27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt.
Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.

En natt i Mejlans, en natt i Madrid

I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata.
Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen.
Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.

Alicante 1995

Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).

Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.

Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten.
Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess.
I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.

Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.)
Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.

På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.

Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.

Vecka 42

Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.

Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.

Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1).
Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.

Vi är ointresserade av idrott.

Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv.
Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).

Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).

Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.

Dårhusdebatt i SVT – jag antecknade

Söndag kväll. Partiledardebatt i SVT. Jag antecknade. Varsågoda.

Fatta att han är statsminister! Skamligt och skrattretande.

Löfven: 

MILJÖ/KLIMAT: Samhällsbygge. Framtidens välfärd. Se barn och barnbarn i ögonen. Folkrörelse. (Sängkammarröst:) Vi ser nu att det sker en rejäl förändring. Det hände nåt i Fukushima, Japan.

MIGRATION: Långsiktigt hållbar migrationspolitik. Gemensamt ansvar. 2015 var inte hållbart. Gemensamma EU-regler. (Förminskar Åkesson, som svarar rappt och har svar på tal.)

VÄLFÄRD: Socialdemokratin är garanten för välfärden. Jag var i Gällivare för två år sedan. Allting är inte kris och kaos. Vi har världens bästa sjukvårdssystem.

KRIMINALITET: Fler poliser, bättre verktyg. Stoppa tillflödet till brottsligheten. Se föräldrarna gå till jobbet. För många är arbetslösa. Vi är framgångsrika, för vi har fullt i våra fängelser och häkten. (Ja, han sa så.)

Minimänniska med mycket energi.

Kristersson: 

MILJÖ/KLIMAT: Historiskt misstag (kärnkraftsavvecklingen). Elektrifiering. Elektrifiering. Alla har inte tunnelbana till jobbet. Uppmuntra elektrifiering. Ren el, inte smutsig.

MIGRATION: Vi vill minska invandringen, för vi har såna enorma integrationsproblem. Mer realistisk invandringspolitik. Vi blir inte överens för vi vill olika saker.

VÄLFÄRD: Pengar och poliser. Pengar och poliser. Ska man kunna bo i hela Sverige måste man vara trygg i hela Sverige.

KRIMINALITET: Håller med Busch Thor. Inga rabatter. Kristallklart. Solklart.

Ledsen, darrig farbror.

Bolund: 

MILJÖ/KLIMAT: Höghastighetsjärnvägar. Världens bästa miljöpolitik. Putins Ryssland. (Vägrar säga att han vill höja bensinpriset.) Vattenkraften fungerar som ett batteri.

MIGRATION: Flyr från sina liv. Flyr från krig och förtryck. Humanitärt parti. Ansvar 2015. Ansvar. Vi kan krama om våra barn när vi kommer hem ikväll.

VÄLFÄRD: Vi kommer att prioritera välfärden framför skattesänkningar. Alla skolor blir bra skolor. Servicekontor i alla kommuner. (Gråtmild och ettrig.) Världen håller på att gå under.

KRIMINALITET: Fruktansvärt, oacceptabelt, krafttag. Krafttag. Fängelse länge. Närvarande poliser. Samtycke för att inte vara en våldtäkt. Världens bästa bla bla bla. Vulgarisera inte debatten. Vulgarisering av hur det ser ut. Samtycke. Samtycke.

Fruktansvärd människa.

Lööf: 

MILJÖ/KLIMAT: Orimligt. Glesbygd. Landsbygd. Beroende av bilen. Till och från hockeyträningen. Elektrifiering.

MIGRATION: Asså, det här är ingen auktion. Folk är på flykt från krig och förtryck. Rangliga båtar på Medelhavet. Små barn kan få se sin mamma och pappa igen. Dottern ringde och sa att du gav mig inte en puss och en kram när du åkte. Andra barn och föräldrar befinner sig på olika kontinenter. 

VÄLFÄRD: Vill ha ett enat land. Riktade stöd. Mer likvärdighet. Bredband i glesbygden. Landsbygdens röst vid bygdegården. Pudelns kärna: allt är invandringens fel (till Åkesson). Kvinnor. Kvinnor. Förlossning. Gravid kvinna. Eftervård. Barnmorskor. Kvinnor. Kvinnor.

KRIMINALITET: *ursäkta, men jag orkar inte lyssna mer på denna vidriga papegojas innehållslösa kackel*

Hamnar lite i skymundan.

Sabuni: 

MILJÖ/KLIMAT: Elektrifiering. Elbilar finns. 

MIGRATION: Den som inte har asylskäl ska lämna landet. Ej tillfälliga lagar. Språk, arbete, värdegrund. Rak, tydlig lag. Parallellsamhällen. Klansamhällen. Svenskan minoritetsspråk i skolor. Medborgarskapet ska fyllas med innehåll.

VÄLFÄRD: Sluta fördela, börja skapa. Företag, entreprenörer. Bredband. Pendlingsmöjligheter. En långvarig läkare, en läkare att förhålla sig till, inte fler. Pengarna måste skapas i den privata sektorn.

KRIMINALITET: Ta bort straffrabatter. Inför jourdomstolar.

Seriös politiker.

Åkesson: 

MILJÖ/KLIMAT: (Lite överlägset tonläge:) Globalt perspektiv. Svenskar, svenska medborgare på landsbygden ska inte betala för att kunna åka till jobbet. Elektrifiering. Utveckla kärnkraften. Orealistiska mål är oseriöst och orimligt. Utvecklingsfientliga partier styr landet. Modern kärnkraft, inte som i Sovjet. 

MIGRATION: *skäller på statsministern* Orealistiskt att andra länders politiker bestämmer vilka som ska bo i Sverige. Var ska de nya 100 000 som kommer inom fyra år bo? Ni käbblar internt. Slå näven i bordet nu istället! Vill inte vara alibi åt miljöpartistisk extremistisk politik.

VÄLFÄRD: Kommunerna behöver mer pengar. Kedja av negativ utveckling. Underskott. Väldiga nedskärningar inom skolan och omsorgen. Ansvarslös migrationspolitik. Ökat statligt ansvar.

KRIMINALITET: Sitter du inlåst så kan du inte utsätta laglydiga medborgare för brott. Det är det som är poängen med långa straff. *BAM!*

Drottning.

Busch Thor: 

MILJÖ/KLIMAT: (Bestämd och saklig:) Mer el – värna kärnkraften. Stora omställningar i industrin – ej biltrafiken, det är en rimlig kommentar. Statsministern pinsam (okunnig).

MIGRATION: Nån måste ta ansvar, inte göra som Löfven. Familjer, kvinnor, inte bara ensamkommande män. S, C, M och SD vill inte vara vuxna och sätta sig ner och prata. Vi är enda partiet att prata med alla för att göra nåt konkret.

VÄLFÄRD: Vårdköer på 140 000 personer. Fördubblade vårdköer tack vare socialdemokraterna. Jag bryr mig inte om dina känslor (till Löfven), jag bryr mig om vad ni GÖR.

KRIMINALITET: Brottsoffret i centrum. Nästan en tredjedel vågar inte ut i sitt bostadsområde – det är verkligheten. Vi kan inte ha rabattsystem för våldtäkter och grova våldsbrott. Reaskylten måste bort. Är man statsminister för en påstått feministisk regering bör man kunna förklara varför en våldtäktsman som våldtagit tre, bara blir straffad för två våldtäkter. *BAAAM!*

Sammetslen bebisröst.

Sjöstedt: 

MILJÖ/KLIMAT: (Snyftande och mjuk röst, som alltid:) Ni sänker skatten för de rika. Avgiftsfri kollektivtrafik. Klimatnödläge! Några få år kvar att ställa om! Ordentliga förändringar, inte småduttar.

MIGRATION: Människorna flyr för sina liv över slätterna i Syrien. Permanenta uppehållstillstånd för integrationens skull. Ni står för kaos, tar in arbetskraft som utnyttjas hänsynslöst. Mongolisk arbetare fick skallen spräckt på svensk arbetsplats. Gymnasielagen ”human”. Flyktingarna som flyr över slätterna i Syrien, jagade av militärer från Turkiet. 

VÄLFÄRD: Blåbruna gänget sänker skatterna för rika män i Danderyd.

KRIMINALITET: (Det blåbruna gänget är) Bättre på att jaga väljare än att jaga brottslingar.

SAMMANFATTNING À LA MELODIFESTIVALEN:

Direkt till Friends Arena: Busch Thor, Åkesson
Till Andra chansen: Sabuni, Kristersson

Programledarna. En är het som solen. Gissa vem.

Skärmdumpar från svtplay.se

Två språk

Som tvåspråkig språknazist roar jag mig med att observera stadens tvåspråkighet i praktiken.
Som när jag blänger på en spårvagn vars ändhållplats är Olympiaterminalen (Olympiaterminaali på finska).
På spårvagnens sida anges naturligtvis nämnda hållplats på båda språken, men eftersom hela namnet ej får plats så står det:
OLYMPIATERM.
OLYMPIATERM.

Fattar du? Det hade ju lika gärna kunnat stå bara OLYMPIATERM.
På grund av min svåra språknazism så gläds jag dock åt att båda språken (i teorin) får vara med.

I fören på samma spårvagn står det:
OLYMPIATERM.
Via Tölö

För att några sekunder senare slå om till finska versionen:
OLYMPIATERM.
Via Töölö

En bokstav hit eller dit? NEJ. Vokaler är viktiga!

Sånt här sitter jag och roar mig med här på buss 510 mot:
ITÄKESKUS
ÖSTRA CENTRUM

Ha en bra dag. Gärna tvåspråkig.
Kom ihåg att utan språket/språken är vi ”bara” djur (vilket ju iofs vore en uppgradering för de flesta människor). 

Vi introverta

Ni extroverta människor som ”älskar att träffa nya människor” och ”fungerar bäst under press” och ”gillar att ha många bollar i luften” osv förstår nog inte hur fruktansvärt jobbigt det är för oss andra i stökiga miljöer där vi måste interagera med 15 främmande människor.

I ’gruppterapin’ var det inga problem. Vi var 4-8 personer och där kom jag till min rätt. Men här är vi 15.

Det spelare heller ingen roll om jag känner alla människorna. Är de för många så fungerar jag inte. Det handlar helt enkelt om mängden.

Även jobbigt att ha en handledare som inte känner mig och som inte vet att jag hatar att få uppmärksamhet när jag inte vill ha någon. 
Eller att när jag _vill_ ha uppmärksamhet så vill jag ha _all_ uppmärksamhet. Som på en (karaoke-) scen exempelvis. 
Det är en HELT annan situation.

Det här samhället är inte bra för oss. Mycket kunskap och annat går till spillo.

Allting är som vanligt

Jag var på kurs idag och det var ju första gången på flera hundra år som jag befann mig i en klassrumsliknande miljö. Allting var som vanligt.

Längst fram satt en sån där jobbig kärring som skulle göra sig hörd hela tiden. En sån där fjäskande viktigpetronella.
I mitten satt ett par herrar som även de skulle prata hela tiden och verka allmänt viktiga.
En obligatorisk långhårig man som var lite i sin egen värld fanns så klart också.

Längst bak satt de lite störiga männen och de lite ”dåliga” kvinnorna med lite för mycket smink. Såna som skrattar lite, lite för högt. De som rökte på högstadiet, mobbade andra tjejer och som förlorade oskulden på tok för tidigt till nån odugling i skinnjacka och med trimmad moppe.

Och så var det rultan som skulle säga lustiga saker hela tiden. Och ett par andra som även de pratade för mycket och uteslutande om idiotsaker. Ingen orkade lyssna på dem och det märktes att ”lärarinnan” inte förstod vad de försökte få fram, så hon svarade bara nåt diplomatiskt och neutralt och hoppade vidare till nästa ämne.

Och där i mitten satt jag, som alltid, i min egna lilla värld och klottrade på ett papper som vore det 1987. Tyst som en mus och mycket osynlig, men när jag väl sa nåt så var det nåt riktigt intelligent och mycket skarpt.

Ingenting har förändrats.
Otroligt deprimerande.
Och sedan skulle vi så klart ”berätta lite kort om oss själva”. Fy satan i gatan!

Sjukdom Vs Människa

Efter min väninnans bortgång har jag analyserat en del.
Jag tror att en av anledningarna till att hon trivdes så bra i mitt sällskap var att jag i henne såg Människan snarare än Sjukdomen.
Hon ville uttryckligen inte bli sedd som en sjuk person. Till exempel de första gångerna när hon och jag var ute på vift tillsammans med rullatorn så tyckte hon att det var pinsamt och jobbigt men jag, eftersom jag är som jag är, sa att hon fick väl ta på sig en stor hatt eller nåt, så att det var hatten man lade märke till istället för rullatorn.
Vi var på ett karaokeställe en gång och hon hon kvittrade: ”Kim, det är ingen som lägger märke till rullatorn! Jag är som vem som helst annan här!”

När vi sågs så avhandlade vi snabbt sjukdomssnacket. ”Hur mår du och har du tagit dina mediciner och när ska du (vi) på nästa läkarbesök?”
Då var det avklarat och resten av tiden pratade vi om livet och skvallrade om sånt som folk brukar skvallra om.

Till skillnad från många andra (främst hennes familj) så litade jag på att väninnan själv visste sina gränser och vad hon klarade av rent fysiskt. Det var ”chockerande” att vi plötsligt reste bort över en helg men det gick ju bra det också.
Nån gång sa hon nej till någonting, då hon visste att hon inte skulle orka, så hon kände ju sig själv och kunde dra gränserna.

Av detta kanske vi kan lära oss att när vi har att göra med en människa med en sjukdom så ser vi Människan först. Ja, sjukdomen finns där, men sjukdomen ÄR inte Människan.

Som en nyvaken kattunge

Jag vet inte riktigt vad som hände.
Det har hunnit gå fyra år sedan jag lämnade Stockholm och flyttade till Finland. I elva månader bodde jag på landet (vilket var en upplevelse i sig) innan jag kom till Helsingfors för drygt tre år sedan.
Sedan hände det en massa.
Jag ”hamnade” först i ett förhållande med en halvgalen ryss och därefter i ett hemskt och fruktansvärt destruktivt förhållande med en psykopat. Vi var bara ihop i några månader men det var… stormigt och jag förlorade helt mig själv. Jag tror så här i efterhand att jag ville att han skulle rädda mig från mina demoner.
Eventuellt.
Han var nämligen väldigt ”bra” när han var bra, men han var en psykopat och jag är uppriktigt sagt rädd för honom och vill inte att han ska veta var jag finns. (Enligt uppgift har han lämnat Helsingfors.)

Mitt i allt det eländet träffade jag sedan en muslimsk asylsökande som jag kallar ”Zlatan” och honom blev jag kär i. Han – faktiskt – räddade mig och fick mig bort från den där psykopaten.
Men.
Det var hög tid för mig att för en gångs skull rädda mig själv. Så det gjorde jag.
Jag och ”Zlatan” har en bra ”relation” idag. Vi ses en gång per halvår och hörs då och då men det får räcka så.

Men först nu, efter dessa fyra år i landet, börjar jag så att säga vakna och inse vad jag har gjort. Alltså att jag har flyttat hit. Jag börjar först nu landa. Som en yrvaken kattunge ser jag mig omkring och undrar vad det var som hände och vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill stanna i Helsingfors – det vill jag! Jag trivs här.
Helsingfors är en underbar stad med väldigt vänliga människor och med en lagom avslappnad attityd.
Men vad jag ska göra, det vet jag inte.

Men det är en bra början att veta att jag rent fysiskt är där jag vill vara.