Rehabilitering – dag 22 (så många tankar – huvudvärk)

Nyss ”hemkommen” efter kvällens avslutande möte.
Jag gillar verkligen måndagskvällsmötena. Det är fullt av folk från samtliga avdelningar – inte bara från min avdelning. Dessutom några som kommer ”utifrån” som bor i närheten.
Det är så skönt att folk pratar av sig. Även jag delar med mig av mina mörkaste hemligheter. Oj oj oj! Härligt är det när ingen känner dig. Du är helt anonym och du låter bara käften glappa.
Någon gråter. Någon svär. Alla känslor kommer fram. Ljuvligt!

Nu ska jag inte knappra på tangenterna något mer, ty jag ska kasta mig i sängen. Det har varit en lång och intensiv dag och jag har ont i huvudet. Här kommer dagens uppdateringar från Facebook:


Avdelningens morgonmöte är avklarat. Min första dag som herr Ordförande. Slog klubban i bordet och förklarade med myndig röst mötet öppnat. Det gick fint. Det är skönt att min sociala fobi är ett minne blott.
Som jag berättat tidigare så var det Helsingfors som botade mig, eftersom ‘alla’ är så trevliga och pratsamma hela tiden. Och man blir inte stämplad som psykiskt sjuk om man talar med en främling på bussen eller metron. (Säger han som är på behandlingshem med psykisk ohälsa i bagaget…) (Svart humor.)

Jag vet inte vad det är men alltid när jag ska vara seriös och tala inför människor så säger jag nåt lustigt som får alla att skratta. Jag tror att jag använder humor som vapen. Måste ta upp detta med psykologen i morgon.

Men – ärligt talat – så är det nog svårt att inte gilla mig eftersom jag är trevlig och artig och väluppfostrad och lyhörd och tydligen lite rolig också. (Jante bor inte i Finland.)

Besökte sjuksköterskan. Blodtrycket har stabiliserats men pulsen är hög. Förmodligen pga allt kaffesörplande. (Kopp 4 nu och klockan är bara kvart i 10.) Hon sa att jag ser väldigt mycket mer välmående ut nu än för ett par veckor sedan. ”Både på in- och utsidan, det syns”, sa hon. Och hon har rätt.

Nu: diskussionsgrupp, jobb i köket, pappagruppen (man kan deltaga även om man inte har barn) samt avslutningsvis AA.


Jag är dålig på att komma ihåg namn så jag är imponerad av personalen här som kommer ihåg vad alla heter.
(Det har faktiskt hänt att jag varit i ett kärleksförhållande och två månader in så har jag hört mig själv mumla: ”men vad f@n heter han nu igen?”)

Idag var det en man i blåställ, som jag aldrig har talat med, som ropade i matsalen: ”Kim! Du bör lyfta på samtliga lock! Det finns en massa godsaker där under!”
Okej, han skrek ”Kimi” på finska, och jag rättade honom inte eftersom jag undrade hur han visste vad jag heter.

Jag har i alla fall lärt mig vad de som jag bor ihop med heter (två tidigare ‘intagna’ som nu arbetar här + en lätt deprimerande tant). Och namnen på de personer som jag umgås mest med: Ynglingen, Fotbollsspelaren, Han den store grabben som talar snabbt och sluddrigt, Den äldre så söta damen med bula i pannan, Zigenaren samt Han med krycka och pannband. Har även börjat hänga lite med Den unge pappan med darriga händer.

Gillar dessa typer väldigt mycket och jag tror nog att vi kommer att umgås en del även efter behandlingshemmet. Man lär känna varandra på ett väldigt naket och personligt plan när man ses varje dag och sitter i en massa diskussionsgrupper. Och inte minst när vi röker ihop.
Ja ja. Jag ogillar att jag bolmar men det är inte rätt tidpunkt att sluta. Vore ensamt också, eftersom ‘alla’ röker.

Lite överraskad över att jag trivs så bra i denna helt manliga trupp av människor. Vi hade en brud på vår avdelning men efter två nätter bangade hon och blev hämtad av nån som hade en spruta redo i bilen… Jag var lite skeptisk redan från början. Hon var ung och lite trashigt klädd med håret i obligatoriska rastaflätor. Jag var ‘fördomsfull’ igen men fick rätt.

Mycket ohövligt att komma till detta behandlingshem, som Helsingfors Stad betalar en massa (skatte)pengar för, och sedan inte ta det seriöst. Usch. Människor köar för att få vård, för i helvete.

Idag har jag jobbat som diskare och som städare och jag tänker som så att någon måste ju diska och städa, så se inte ner på folk som arbetar med detta. Dessutom är många av dem väldigt intelligenta (och roliga). Så var hövliga och respektfulla även mot dem med så kallade ”enklare jobb”.
De frispråkiga, snuskiga tanterna i köket ger oss alltid en påse kvällsmat när vi går därifrån.
Väldigt söta är de. Och de gillar när vi något yngre män dyker upp.

Rehabilitering – dag 21 (kaffe, cigg, choklad)

Söndag på behandlingshemmet: ledig förutom en kortis som bibliotikarie. Lånade ut en del och mottog en hel del lästa böcker. Sorterade. Satt på arslet och bläddrade.

Hetsåt en hel chokladkaka strax före lunch och jag mådde lite illa efteråt och lunchen var lyxig på grund av fars dag, men jag fick kämpa för att få ner maten.

Väldigt mycket kaffe idag också. Och cigg.

Dagens jättedjupa tanke:

En tänkande människa är en sådan som klarar av att ta in ny information.
En tänkande människa är en sådan som vågar tänka om och ändra sig.
En tänkande människa är en sådan som inte i tid och otid kastar ur sig väl inrepeterade meningslösa floskler. Som exempelvis skräckexemplet om ”allas lika värde”.

Roligt att jag har så många människor från olika ”läger” i mitt FB-flöde. Kanske kan var och en lära sig något av någon annan. Kanske inte hålla med men eventuellt förstå hur och vad och varför en annan tycker som han/hon tycker och tänker.

Kanske. Eventuellt.

Människor som försöker tysta meningsmotståndare med översitteri och ‘fula’ modeord är värsta sortens avskum.

Några foton från idag:

kaffe och cigg
Kaffe och cigg…
kaffe chihuahua
Fjärde koppen kaffe och klockan var bara 10:00.
sleeping chihuahua
Blake tar en tuppis i pappas famn.
område fritt från diskriminering
Väntar på att kiosken ska öppna.
kaffe och choklad
Choklad! Och kaffe. Mums.
bibliotikarie
Bibliotikarie.
bög och chihuahua
Vila efter lunch.

 

View this post on Instagram

 

Best feeling. #paws #chihuahua #instadog #gayswithdogs #gayswithchihuahuas

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

Rehabilitering – dag 20 (uttråkad)

Jistanes, vilken tråkig dag.
Helt ledig och alla mina nya vänner är på ”permission” från behandlingshemmet. I radhuset som jag bor i finns just nu bara jag och en äldre kvinna som sitter på sitt rum hela tiden. Inget sällskap av henne direkt.

Ja ja. Åt en rejäl frukost och en väldigt rejäl lunch. Intresseklubben antecknar. Har börjat dricka surmjölk varje dag. Och jag äter knäckebröd igen.
Blake och jag var ute och strosade men det var så tråkigt Ukraina-väder att vi snart gick ”hem” igen. Ligger i sängen och hetsäter choklad och dricker kaffe. Kaffe. Kaffe. Jättemycket kaffe. Åt tre clementiner till kvällsmat. Och en apelsin. Och fem ostskivor med senap. Och en tomat.
Tvättade idag. Yay!

Försökte småprata lite med en väldigt trevlig ung man i matsalen men han talar jättesnabbt och sluddrande så jag hör aldrig riktigt vad han säger. Då kan jag bara le lite och hoppas att han sa nåt roligt.

Detta är för övrigt min rehabiliteringslåt:

Hörde den på radio när vi åkte ”hem” från stan i torsdags. Föll pladask för texten. Jag försöker ta till mig mer finsk musik och när jag råkar höra nåt som jag går igång på så gör jag en anteckning i telefonen och kollar upp låten så snart jag har tid.

Känner mig aggressiv:
Det är ju ”lustigt” att de som uttrycker judehat även uttrycker homohat. Hatet går liksom hand i hand. De tidigare ska ofta gasas och de senare ska hängas eller kastas från hustak. Tar det högst personligt.
Tusen tack för importen av islamister, naiva korkskallar. Bra jobbat. Har bara en sak att säga:

fuck you kim

Avslutningsvis tycker jag att ni ska bekanta er med en ung intelligent man vid namn Luai Ahmed – en 24-årig flykting från Jemen. Många intressanta klipp. Han är väldigt mycket motståndare till den i Sverige förda sinnessjuka migrationspolitiken. Han vill väl inte att landet som han flydde till blir som landet som han flydde från.

Rehabilitering – dag 19 (inför tredje helgen)

Oj oj. Idag blev jag vald till nästa veckas ordförande här på avdelningen. Jag måste bestämma och delegera och läsa högt på finska hela veckan och jag känner mig inte bekväm i såna situationer.
Jag var i och för sig bostadsrättsföreningens ordförande i Stockholm i två veckor. Sedan sålde jag bostaden och flyttade. (Det berodde dock inte på ordförandeskapet 😂. Jag flydde av andra anledningar.)

Detta var en lugn dag på behandlingshemmet. Bara ett par korta möten och sedan var vi ute och motionerade. Blake följde med och han var väldigt geggig när vi kom ”hem” och fick lov att duscha.

Jag missade veckans fredagsfika med avdelningen. Vi skulle ses nere vid sjön klockan 14 enligt schemat, men tydligen hade det blivit ändrat till klockan 13 och det visste ju inte jag.
Då kom en ur personalen ”hem” till mig för att kolla om jag var okej, eftersom ”jag är ju alltid i tid”. Hon trodde att jag kanske hade blivit deprimerad och låg i sängen och grät. Eller nåt. Nej, ingen fara. Bara ett missförstånd.

Jobbade i biblioteket igen och jag började läsa mitt livs andra bok på finska. Mer om den när den är slutläst (se klippet nedan). Den går i samma stil som den första.

escitalopram

Jag är tacksam över att jag äntligen har en medicinering som fungerar och idag var det dags att fylla på lilla boxen.
Escitalopram (5 mg) håller mitt humör stabilt och Ketipinor (50 mg) låter mig sova hela nätterna utan att vakna (förutom när Blake trillar ner från sängen…).

Ja, nu är helgen här och det blir min tredje hemifrån och de flesta av mina nya vänner har dessvärre åkt på ”permission”. Själv har jag ingen lust att åka någonstans. Lånade inte bara böcker, utan även några filmer, på biblioteket så jag ska mumsa choklad och glo på några gamla klassiker.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Rehabilitering – dag 18 (bland narkomaner)

Idag hade vi fullt upp från morgon till kväll.
Vi hade bland annat ett möte med ångestgruppen (de flesta fick ångest…) och en ”lektion” i ämnet hälsa. Just dessa hälsotimmar känns väldigt onödiga och de ger mig verkligen ingenting. Det är bara självklarheter som ältas.

Jag jobbade som vanligt i köket och därefter arbetade jag i en timme som städare. Woohoo. Oj, vad jag greppade moppen som en professionell, sa städtanten.

På kvällen åkte vi på studiebesök i Östra Centrum, Helsingfors. Vi hälsade på på ett ställe för socialt utslagna.
När vi åkte tillbaka till behandlingshemmet så skrev jag detta på Facebook:

Tänker i bilen på väg ”hem”.
Jag har ingen erfarenhet av narkomaner då jag aldrig har haft några i min närhet (vad jag vet) men jag har lärt känna många (förhoppningsvis före detta) narkomaner på behandlingshemmet och det har varit så intressant att höra deras historier. Hur de halkade in på droger exempelvis. Psykisk ohälsa. Trasig barndom. Stress och press. Fel sällskap. Som min nye vän Ynglingen som som 13-åring började umgås med äldre ‘coola’ grabbar. Eller han som hade så svår ångest att han flydde med hjälp av droger istället för att skjuta sig själv i huvudet.

Känner att jag bryr mig så mycket om dessa människor och de är inte svaga. De är starka då de har tagit tag i sina problem och de har sökt hjälp. De har hjälpt mig att se på saker – och mig själv – på ett annat sätt. Och vice versa tror jag.

De blir lätt stigmatiserade och det är så fel. De är helt vanliga ‘normala’ människor som av en anledning eller annan inte klarade av verkligheten och vardagen.

Detta kan drabba vem som helst. Mig. Dig.
En får vara lite ödmjuk och sluta döma folk. Ingen vet vad en annan har i bagaget eller vilka sorger och besvär han eller hon går omkring och bär på.

Nu ska jag läsa lite i min fina tjocka bok och därefter sova.
En lång dag. Trött.

Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ‘normal’ alltså? Att må ‘normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ‘medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Rehabilitering – dag 16 (psyk, psyk, psyk)

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning. Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ‘aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Kim, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag och Blake ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade en make med mig.