt att glömma att det faktiskt är så naturliga tänder ser ut.

🇫🇮 Finlands fantastiska ”Lapponia” fick kvällens första tolva (se bild).
🇦🇹 Österriska flickorna i trion Schmetterlinge sjöng ”Boom Boom Boomerang”, så där som man gjorde på sjuttiotalet.
🇩🇪 (Väst-) Tyskorna sjöng – modernt – om att de skulle skicka ett telegram i den riviga biten som hette just ”Telegram”.
🇵🇹 Portugiserna sjöng om revolutionen i hemlandet och inte ett öga var torrt.
🇮🇱 Fantastiska Ilanit från Israel sjöng att ”kärleken är en sång för två” och belönades många år senare med att få låttiteln tatuerad på mitt sexiga ben!
🇧🇪 Belgien tippades som segrare. Gruppen Dream Express briljerade i den överkoreograferade popdängan ”A Million In One, Two, Three” men slutade sjua.
🇫🇷 Ett gäng fina franskspråkiga sjuttiotalsballader fanns så klart med, och Frankrike vann med ”L’oiseau et l’enfant”.
🇸🇪 Svenska Forbes sjöng om Beatles och hamnade som bekant på en välförtjänt sistaplats.

Det fanns en orkester samt dirigenter som åtnjöt stor respekt! Åh, vad skönt med riktiga instrument. Jag säger bara stråkar och blås!

Publiken då? ELEGANT. Kostymer och aftonklänningar. Här satts det ner och det applåderas (ivrigt!) men varken flaggor eller löjliga fjäderboor syntes till.

Åh, ljuva sjuttiotal!

En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.