Trötta floskler och öppna dörrar

Den där så kallade ”gaytidningen” Qx borde hålla sig till att publicera artiklar om skönhetskrämer och annat ytligt. 
Det är så tröttsamt när de ”hyllar” vänsterextremister som slår in samma gamla öppna dörrar och sprutar ur sig samma trötta floskler. Jag är svårt allergisk mot att konstant bli presenterad en och samma världsbild*.

Det vore intressant att istället få läsa om exempelvis youtube-stjärnan Luai Ahmed, som är gay OCH flykting OCH (enligt honom själv ”därför”) sverigedemokrat. DET hade kunnat bli en läsvärd artikel. 
Men nej. Inte ett pip. Samma gamla nunor och åsikter framförs istället år ut och år in. *gäsp*

*en världsbild enligt vilken du måste tycka och vara på ett visst sätt bara för att du är icke-hetero. Så mycket för jag gillar olika-vänstern, liksom.

chihuahua love
”Hej älskling!”

Mänskliga framsteg

Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i. 
Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland).
Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel!
Och helt otänkbart för ett par år sedan. 
Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.

madonna like a prayer maxi single

Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.

Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner. 
Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.

Tack för det.

Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.


Om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser

En psykologisk thriller i tre delar, om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser.

Del 1

Året var 1995. Jag var 20 år. Jag befann mig på en nattklubb i Stockholm. Denna nattklubb besökte jag flera kvällar i veckan så det var inget märkvärdigt med denna kväll.

En äldre iransk man var på plats. Vi brukade stöta på varandra här och där och vi växlade några ord varje gång. Jag minns än idag hans lite slemmiga röst och fula brytning.

Jag var väldigt tunn och späd och ett oerhört lätt offer. Iraniern slet in mig på toaletten och utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Under tiden klappade han på mig och upprepade: ”Du är så snäll, du är så snäll”. Om och om igen. ”Du är så snäll.”
Han ejakulerade på golvet och jag mådde illa och sprang hem.
Skrev väldigt kort och sakligt om händelsen i min dagbok. Inga detaljer. Men jag minns allting glasklart i mitt huvud.

Iraniern drev en kiosk på Götgatan, min hemgata på den tiden, och jag sprang ofta på honom på gatan och på bussen. Han gjorde närmanden och en gång skrek han någonting i stil med: ”Du ligger med vem som helst, men inte med mig. Varför?” Det ekade på hela Södermalm.
Det låg så klart ingen sanning i iranierns påstående. Varför skrek han så?

Del 2

Denna händelse hade jag förträngt. Terapin som jag går i just nu har fått mig att våga minnas. Det finns en väldigt psykologisk mekanism bakom detta.

Ett par år senare. Jag sprang på samme man på en annan nattklubb. Här vill jag inte gå in på några detaljer (ingenting ”sånt” hände), utan jag vill bara förklara varför jag självmant satte mig i hans bil.
Jag ville inte tro att han var ett svin. Jag var väl ung och naiv och ville fortsätta att tro gott om människor.
Jag ville inte längre vara ett offer. Hans offer. Jag ville återta kontrollen. Därför satte jag mig i hans bil och dikterade vad som skulle hända härnäst. (Det slutade dock med att jag hoppade ur bilen och gick hem.)

Del 3

Varför vill jag minnas den andra händelsen? Kunde jag inte bara ha lämnat den i glömskans dal?
Nej. Den förklarar så mycket. När jag väl kom ihåg händelsen med bilen så ville jag förstå varför jag då agerade som jag gjorde.
Jag har känt mig ”dålig” på grund av den andra händelsen, utan att jag har vetat varför jag har känt så. Utan att minnas så skulle jag ju aldrig ha förstått att det inte var jag som var ”dålig”.

Jag ville ju ”återta kontrollen” och sluta vara ett offer. (Jämför exempelvis med psyket hos en del pedofiler, som själva blivit utsatta som barn.)
Vidare ville jag minnas detta eftersom jag får en förklaring till varför jag hatar att någon tafsar på mig. För ett tag sedan var det en slemmig gubbhand som kom mot min kropp och gubben väste att han var ”tvungen att känna lite på mitt håriga bröst”. Min starka reaktion överraskade mig, när jag skrek att ingen rör mig utan lov.
Min kropp är min.

Det kanske också förklarar varför jag aldrig – som så många andra – har haft en ”promiskuös period”. Väldigt få har fått dela säng med mig, och då har det handlat om något mer än bara sexuell lust och njutning.
Min är kropp är helig. Jag bestämmer själv vem som ska få njuta av den.

Därför är jag glad över att jag går i terapi.
Jag är i en trygg miljö och gräver fram saker ur mitt medvetande, som jag måste ta itu med för att förstå mig själv.
Och för att i förlängningen kunna älska mig själv (och förlåta mig själv för någonting som jag inte ens borde behöva be om förlåtelse för).

Extremvänsterns världsbild går inte ihop

Idag har jag tänkt på det här med att extremvänsterns världsbild inte går ihop.
Ni vet de där som hävdar att det finns en miljard olika kön osv. Sedan kollar de ändå på ”damfotboll” och tycker att det är så lajbans. Var är de andra ”könens” lag då? Och ska olika slags priser delas ut till alla ”kön”? ”Årets manliga/kvinnliga artist” blir ju till en j@vla massa kategorier. ALLA borde väl tillhöra en helt egen kategori, så ALLA får gå hem med ett pris.

Såg ett lysande exempel på hur extremvänstern hela tiden trampar i sina egna fällor då nån hade länkat till någon artikel i extremvänsterns Bibel Aftonbladet (som jag så klart inte läser, av ren självbevarelsedrift). Jag klickade den här gången och där stod nånting om att den och den vokalisten i Melodifestivalen hade varit favorit ”hos båda könen”. Jaha. Men ALLA DE ANDRA ”KÖNEN” DÅ? Så trångsynt och diskriminerande!

Det kan inte vara lätt att vara vänsterextrem. Så j@vla mycket att hålla reda på, och ändå går världsbilden inte ihop.

Samma sak med dessa fjompiga människor som gapar om ”allas lika värde”. Nej, alla är inte lika mycket värda. Eller är en IS-terrorist lika mycket värd som ditt eget barn? Om du svarar ja på den frågan så är du en smula bäng i bollen och jag ringer bums till socialen.

Eller det här med att vem som helst kan ”bli” svensk eller finne eller norrman etc. Ställ dig som västerlänning på ett torg i Peking och kalla dig kines, varsågod. ”Jag har bosatt mig här så nu är jag kines”. NEJ, DET ÄR DU INTE. Folk skulle skratta åt dig, men åt andra hållet är det tydligen helt okej.

Usch. Alla dessa floskler som flyger runt. Jag får huvudvärk.

MVH, konservativa radhusbögen.

Onsdagskväll

Har haft en bra vecka hittills. Terapin som jag går på fyra dagar i veckan gör mig gott. Gruppterapi alltså. Vi är fyra ’patienter’ just nu, och två handledare.
Ibland är det skönt att få bekräftat sådant som man har haft på känn. Eller att höra någon med andra ord säga det man redan visste. Ofta kommer jag på någonting nytt. Får så kallade ’aha moments’, som Oprah brukar säga.

Någonting fastnar i huvudet varje dag. En ny insikt.
När jag går hem så processar jag sådant som jag tagit till mig under dagen. När kvällen är kommen så är jag helt slut i huvudet och somnar gott.

Känner mig stark idag.
Jag känner mig själv och jag är okej med mina sämre sidor.
Mer om detta nästa gång. Dags att hoppa i säng. Blake sover redan.

Blake och Kim

Festivalfin

Gör mig festivalfin. Ja, schlagerfjollans intresse vaknade lite när jag hörde att Dana ska vara pausfågel. Ja, International alltså. Oj, vad hon ska påfågla sig. Hon är så elegant. Jag har letat efter henne i Tel Aviv. I timmar har jag vandrat fram och tillbaka längs hennes hemgata Bograshov Street, som en riktig stalker. Men förgäves.

Håller på den kolombianske samehunken men vaknade med ”Hold you” i huvudet denna morgon. Alltså duetten med fröken Ferm och Mowgli, eller vad han heter. Låten är dock lite för sockersöt även för mig. Då måste den vara VÄLDIGT sliskig, eftersom jag är den mest romantiske mannen på denna planet.

Lundvikarens favoritskap förstår jag mig inte på. Gillar gospel, men… Nääh.

Bergendahlskans comeback diggar jag mer och mer.

Och så gillar jag Wiktoria. Synd bara att hon alltid är så ful i håret. Och hennes make-up gör att hon ser… torr ut. På nåt vis. Konstigt med tanke på att hon ju de facto är blöt under framträdandet.

Men samehunkens parningsjojk går jag igång på. Ligger gärna naken på ett renskinn i hans kåta. En brasa, fallande snö och vinden som pinar oss. Hans fasta grepp om min utsvultna, trånande kropp. Ah. Ja.
Nu vandrar fantasin iväg.

Livet som 40+.


Schlagerfjollan tar ton: Melodifestivalen 2019 – finalen

I morgon är det dags för final och årets upplaga av Melodifestivalen har inte varit den bästa. Snarare ett riktigt mellanår och just dessa mellanår börjar dyka upp så ofta numera att intresset hos denna schlagerfjolla har minskat rejält.

Hela upplägget inklusive låtarna ekar av slätstrukenhet, toalettnödighet, pk-hysteri, talangjakt för barn under 15 samt ’roliga timmen’.
Helt enkelt… tröttsamt.
OCH DET HETER INTE ”MELLO”!
Utspårningen inleddes när folk och fä började säga ”mello”. Usch!

Läs mer: Schlagerfjollans död

Här är i alla fall min finallista.

  1. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”
  2. Anna Bergendahl ”Ashes to ashes”
  3. Wiktoria ”Not with me”
  4. Arvingarna ”I do”
  5. Hanna Ferm & LIAMOO ”Hold you”
  6. Nano ”Chasing rivers”
  7. Mohombi ”Hello”
  8. Lina Hedlund ”Victorious”
  9. Lisa Ajax ”Torn”
  10. John Lundvik ”Too late for love”
  11. Bishara ”On my own”
  12. Malou Prytz ”I do me”

Min favoritlåt i hela tävlingen: Ann-Louise Hansons ”Kärleken finns kvar”.

Schlagerfjollan tar ton: ”Det var bättre förr.”

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält. 
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland. 
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt. 
”Jag saknar ord”, sa en. 
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan. 
En tredje grät.

Det var skönt. 
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.

På väg hem genom ett grått Helsingfors.

Det bor ju en ’entertainer’ i mig

Vad har hänt den här helgen då?
Jo, på måndag ska jag hålla ett ’föredrag’ – om mig och mitt förvånansvärt händelserika liv – inför terapigruppen. Ni kanske känner mig så pass väl vid det här laget att ni förstår att jag inte bara kommer att stå rakt upp och ner och läsa från ett papper.
Nej nej nej. Jag gör en show av det hela, med rekvisita och hela baletten.

Det blir peruker (som symboliserar mitt vilda liv som ’club kid’), flaggor (svensk, finsk och israelisk, samt eventuellt en regnbågsflagga, men jag är osäker då den känns kidnappad och nedlusad av vänsterextremister i fantasifulla, aggressiva frisyrer), bloggböcker, några tidningsartiklar, judeattiraljer samt en och annan tom förpackning antidepressiva. Klädseln (se foto) får symbolisera mitt musikaliska jag.
Det blir förresten även en brasiliansk flagga (p.g.a. ex-makens influens), samt en dansk dito (Köpenhamn har betytt mycket för mig eftersom min församling ligger där).

I fredags kväll var jag spontant ute och sjöng karaoke. Jag frågade en av mina rumskompisar om han ville följa med och förvånande nog ville han det. Det var ju fredag och därmed lång kö till mikrofonen så jag hann med en enda låt innan jag ville åka hem.

I lördags var jag på AA-möte. Fick en massa ’aha moments’ och jag pladdrade på utav helvete. Mer om det nån annan gång.
En väninna bad mig att följa med för att se på Finlands uttagning till Eurovision på storbildsskärm på en nattklubb. Jag tackade först nej men ångrade mig och tänkte att ”varför inte?”. Det var kul att se väninnan. Efter att Darudes låt ”Look Away” valts att representera republiken i världens bästa stad Tel Aviv åkte jag hem.
Jag tyckte för övrigt att samtliga tre låtar i UMK-uttagningen kändes väldigt ”trötta”.