Är sexuella preferenser ”rasistiska”?

Lyssnade på en podd och jag blev så irriterad att jag nu satte mig vid datorn för att skriva av mig.
AAARGH!

Poddpersonen sa att det existerar ”en extrem rasism” mot asiater på diverse dejtingappar. 
Jag är så IN I BOMBEN trött på det missbrukade ordet RASISM att jag… vomerar. (Höll på att skriva ”polerar bössan” men jag är ju ingen våldsam person.)

Vi snackar om så kallade kn*llappar.
Jag, personligen, går i regel inte igång på asiatiska män. Varför gör jag inte det? Säg det. Asiatiska män är ofta (inte alltid) små och nätta och hårlösa och späda och jag går igång på stora och håriga och robusta karlar. 
Det är en SEXUELL PREFERENS och har INGENTING med RASISM att göra. Anser jag att stora, håriga, robusta män är bättre eller står över späda asiatiska gossar? NEJ.

Det handlar om SEXUELLA PREFERENSER.

Jag går (återigen: i regel) inte igång på blonda män heller. Rasistiskt va? Går heller inte igång på kvinnor. Sexistiskt? Är jag en kvinnohatare? Vidare går jag inte igång på ungtuppar. Åldersrasism? Diggar stora näsor och blir avtänd av små, toppiga. Näsofob?
Osv. Osv. Osv.

DETTA ÄR SEXUELLA PREFERENSER.

Gu’ vad trött jag är på att alla är så sk*tnödiga hela tiden. Och på att allt handlar om ”rasism”. 
SLUTA!
BARA LÄGG AV!

hairy hunk

En blir ju lite matt när till och med ens sexuella fantasier är ”rasistiska”.
Måste jag börja kvotera in olika etniciteter och könstillhörigheter och handikapp och åldrar etc. i mina sexuella fantasier för att vara PK? Blir ett himla gangbang. Jag som är så trist och traditionell att jag bara vill ligga med EN. Skärp er!

”Vardagsreligiös” upplevelse

Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?

kim jewish

Så. 
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då. 
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst. 
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt. 
Jag var en del av skapelsen.

Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen. 
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”

E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!

Rötter

Ju äldre man blir desto viktigare blir ens rötter.
Jag har just fått reda på att min farfars far Ville var skogvaktare i Österbotten och en dag dök det upp tre störiga män som attackerade honom. Ville slog ihjäl en av dem med sin spade. Han blev dömd till ett kortare fängelsestraff (självförsvar).
Ja, Ville och nån puma som jag inte vet namnet på fick sedan en massa barn. Bland annat min farfar Lauri, som i sin tur fick en massa barn med frugan Laina. Vissa flyttade till Sverige. Däribland min far. Han träffade min mor och sedan kom jag in i bilden och gjorde livet festligare för de flesta.

Min mormors föräldrar Mikko och Maria samlade ihop sina ägodelar och hela barnaskaran och blev förflyttade från Karelen när ryssarna härjade och envist skulle ockupera och ha sig.
De kom till Österbotten och mormor träffade morfar och de fick en massa barn och fortsatte västerut, till Sverige, och långt senare ploppade jag ut ur deras dotter, min mor.
Och så fick jag veta att min morfars mor Jenny som barn blev såld på en marknad. Jenny hade en tvilling och familjen hade inte råd att behålla båda barnen, så det ena såldes. Jistanes.

Tänk att alla dessa människor (varav de flesta endast är namn för mig) stred för detta land som jag så småningom ”återvände” till. Och idag fick jag rösta i mitt första finländska riksdagsval. Aj aj, det känns så flott och festligt. En lyfter på hatten och bugar och tackar.

Äntligen valdag!

Klockan är sex denna söndagsmorgon och här är vi uppe med tuppen. Det är ju nämligen valdag och en vill ju se proper och välkammad ut när en bankar på dörren till vallokalen.

Skoja’ ba’. Så galen är inte ens jag.

Efter toalettsuccé är det gott att somna om.

Uppe med tuppen för att min underbara hund, som blev rumsren först när han var 2,5 år, har lärt sig att väcka mig när han vill uppsöka herrarnas. Upp som en blixt och ut, toalettsuccé och nu kan dagen börja. Denna spännande dag!
Njut den! Äg den!

Senare:

Då har farbror gjort sin viktiga röst hörd. 
Det är smidigare att rösta i Finland än i Sverige då du slipper en massa valsedlar. Du antecknar helt enkelt din kandidats nummer på den lilla lappen. Valhemligheten är således total. (Och inga valsedlar kan mystiskt gå upp i rök.)

Inte lätt att vara man (heller)

Det talas så mycket om pressen på kvinnor men jag vill inflika att vi män inte heller har det särskilt lätt. Vi ska vara stora, starka och trygga familjeförsörjare men ändå mjuka och rara och goa och vi ska helst se ut på ett visst sätt.

Själv är jag bara 175 cm lång. Tio cm till skulle behövas (bar platåskor i många år pga detta komplex). Jag har fortfarande inga magrutor och överlag för mycket mage och för mycket röv.

Jag har rätt reko och manlig näsa. Den gillar jag. Lite för rund i ansiktet – på ett omanligt vis. Tack och lov har jag väldigt mycket hår på huvudet och om hårgenerna inte hoppar över en generation så lär jag dö med ett rejält burr på skallen. 
Dessvärre har jag därför även mycket hår här och där. Vissa gillar en hårig bringa men inte många uppskattar en hårig rygg. Sorry, men jag har vaxat den en gång och finnarna jag fick den gången vill jag inte ha tillbaka. 
Har dessutom börjat få hår på öronen och såna där feta, långa strån i ögonbrynen, som gubbar ofta får. Jag har många pincetter, tack och lov.

Mina lår är okej. Om man kollar snabbt så kan man tro att de är muskulösa men det är de inte. Tidigare var mina ben sexigt håriga men med åren har de gått till att bara vara mjäkigt fjuniga.

Rejäl skäggväxt. Det är ett stort plus!

Jag har genetiskt dåliga tänder, vilket är plågsamt, tidskrävande och dyrt. Ena ”huggtanden” står ut för mycket. Män ska ju helst ha en vit, rak tandrad.

Fötterna är av storlek 43 och det är ju rätt manligt. Efter lite fotvård är mina gubbafötter rätt mysiga att gosa med.

Mina läppar är för tunna men jag vet hur de ska användas.

Jag har knappt några axlar. Stort komplex. Jag vill så gärna ha rediga breda axlar som man kan gråta ut mot. Sorry. Men jag är bra på att lyssna så det kanske kompenserar en smula.

Fortplantningsapparaturen passerar utan anmärkningar. Varken bu eller bä och allting fungerar som det ska.

Ja. Det är alltså inte bara damer som upplever stress och press gällande det yttre. Alla har vi en massa förväntningar att leva upp till. Kom ihåg det.

chihuahua love
”Hej älskling!”

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer

Urladdning

Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA!
Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”.
Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.

Det var skönt. 
Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)

Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.

så jävla irriterad

Musiken i mars

Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM).

Här kommer de mest spelade artisterna och låtarna i mars 2019.

ARTISTER

  1. Kylie Minogue
  2. Cher
  3. Dannii Minogue
  4. After Dark
  5. Dana International
  6. Dido
  7. Ace of Base
  8. Madonna
  9. Westlife
  10. Ann-Louise Hanson

LÅTAR

  1. Kylie Minogue ”Sincerely Yours”
  2. Ann-Louise Hanson ”Kärleken finns kvar”
  3. Charlotte Perrelli & Dana International ”Diva to Diva”
  4. Kylie Minogue ”Shelby ’68”
  5. Raymond & Maria ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”
  6. Kylie Minogue ”Rollin'”
  7. After Dark ”Kom ut som en stjärna”
  8. Kylie Minogue ”A Lifetime to Repair”
  9. Kylie Minogue ”Live a Little”
  10. Ace Wilder ”Don’t Worry”

Politik och terapi

Söker svar. 
Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar. 
De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar. 
Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem?
Söker svar. 

Hej från gruppterapin. 
Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga).
Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra. 
Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.

Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.

Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.

Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”.
Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”

Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är.
Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.

Vad hände i gruppterapin idag då?
Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.

Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit. 
”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.

Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.

Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.

”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.”
Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”

Gu’, vad skönt det var att få häva det ur mig.

Muskelberget på bussen

Mitt Händelserika Liv, del 239 984 980.

Så. Jag satt på bussen en helt vanlig torsdag, på väg hem från terapin. Jag noterade att bakom mig satt ett muskelberg. Jag går inte igång på jättemuskler men jag tyckte att han hade snygga händer på nåt vis.
Han klev av strax innan jag skulle av och han stod vid dörrarna framför mig och spände sig. Han tittade inte det minsta på mig men det kändes lite som att han visade upp sig.
Han hade bara t-shirt på sig på överkroppen och det var lite märkligt, tänkte jag. Faktiskt tänkte jag ett par snuskiga tankar också, det ska jag erkänna.

Kom hem. Satt i ett möte. Min mobil pep och jag fick ett meddelande på en sån där ”vuxen-app”.
”Aah tja, jag såg dig på bussen för ett tag sen” osv.
Det visade sig att det var muskelberget!
Visst var det väl tossigt!?

Nåväl, jag svarade och skrattade lite och sedan gick det som det brukar: han var en k*t arab som skickade mängder av pe*isbilder och han ville ses för att göka, vilket jag så klart inte var intresserad av.
Han hade ändå vett att be om ursäkt över att han hade skickat alla dessa pe*isbilder. Alltid nåt.

Ja. Det var min torsdag det. Fick lite uppskattning efter en oskyldig bussresa, även om jag bara var ett stycke kött. Tack ändå, för det lilla!